2001: La Copa Mercosur es mi obsesión

93 år. Fabrorn som stod med sin halsduk i den ena handen och grät vid slutsignalen visste vad allt detta betydde. Han hade varit om allt. När han tittade bort mot sitt barnbarn, som ännu inte var tillräckligt gammal för att förstå exakt vad som precis hade hänt och vad det symboliserade, var det nästan som att han kände en avund gentemot den lilla grabben. Hur hade han själv orkat att fortsätta tro genom alla dessa säsonger? Hur mycket kan en supporter egentligen lida innan den ger upp? 

”Om vi inte, med denna tröja som vi bär, lyckas skaka av oss alla monster ifrån förr, då tänker jag inte ha fler illusioner om framtiden. Det tänker jag bara inte”. 

Den äldre farbrorn befann sig någonstans på skalan mellan uppgivenhet och ett fundamentalt melankoliskt tillstånd när spelarna gick in till halvtidsvilan. San Lorenzo låg under mot Flamengo i finalen av Copa Mercosur med 1-0 och det återstod bara 45 minuter av finalens dubbelmöte. 

Inne på San Lorenzos hemmaplan, Nuevo Gasómetro, var det nästan kusligt tyst under halvtidspausen. Några spontana frustrationsyttringar var det enda som ekade mellan läktarsektionerna samtidigt som supportrarna väntade på den andra halvleken. Återigen var man så nära en stor kontinental titel. Skulle man än misslyckas igen? Falla på mållinjen? Det fanns bara inte. 

93 år hade gått sedan San Lorenzo grundades. Storklubben hade vunnit den argentinska ligan vid ett flertal tillfällen, men något gnagde fortfarande hos föreningens supportrar – man hade aldrig vunnit en kontinental titel. 

Det var nästan som att dom dåliga indikationerna hade börjat redan när tidernas första säsong av Copa Libertadores drog igång 1960. San Lorenzo nådde semifinal när deras dåvarande president, helt obegripligt, valde att spela hemmamatchen mot Peñarol på ärkerivalen Huracáns hemmaplan. San Lorenzo åkte såklart ut och detta spöke skulle förfölja dom under många decennier framöver. 

Just semifinalförluster, att förlora på målsnöret, blev länge synonymt med San Lorenzo. Uttåget ur Copa Libertadores 1988 mot Newell’s Old Boys, mot Peñarol i Copa CONMEBOL 1992, mot Cruzeiro i Copa Mercosur 1998 och mot Palmeiras året efter i samma turnering. En cocktail av tårar, besvikelser och frustrationer som farbrorn med halsduken i handen såklart varit med om allihop. 

Samtidigt som San Lorenzo misslyckats att bärga en kontinental titel hade övriga storklubbar skördat framgångar i samma turneringar. Independiente hade dominerat Copa Libertadores under inledningen på 70-talet med Ricardo Bochini i storslagen form. Racing Club hade blivit, som första argentinska lag, världsmästerare efter att ha besegrat Celtic i Interkontinentalcupen 1967. Samma år hade man såklart även vunnit Copa Libertadores. 

San Lorenzos mästarlag i Copa Mercosur 2001.

Boca Juniors vann Copa Libertadores två år i rad under slutet av 70-talet med den ikoniske tränare Juan Carlos Lorenzo vid rodret och River Plate hade vunnit Copa Libertadores såväl 1986 som 10 år senare. 

San Lorenzo var med andra ord ensamma, bland landets storklubbar, om att inte kunna vinna en kontinental – eller internationell titel. Samtidigt hade uppkomlingar som Argentinos Juniors stuckit fram hackan och vunnit Copa Libertadores 1985. År efter år fick San Lorenzo höra ifrån El Bichos supportrar att dom aldrig vunnit en Copa. ”Ni una Conmebol” – ”inte en Conmebol” var en dänga som ofta hördes ifrån motståndarsupportrarna när San Lorenzo spelade på 90-talet. 

Storklubben hade onekligen haft några jobbiga årtionden bakom sig. I slutet av 70-talet hade regeringen konfiskerat deras hemmaplan, 1981 åkte man ur Primera Division för att året efter komma tillbaks omgående. Men det dröjde ända till 1995 innan man tillslut vann en ny ligatitel. Det hade då gått 21 år sedan den förra. 

Några år innan hade man invigt sin nya hemmaplan, Estadio Pedro Bidegaín – i folkmun kallad Nuevo Gasómetro. Men om vi ska vara ärliga är det få sympatisörer till San Lorenzo som känt sig hemma här. 

2001 vann man ligan igen då Clausuran säkrades. Under denna säsong lyckades San Lorenzo vinna elva raka matcher – en otrolig bedrift på många sätt och vis. Laget tränades av en chilenare vid namn Manuel Pellegrini – samme man som senare skulle nå stora framgångar med bl.a. Manchester City. 

Hos San Lorenzo blev Pellegrini omåttligt populär bland storklubbens supportrar. Han fick ihop laget på ett exemplariskt vis och sättet som San Lorenzo spelade på charmade dom flesta. Många var dock skeptiska till den då relativt okända tränaren när han kom till klubben. Man kände till att Pellegrini arbetat som ingenjör i det civila. Hur skulle han kunna vinna något? 

Men var det något som Pellegrini hade med sig ifrån ingenjörsarbetet var det att aldrig slarva med detaljer. När han promenerade ner genom korridorerna på hotellet i Brasilien, inför den första finalmatchen mot Flamengo, var det för att kolla in läget hos sina spelare. 

Manuel Pellegrini med Copa Mercosur-pokalen.

Hos Lucas Pusineri stannade han en extra lång stund. Mittfältare såg lite bekymrad ut där han satt inne på sitt rum. Pellegrini hade nämligen precis meddelat honom att det fanns en risk att Zurita skulle ta hans plats i startelvan under morgondagens match.  

”Men tänk på detta, om jag väljer Zurita är det för att vi spelar borta och han är bättre på att markera än vad du är. Men jag vill att du ska veta att jag är väldigt nöjd med hur du spelat hittills, så det har ingenting med detta att göra”. 

Pusineri var förmodligen både lite paff över att han inte skulle starta, men också glatt överraskad kring att tränaren bemödat sig med att berätta för honom varför han inte skulle göra det. 

Pellegrini visste nämligen värdet i att spelarna kände sig delaktiga även om dom inte fanns med nere på planen. Han insåg vikten av att hålla uppe motivationen – och glöden hos samtliga spelare för att nå dom målen som hela laget satt upp inför säsongen. Såhär kommenterade han själv om vad ingenjöryrket gett honom som tränare. 

”Ingenjörsyrket, precis som flera andra saker, gav mig mycket omdöme, ett sätt att tänka på och att ha ordning och reda på ett logiskt sätt”. 

Under sejouren i San Lorenzo blev Pellegrini känd för att alltid vara på plats minst en timme innan träningen skulle dra igång. Planeringen, strukturen och innehållet i allt som skedde, dag för dag, var minutiös. Han frågade t.o.m. om materialaren behövde hjälp med något eller om det fanns något problem med gräsmattan som kunde lösas innan spelarna kom. Ingenting lämnades åt slumpen. 

Succén blev också därefter. Precis som nämnts tidigare vann man Clausuran 2001 i imponerande stil. Förutom att man vann elva raka matcher hade man bara förlorat två stycken när säsongen summerades och San Lorenzo hade då skaffat sig ett sexpoängsavstånd ner till tvåan River Plate. 

Utöver detta hade man bara släppt in 17 mål på 19 matcher. Skyttekung blev storklubbens anfallsstjärna Bernando Romeo på 15 mål. Han skulle även komma att bli essentiell under Copa Mercosur samma år.  

San Lorenozo hamnade i samma grupp som Flamengo, Club Nacional och Olimpia. Den argentinska storklubben besegrade alla motståndare i gruppen förutom Flamengo. Brassarna vann båda mötena vilket gav ett dåligt omen inför den kommande finalen. 

Sebastían Saja blev stor hjälte i finalen.

I kvartsfinalen tog San Lorenzo sig förbi paraguayanska Cerro Porteño och i semifinalen vändes en 1-2-förlust, i det första mötet, till avancemang på hemmaplan. Entusiasmen var på topp i storklubben inför finalen mot Flamengo. Detta trots att brassarna varit övermäktiga under gruppspelet. 

Första finalmötet i Brasilien slutade mållöst i en match som präglades av väldigt mycket kamp. Väl hemma i Buenos Aires igen väntade fullsatta läktare när San Lorenzo sprang in på planen. ”Supportrarna kollade inte bara på matchen, dom spelade den” skrev tidningen El Gráfico efteråt, och detta var något som skulle behövas. 

Flamengo tog ledningen redan efter elva minuters spel genom Leandro Machado. En djup kollektiv suck kunde höras ifrån läktarna och nervositeten kröp innanför skinnet på samtliga supportrar till San Lorenzo. 

Halvleken kom och fabrorn tillsammans med sitt barnbarn började misströsta. Skulle vändningen komma under den andra halvleken? Om det var någon årgång av San Lorenzo som skulle fixa detta, då var det denna. Här fanns många egna produkter som vuxit upp med att älska föreningen. 

Bland dessa återfanns bl.a. Leandro Romagnoli. Hans pappa hade velat att han skulle spela för San Lorenzos ärkerival Huracán, men med hjälp av sina mamma började Leandro istället att spela för San Lorenzo. Nu fanns han med nere på planen när vändningen var i antågande. Senare i framtiden skulle han fortsätta att skörda stora framgångar med sitt San Lorenzo. 

Flamengo pressades tillbaka och då klev Raúl Estévez – ”vem annars?” som El Gráfico konstaterade efteråt – fram efter ett fint inspel av Walter Erviti. Brassarna gav dock inte upp utan gick till motattack direkt. Men San Lorenzo slet hårt och någonstans kändes det som att dom hade bestämt sig för att denna titel inte skulle glida dom ur händerna. 

Dom båda lagen var omöjliga att skiljas åt och därför fick ett dramatiskt straffavgörande ta vid. I San Lorenzo skulle en 21-årig målvakt vid namn Sebastián Saja hamna i centrum. Saja hade, precis som Romagnoli, kommit fram ur storklubbens ungdomslag och nu spelades en barndomsdröm upp framför ögonen på honom. 

Straffläggningen började dock inte särskilt lovande för San Lorenzos del. Man brände sina två inledande straffar och ”monstret ifrån förr” såg ut att återigen göra sig påmint. Men detta var inte vilken kväll som helst – detta var Sajas och San Lorenzos afton.  

Målvakten hade redan räddat Flamengos första straff och efter att Romagnoli satt San Lorenzos trejde, sköt Cássio Flamengos fjärde högt över ribban. Pusineri tryckte sedan dit kvitteringen för San Lorenzo innan det var dags för Saja att kliva in i hjälterollen. Först sköt han själv in San Lorenzos femte straff innan han räddade Flamengos sjätte ifrån anfallaren Roma. 

San Lorenzo var nu endast en straff ifrån att bli mästare i en kontinental titel för första gången någonsin. Alla år av lidande, besvikelser och tårar kunde kännas meningsfulla om denna elvametersspark ifrån Diego Capria gick in i mål. Mittbacken klev fram och utan synbara nerver dunkade han dit målet som skickade alla San Lorenzos supportrar i extas. 

Supportrarna vällde in på planen, spelarna blev av med såväl sina tröjor som byxor och där på läktaren stod farbrorn med sin haldsuk i handen och grät av lycka. Äntligen behövde han inte uppleva ett ”nästan-ögonblick” med San Lorenzo igen. Nu var man ett vinnande lag även på kontinental nivå. 

Det finns ett ordspråk bland föreningens supportrar som går såhär: ”om vi inte lider innan, då räknas det inte”. Och nog hade man fått lida alltid. Bara finalen som sådan hade svängt, fram och tillbaks, fler gånger än vad som brukar vara normalt för en hel säsong. 

Om det var på något specifikt sätt som San Lorenzo skulle vinna sin allra första kontinentala titel, då var det såhär. Det var kaoitiskt, nervkittlande och stundtals olidigt spännade. Tillslut stod man där som mästare med flera egenfostrade spelare i laget. 

93 års väntan var över. Nu kunde farbrorn äntligen gråta av lycka och inte av misär. 

Fotnot: Finalen av Copa Mercosur spelades i januari 2002, men räknades fortfarande som Copa Mercosur 2001. Copa Mercosur startades 1998 och tog då över efter turneringen Copa CONMEBOL som existerat sedan 1992. 2001 ersattes Mercosur – och Merconorte, som kördes parallellt med varandra, av Copa Sudamericana som existerar än idag.