1982 – San Lorenzo gjorde revolution i andradivisionen

1982 var året då San Lorenzo satte publikrekord efter publikrekord i andradivisionen. Då man överöste sitt lag med kärlek och support i en tid då man som allra mest behövde det.

1972 blev San Lorenzo historiska när dom vann ligan två gånger under samma år – något ingen annan gjort tidigare. Efter detta gick det dock stadigt neråt för storklubben. Ekonomiska problem ledde till att man tappade sin hemmaplan – den dåvarande militärjuntan som styrde i landet tvingade klubben att sälja arenan för en spottstyver. 1981 blev man sedermera också degraderade till andradivisionen.

San Lorenzos lag 1982.

Att veta hur man ska plocka upp sig själv när man mår som sämst är kanske en av dom viktigaste sakerna man kan lära sig i livet. Antingen gräver man ner sig och ger upp – eller så hittar man en väg som tar en tillbaks till där man vill vara.

När San Lorenzo blev degraderade 1981 var det en enorm bedrövelse som sköljde över hela klubben. På något sätt var nedflyttningen toppen på ett isberg som klubben brakat in i sedan mitten av 70-talet. Botten var nåd och nu fanns det bara en enda väg att gå – och det var uppåt.

Efter säsongens sista match, när det stod klart att klubben blivit nedflyttade, stod supportrarna kvar långt efter matchens slut och sjöng om att ”oavsett var ni spelar, oavsett i vilken division, ska vi följa er överallt”. Och gissa om supportrarna höll sitt löfte.

Juan Carlos Lorenzo, som några år tidigare hade vunnit dubbla Libertadores-titlar med Boca, hade ansvaret för att leda San Lorenzo tillbaka till finrummet. Klubben genomgick en stor omsättning på spelare, inför säsongen i andradivisionen, och tillsammans skulle det visa sig att dom kunde bilda ett slagkraftigt lag. Samtidigt gjorde man klart ett avtal där man kunde låna Ferro Carrils hemmaplan under säsongen. Biljetterna till premiären mot Gimnasia såldes snabbt slut och laget vann också matchen med 2-1.

Seger i premiären mot Gimnasia.

Efter den andra hemmamatchen för säsongen mot All Boys, då många av lagets supportrar inte fick plats inne på arenan, insåg San Lorenzo att dom behövde byta hemmaplan igen. Resten av säsongen spelade man därför på Vélez hemmaborg Estadio José Amalfitani.

Publiken strömmade till som aldrig förr och spelarna har i efterhand beskrivit känslan av att promenera upp ifrån spelargången och se alla människor på läktarna som något exceptionellt.

På den tiden spelade alltid andradivisionen om lördagar och Primera Division om söndagar. Så pass stor var dock uppslutningen kring San Lorenzo att tidningen El Gráfico bestämde sig för att göra en omröstning där supportrar fick ge sin synpunkt på ifall Primera-matcherna skulle spelas på lördagen istället.

Vecka ut och vecka in vallfärdades San Lorenzos supportrar till såväl hemma – som bortamatcherna. Det renderade t.o.m. i att vissa småklubbar bytte hemmaplan, till La Bombonera och Monumental, för hemmamatchen mot San Lorenzo. Allt för att öka biljettintäkterna och dryga ut sin klubbkassa.

I den sjätte omgången mötte San Lorenzo Tigre på Estadio Monumental och storklubbens anhängare, på i princip egen hand, fyllde hela denna mäktiga stadion. En makalös bedrift i sammanhanget då River sällan lyckas med detta förutom i Superclásico-mötena med Boca och större matcher i Libertadores.

Seger i premiären mot Gimnasia.

Förutom en mindre dipp i mitten av säsongen ledde San Lorenzos andradivisionen under, i princip, hela säsongen. Det blev en revolution utan dess like under en mörk period i det argentinska landets historia. Man styrdes fortfarande av en militärjunta som vid denna tidpunkt, dessutom, dragit in Argentina i ett meningslöst krig om Falklandsöarna.

Sedan San Lorenzo supportrarnas uppvisning i andradivisionen 1982 har flertalet stora bjässar i Argentina blivit nedflyttade genom åren. Men ingen har visat upp en lika imponerande uppslutning, stöttning och beslutsamthet som San Lorenzos anhängare gjorde i början av 80-talet. Det var en uppvisning i kärlek och lojalitet. En fotbollsrevolution som tål att pratas om även idag.

Den 6 november 1982 sköt Rubén Darío Insúa in en straffspark som tog San Lorenzos tillbaks till finrummet man aldrig borde ha lämnat. Supportrarna firade långt in på morgontimmarna och trots att polisen försökte få stopp på dom, gick det inte. Precis som under hela säsongen var beslutsamheten alldeles för kraftigt och kärleken för stor.

San Lorenzo var tillbaks i Primera Division. En plats man sedan dess aldrig har lämnat igen.