1974: Landslaget som försvann

1974. Den västtyska sommarvärmen är tryckande, dom argentinska spelarna tittar förvirrat på varandra. Vad hände precis? Det har inte ens gått 20 minuter av VM-premiären mot Polen och Argentina ligger redan under med 2-0 på Neckarstadion i Stuttgart. Detta är landslaget som få minns idag och kan namnge laguppställningarna i. Årgången där nästan ingen överlevde till VM-guldlaget 1978. Detta är landslaget som till stora delar försvann.

VM 1974 var ett speciellt världsmästerskapet. Det var första gången som ett så stort mästerskap skulle spelas i ett delat land. Väst – och Östtyskland möttes faktiskt under turneringens gång och spelade en ganska slätstruken match, i Hamburg, som Östtyskland vann med 1-0.

Om du ställer frågan till fotbollsentusiaster runt om i världen tror jag det är få som väljer VM 1974 som deras favorit-världsmästerskap i fotboll. Det är inget VM som satt sig i folks minnen, kanske för att det saknade den där riktigt stjärnglansen jämfört med andra årgångarna. Här fanns ingen Pelé, ingen Maradona eller för den delen Platini.

Även Argentina saknade den där riktiga stjärnglansen trots att flera spelare hade presterat fint i sina klubblag. Landslaget hade misslyckats med att kvala in till världsmästerkapet i Mexiko 1970 och hade en tämligen orutinerad förbundskapten i Vladislao Cap.

Kvalspelet hade inte, på något sätt, varit enkelt, men Argentina hade ändå lyckats krångla sig vidare. Man mötte Bolivia och Paraguay i ett dubbelmöte där segrarna hemma i Buenos Aires, mot båda nationerna, bäddade för avancemanget. Ett kryss i Asunción och sedan en heroisk insats av ett b-betonat landslag i La Paz säkrade biljetten till världsmästerkapet i Västtyskland. Under kvalspelet hade Omar Sívori tränat landslaget, men han sa upp sig direkt efter den säkrade VM-biljetten.

Truppen som åkte till Västtyskland var en blandningen av ungt – och rutinerat. Detta var första gången som utlandsproffs återfanns i en argentinska VM-trupp där bl.a. Rubén Ayala spelade för Atlético Madrid.

Flera av spelarna hade vunnit den argentinska ligan, i elegant stil, med Menotti och Huracán året innan och flera av dessa skulle även finnas med under detta mästerskap. Här återfanns bl.a. Miguel Ángel Brindisi, Carlos Babington och René Houseman – även om den sistnämnde började på bänken i premiären mot Polen. I truppen fanns dessutom Aldo Poy, som hade vunnit ligan med Rosario Central vid dubbla tillfällen i början av 70-talet. Dessutom hade flera av spelarna, däribland Heredia, Telch och Ayala, varit med när San Lorenzo vunnit båda ligamästerskapen 1972.

Där fanns profiler i Argentinas VM-lag 1974.

Bland dom uttagna återfanns dessutom några unga spelare som skulle överleva detta världsmästerskap trots dom klena resultaten. Såväl Ubaldo Fillol som Mario Kempes hade framtiden framför sig och skulle bli världsmästare fyra år senare på hemmaplan.

Argentina lottades i samma grupp som debutanten Haiti, silvermedaljörerna ifrån 1970 Italien och Polen, som gjorde sitt första världsmästerskap sedan 1938 men som 1972 vunnit OS i München. Upplägget var lite annorlunda jämfört med tidigare världsmästerskap. Efter det traditionella gruppspelet, där två lag gick vidare ifrån varje grupp, väntade ytterligare ett gruppspel där dom två segrarna – av varje grupp – gick till final.

Premiären av världsmästerskapet i Västtyskland spelades, för Argentinas del, på Neckarstadion i Stuttgart mot Polen. Det blev ingen succé, om man uttrycker sig milt. Argentina ställde upp med en fembackslinje, två centrala mittfältare och tre anfallare.

Argentinas startelva: Carnevali: Bargas, Heredia, Perfumo, Sá, Wolff: Brindisi, Babington: Ayala, Balbuena, Kempes.

Polen öppnade matchen tveklöst bäst och utnyttjade omgående ett fatalt misstag ifrån Argentinas målvakt Carnevali. Las Palmas-proffset tappade bollen efter att ha kolliderat med en medspelare och Grzegorz Lato kunde skicka in 1-0 för Polen.

Några minuter senare var olyckan framme igen. En misslyckad passning centralt i banan öppnade upp för en kontring som Andrezej Szarmach utnyttjade på bästa sätt. 2-0 till Polen innan det ens hunnit gå 15 minuter på matchklockan. Dom argentinska spelarna såg förbluffade ut och Vladislao Cap kliade sig i håret.

Efter halvtidsvisslan byttes Houseman in istället för Brindisi och det gav resultat. Den tekniske Houseman bidrog till att skapa mer oreda i det polska försvaret och en bit in i den andra halvleken kom reduceringen genom Heredia. Dock varade inte glädjen särskilt länge när Carnevali, återigen, stod för en blunder och Grzegorz Lato kunde utnyttja misstaget för att göra 3-1. Carlos Babington putsade till siffrorna en aning i slutskedet, men närmare än 2-3 kom inte Argentina.

I nästa gruppspelsmatch väntade Italien och nu krävdes poäng, helst seger, för att hoppet om avancemang skulle leva vidare för Argentinas del. Vladislao Cap formerade sig annorlunda jämfört med premiären. Argentina slopade fembackslinjen och körde ett mer offensivt balanserat 4-3-3. Bargas blev försvararen som ”offrades” och in kom mittfältare Roberto Telch istället. Housemans inhopp hade imponerat och han tog därför Brindisis plats mot Italien.  Även Yazalde kom in istället för Balbuena vars insats i premiären inte hade tillfredsställt förbundskaptenen.

Argentina kom ut på ett helt annat sätt mot italienarna jämfört med premiären. Omgående kom också målet. Carlos Babington hittade fram med en utsökt passning till René Houseman som valde att avsluta med ett välriktat skott som letade sig upp i Dino Zoffs vänstra kryss.

En drömöppning för Argentina, men ganska snabbt hittade Italien in i matchen igen. Med tio minuter kvar innan halvtidspausen hittade italienarna en kvittering. I viljan att försöka blocka ett avslut ifrån Romeo Benetti lyckades Roberto Perfumo istället att styra bollen i eget mål. Den rutinerade försvararen såg bedrövad ut efteråt och det var onekligen ett olyckligsaligt ögonblick.

Inför gruppavslutningen var Argentina piskat att vinna mot Haiti samtidigt som man fick hoppas på att Polen besegrade Italien. Det finns uppgifter som gör gällande att såväl argentinare, som italienare, försökte rigga slutresultaten till sin fördel. Det sägs att den italienske anfallaren, Pietro Anastasi, erbjudit polackerna en muta för att dom båda skulle spela oavgjort i den sista matchen – något som skulle ta dom båda vidare till nästa runda. Samtidigt sägs det att argentinarna erbjöd polackerna en bonus om dom vann mot Italien.

Roberto Perfumo varnas mot Nederländerna.

Hursomhelst vann Polen mot Italien, med 2-1, samtidigt som Argentina besegrade Haiti med 4-1. Dubbla mål av Yazalde och ett av vardera Houseman och Ayala säkrade segern för Argentina. Därmed tog sig Vladislao Caps landslag vidare på bättre målskillnad än italienarna (dom hade bara vunnit med 3-1 mot Haiti, medan polackerna krossat den lilla önationen med hela 7-0).

Argentina var visserligen vidare till nästa runda, men spelet hade varit långtifrån övertygande och man hade tagit sig vidare med ett nödrop. I nästa gruppspel skulle det också visa sig att man inte alls hade vad som krävdes när motståndet blev betydligt tuffare. Ribban hade höjts och Argentina var inte med på tåget.

Nu ställdes man mot Nederländerna, Brasilien och Östtyskland. Tre övermäktiga motståndare skulle det komma att visa sig. Först ut var Nederländerna på Parkstadion i Gelsenkirchen. Det skulle bli en uppvisning i enorm klasskillnad där Rinus Michels Nederländerna klädde av Argentina in på bara skinnet. Det fanns egentligen inte någon del av spelet där argentinarna kunde mäta sig med det nederländska laget – dom var bättre på allt. Johan Cruyff öppnade målskyttet efter elva minuter och sen rullade det bara på. Ruud Krol gjorde 2-0, Johnny Rep 3-0 innan Cruyff fastställde slutresultatet till 4-0.

Förlusten mot Nederländerna med 4-0, i VM 1974, svider än idag.

Denna utskåpning är, än idag, rankat som en av dom värsta förlusterna i Argentinas VM-historia. Efter debaclet mot Nederländerna stod det klart att Argentina var långt efter flera av dom europeiska nationerna vad det gällde såväl det taktiska som individuella. Vid såväl premiären mot Polen, som i mötet med Nederländerna, hade motståndet varit klasser bättre än Argentina och siffrorna borde, vid båda tillfällena, varit större.

I nästa match väntade Brasilien på Niedersachsenstadion i Hannover. Vladislao Cap försökte blåsa nytt liv i sina spelare och gjorde en rad ändring i startelvan jämfört med den förra matchen. Det blev marginellt bättre, men Argentina fick se sig besegrade av dom regerande världsmästarna ifrån 1970 med 2-1. Brassarnas mål prickades dit av Rivelino och Jairzinho medan Brindisi gjorde Argentinas genom en välslagen frispark.

Argentina var nu utslagna och den sista matchen mot Östtyskland handlade enbart om äran och möjligheten till att få avsluta mästerskapet på ett snyggt sätt. Ubaldo Filoll fick glädjande nog göra sin VM-debut i målet, men matchen som sådan var ingen minnesvärd historia. Två dagar innan drabbningen hade landets president, Juan Domingo Perón, gått bort. Argentina funderade faktiskt på att inte ställa upp i den sista matchen just pg.a. den anledningen, men ändrade sig. Däremot spelade man med sorgeband under mötet med östtyskarna.

Matchen slutade 1-1 efter att Joachim Streich gett Östtyskland ledningen innan Houseman kunde kvittera. Detta innebar att Argentina var utslagna och på sex matcher hade man bara lyckats vinna en match och det var mot mästerskapsdebutanterna Haiti.

Dom nedsliga resultaten bidrog till att det argentinska fotbollsförbundet fick tänka om och satsa ordentligt för att inte mästerskapet, på hemmaplan, fyra år senare skulle bli ett fiasko. Kort efter världsmästerskapet i Västtyskland tillträdde också Cesár Luis Menotti som förbundskapten för Argentina – en position  som han skulle komma att behålla i 9 år och under denna epok bli världsmästare.

Ifrån VM-laget 1974 var det inte många spelare som överlevde till 1978. Ubaldo Fillol, Mario Alberto Kempes och René Houseman var tre undantag. På många sätt var spelarna ifrån 1974-laget dom som försvann. Mycket såklart pga. dom succéfyllda konstellationer som kom efteråt. Likt VM 1958 är VM 1974 inte ett mästerskap som särskilt många argentinare vill minnas. 6-1 mot Tjeckoslovakien på Olympia i Helsingborg 1958 och 4-0 mot Nederländerna på Parkstadion i Gelsenkirchen 1974 är två nederlag som fortfarande svider något enormt för dom fotbollstokiga argentinarna.

Samtidigt ska man komma ihåg att världsmästerskapet i Västtyskland bäddade för succén på hemmaplan fyra år senare. Argentina blev tvingade till att tänka om, satsa nytt och lokalisera dom brister som man onekligen hade. Menotti kom in och skulle gå till historien som en av landets främsta tränare genom alla tider. Kanske är det synd att spelare som Babington, Brindisi och Yazalde aldrig fick det där genomslaget internationellt, men den enes bröd är oftast den andres död. Argentina reste sig igen och blev starkare efter 1974. Det skulle dröja ett antal världsmästerskap innan fiaskostämpeln återigen sattes lika tydligt på ett argentinskt fotbollslandslag.