Un día como hoy: 1995 – San Lorenzo mästare igen efter 21 år

Det skulle egentligen inte vara möjligt. Klubben som inte ens hade haft en egen hemmaplan och befunnit sig i ekonomiska svårigheter i åratal lyckades vinna titeln. Med passion, glädje, sorg och en sanslös vilja lyckades San Lorenzo bli mästare – mot alla odds.

Visserligen hade man sedan två år tillbaks haft en ny hemmaplan. Men trots detta var det få supportrar som kände sig hemma här. Den gamle hemmaplanen Estadio Gasómetro hade slitits ifrån dom av den dåvarande regeringen och på platsen där den låg hade ett deprimerande köpcentrum byggts. Hur börjar man trivas på ett ställe man egentligen inte vill vara på?

1986 hade Fernando Miele tagit över rollen som president i klubben. Miele skulle komma att bli en kontroversiell president i storklubben, men under sina 15 år i föreningen lyckades han åtminstone ingjuta lite hopp och glädje i den anrika klubben igen.

Säsongen innan guldet i Clausuran 1995 borde redan den ha slutat med ligaguld för San Lorenzo. Man presterade en offensiv fotboll under Héctor ”Bambino” Veira och var snubblande nära att få lyfta pokalen. Dessvärre fick man se sig slagna av ett exemplarisk River Plate.

Inledningen på guldsäsongen började inte heller den på bästa sätt. San Lorenzo började med att kryssa mot Gimnasia, som skulle komma att visa sig bli deras största utmanare om titeln denna säsong, och efter det förlorade man dessutom mot Argentinos Juniors. Mungiporna började att sänkas på spelarna men detta var inte ett lag som gav upp utan vidare.

I takt med att omgångarna rullade på åt San Lorenzo sig in i säsongen. Laget innehöll flertalet sevärda spelare i bl.a. Oscar Ruggeri, Claudio Biaggio och Esteban González. Den sistnämnde utvecklades till en galjonsfigur i detta lag och blev synomnym med San Lorenzos uppoffrande jakt på ligatiteln. För González var säsongen också omtumlande på ett personligt plan.

På samma aprildag då San Lorenzo skulle möta Belgrano på hemmaplan i ligans slutskede hade González möts av en personlig tragik inför matchen. Hans pappa hade avlidit och trots att han tagit farväl av sin pappa bara några timmar tidigare fanns han med i San Lorenzos omklädningsrum senare samma dag.

”Pappa dog klockan tolv på natten, klockan elva på morgonen var vi på kyrkogården och tre timmar senare satt jag i omklädningsrummet. Jag sa till Bambino Viera att trots det som hänt ville jag ändå spela matchen eftersom jag visste att det var vad min pappa hade velat. Varje gång jag återberättar detta känns det som att jag ska börja gråta. Det var verkligen som att pappa var närvarande i den matchen”.

Solen sken och och läktaren var fullproppade när spelarna sprang in på planen. Matchen stod och vägde till slutet när González klev in i handlingarna och gjorde, vad som idag är, ett klassiskt mål.

”Sen hände det som hände. Om sanningen ska fram är målet det enda jag minns ifrån hela matchen. Monserrat skickade in ett inlägg som en av deras försvarare kunde haft rensat varsomhelst men han slog den tillbaks till Monserrat igen. Han slog ett nytt inlägg och precis som jag berättade innan kändes det som att pappa var närvarande och lyfte upp mig, jag slängde mig fram och nickade in segermålet”.

Jublet visste inga gränser. Samtliga spelare och ledare sprang bort för att omfamna González som sjönk ihop och grät över målet som betydde extremt mycket efter en omtumlande dag.

”Det var i samband med detta mål som min kärlek till klubben, supportrarna och hela laget blev evig. Alla kom och kramade om mig, alltifrån avbytarna till materialaren. Domaren kom t.o.m. fram och frågade vad som hade hänt för han visste ju såklart inte. Publiken visste inte heller men efter ett tag började nyheten sprida sig på läktarna. Det var då supportrarna drog igång en magisk ramsa; ”Älskade Gallego, vi är med dig”. Jag blev helt paralyserad. 30,000 supportrar står och sjunger om dig. Än idag är det min favoritramsa. Den symboliserar allting som San Lorenzo gav mig”.

Tillslut kom den sista matchen för säsongen – borta mot Rosario Central på Estadio Gigante Arroyito. Hur många San Lorenzo-supportrar som var på plats råder det delade meningar om. Någonstans mellan 30- och 35,000 av klubbens anhängare fyllde upp stadion i Rosario. Tidningen El Gráfico beskrev det hela som en euforisk kraft som hjälpte sitt lag mot ligatiteln.

”Tron hos San Lorenzo supportrarna översteg allting. Den interna beslutsamheten att titeln skulle bärgas under den kolsvarta himlen i Rosario var enorm. Vieras lag var en poäng bakom ettan innan matchen, men för alla supportrar runt laget var det som att man låg tio poäng före”.

San Lorenzo-supportrarna i Rosario.

Med tanke på att Gimnasia samtidigt spelade hemma mot ett uselt Independiente räknade nog dom flesta i Argentina med att klubben ifrån La Plata skulle få lyfta ligaguldet. Men denna konstellation av San Lorenzo var inte ett lag som gav upp. Om det fanns en möjlighet, en minimal chans till ett mirakel, ja då tänkte man ta den möjligheten och tro på att det kunde gå vägen.

Det som mötte spelarna när dom sprang in på Gigante Arroyito var något enastående. Sång, flaggor, konfetti och tusentals upprymda supportrar. San Lorenzos supportrar hade bokstavligt vallfärdats dom 30 milen ifrån Buenos Aires till Argentinas tredje största stad Rosario. Om spelarna inte redan hade på känn att detta kunde bli en minnesvärd och magisk kväll, var det förmodligen omöjligt att inte känna det när dom sprang in på gräsmattan.

Inledningen på matchen var nervös ifrån San Lorenzos sida. Spelarna kände av laddningen kring hela avslutningen – och känslorna ifrån publiken på läktaren letade sig ner till aktörerna på planen. Under matchens gång fick man höra att Independiente tagit ledningen borta mot Gimnasia. Vid seger var alltså San Lorenzo mästare för första gången på 21 år – men det skulle sitta långt inne.

Esteban ”Gallego” González hade varit en vital del av detta San Lorenzo under hela säsongen. Nu fick han börja på bänken, men när matchen alltjämt var mållös bestämde sig tränaren Viera för att ingripa. Gallego kom in och med endast tio minuter kvar av matchen skickade han dit segermålet.

Mot alla odds var San Lorenzo mästare igen efter 21 år. Trots år och säsonger av misär, ekonomiska och sportsliga bedrövelser, stod man tillslut ändå på toppen igen. Supportrarna stormade planen vid slutsignalen, spelarna dansade och sjöng. Detta var en kväll att minnas. En säsong som aldrig kommer att glömmas bort.