Carlos Timoteo Griguol – En älskvärd fotbollsfarbror

Om hans spelarkarriär var anspråkslös blev hans tränarkarriär raka motsatsen. Igår fyllde Carlos Timoteo Griguol 86 år och hela fotbollargentina stod i kö för att gratulera honom. 

”Jag föredrar en optimist som hoppar upp ur sängen varje morgon och som alltid känner doften av utslagna blommor, än en pessimist som stiger upp varje morgon och känner doften av en kyrkogård”.

Carlos Griguol har alltid varit en frispråkig herre. Han föddes i Argentinas inland, i storstaden Córdoba under mitten av 30-talet. Men det var inte i födelsestaden som han skulle göra sig ett namn inom fotbollen. Som mittfältare tillbringade han åtta år i Buenos Airesklubben Atlanta. 1958 var han med och vann den något udda turneringen Copa Suecia – som spelades under Argentinas vintermånader (juni-augusti) – när världsmästerskapet i fotboll arrangerades i just Sverige. 

Atlanta vann som sagt turneringen, men den avgörande finalen spelades först två år efter inledningen på densamme. Pokalen skänktes av den svenska ambassadören i Argentina, Carl Borgenstierna, och det var mycket därför som namnet på turneringen också blev Copa Suecia. Det i kombination med världsmästerskapet som hölls i vårt land. 

På 50-talet var Atlanta ett lag att räkna med i Argentina. Man var ett ständigt topplag i Primera Division och nådde sin främsta placering i historien när man kom tvåa, bakom River Plate, säsongen 1958. Klubben hade en rad spännande spelare, förutom Carlos Griguol, i Hugo Gatti, Mario Griguol (inte släkt med Carlos reds.anm) och Luis Artime. I Atlanta träffade Timoteo Griguol sin framtida fru, Betty, som spelade basket i klubbens färger. Tillsammans fick dom fyra barn och åtskilligt många fler barnbarn.

Året efter världsmästerskapet i Sverige blev Griguol uttagen i det argentinska landslag som blev mästare i Copa América på hemmaplan. Samtliga matcher spelades på Estadio Monumental i Buenos Aires och trots att Pelé dominerade kraftigt, vann ändå Argentina i pokalen. 

Carlos Griguol (till höger) i Atlantas färger.

Griguol avslutade sin karriär i Rosario Central innan han tog över klubbens ungdomslag, som han genast ledde till stora framgångar. Tidigt syntes det att den f.d. mittfältarens största egenskaper låg i det taktiska – och i sina exemplariska ledaregenskaper. 1973 hade han tagit över seniortruppen i Central och lett dom hela vägen till ligatiteln – men det var i Ferro Carril Oeste som Griguol kom att bli en legendar utan dess like. 

Alberto José Marcico minns tillbaka på tiden han hade tillsammans med tränaren i just Ferros ikoniska årgångar. 

”Jag lärde känna Timoteo (Griguol) från det att jag var 19 år gammal. Jag kom till Ferro precis efter att han hade lyckats vinna Primera Division med dom för första gången tillsammans med spelare som Aimar och Bonini. Jag minns att jag åkte kollektivtrafik en bit innan Griguol plockade upp mig den sista biten och körde mig till träningen. Han var alltid en väldigt ärlig människa, både i verkliga livet och inom fotbollen. Jag hade precis fått min första lön när han hjälpte mig att köpa min första lägenhet”.

Med Griguol skapade José Marcico en stark vänskap. Det var tränaren som gav honom det tunga beskedet att hans pappa hade gått bort efter en ligamatch.

”Han var den som berättade för mig att min pappa hade dött efter en match mot Loma Negra. Han väntade tills matchen var över innan han gav mig dom tråkiga nyheterna att pappa gått bort. För mig kändes Griguol som min fotbollspappa, men på många sätt har han också varit min pappa i det verkliga livet”.

Sakerna och bedrifterna som Griguol åstadkom med Ferro var exceptionella på alla sätt och vis. Ett lag med minimala resurser vann ligan såväl 1982 som 1984. Ifrån dessa säsonger – och hela tränarens tid i klubben, finns det åtskilliga – och minnesvärda anekdoter. 

Den bästa är utan tvekan Griguols besatthet av att kontrollera – samt vårda gräsplanen som Ferro spelade på. Faktum är att han insisterade på att själv så gräsmattan och vårda den, detta trots att klubben hade en anställd planskötare som skulle ha hand om alltihop. Ibland tröttande denne på Griguols upprepade försök att blanda sig i gräsmattans generella hälsa och stängde alla ingångar till planen. Men detta stoppade inte tränaren, han klättrade över staketet – tillsammans med hela truppen – och utförde träningen inne på planen. Envisheten var, som ni hör, också ett karaktärsdrag i Griguols tränarrepertoar. 

Han älskade att ge dom unga spelarna råd och tips om det mesta som livet hade att erbjuda – inte bara om det som skedde ute på gräsplanen. Bland annat brukade han säga, till spelare som valt att införskaffa en bil före dom köpte ett hus, ”var har du bidén någonstans?”. 

Statyn över Griguol avtäcks.

Under sin andra sejour i Ferro blev en av hans spelare, Gabriel Perrone, förälskad i Griguols ena dotter, Mariana. Men trots det tog tränaren det hela med ro. 

”Först gick det en tid utan att han visste något, men när vi väl berättade det hela blev han jätteglad. Han gjorde heller aldrig någon skillnad på mig i laget trots att jag var tillsammans med hans dotter”.

Den nyvunne svärsonen berättade också att Griguol brukade älska musik och att dansa på sin fritid. 

”Han är en väldigt rolig person. På fester är han den förste som går upp för att dansa. Han gillar också att spela trummor hemma i sitt hus. Det är som terapi för honom, något som gör att han kan slappna av”.

Griguol skriver lite autografer till ett gäng unga supportar.

Överlag beskrivs Griguol som en tränare och personlighet som alltid sett det mänskliga i sina spelare. Han hjälpte dom som hade det jobbigt ekonomiskt, som hade äktenskapsproblem eller som helt enkelt inte mådde bra psykiskt. Kunde han hjälpa till, då gjorde han det och behövdes det skjutas till pengar – då var inte heller det några problem.

Hans huvudfokus som tränare var att få människorna runt omkring honom att må bra. Om det fanns en risk att en spelare inte skulle få särskilt mycket speltid i klubben, och därmed kanske avstanna i sin utveckling, då hjälpte Griguol honom vidare i karriären. 

Idag är Griguol pensionerad sedan några år tillbaka. Hans största avtryck lämnade han i Ferro, där hans står staty utanför klubbens hemmaplan. Igår fyllde han 86 år och jag tycker verkligen att det är på sin plats att vi hyllar denna fantastiska människa – och fotbollsentusiast på bästa tänkbara sätt. Det är farbror Griguol mer än värd.