Ferro Carril Oeste – Griguols livsverk

Domaren blåser av ytterligare en match i den argentinska andradivisionen. Spelarna promenerar av planen med huvudena nedsjunkna och samtidigt töms den glest befolkade läktaren på åskådare. Ferro Carril Oestes vardag nuförtiden är en ganska anonym och blek sådan utanför Argentinas toppfotboll. Men det har inte alltid varit så. En gång i tiden var Ferro en del av grädhyllan, slog River samt Boca och hade ett lag som dessutom fajtades om ligatiteln.

Ferro Carril Oeste är en anrik förening i Argentina som, vars historia, sträcker sig ända tillbaks till 1904. Trots det är det få människor som känner till dom. I slutet av 30-talet hade föreningen en succéfylld period med en anfallskedja som fick smeknamnet ”Dom fem musketörerna”. Den kedjan innehöll Juan José Maril, Alfredo Borgnia, Jaime Sarlanga, Bernardo Gandulla och Raúl Emeal.

Fram till 80-talets början hade Ferro varit en plantskola för dom större föreningarna och även om man upplevt glimtar av framgång, ledde det hela aldrig till några titlar. 1979 signerade man en herre till tränare vid namn Carlos Griguol. Han ändrade tankesättet inom föreningen och istället för att finna sig i att vara en klubb, för liten för att vinna titlar, gav han en tro till klubben om att dom kunde bli mästare.

Under 1981 blev Ferro tvåa i båda turneringarna som spelades. I den sista finalen fick man se sig slagna av ett stjärnspäckat River som bl.a. hade en viss Mario Kempes i laget. Men Griguol lät sig inte bli nedslagen. Tränaren visste att om han bara fick behålla sina spelare till nästa säsong, då kunde inget stoppa hans Ferro ifrån att bli mästare. 1981 hade f.ö. inte bara varit ett ”nästan-år” för föreningens del, trots andraplaceringarna. Målvakten Carlos Barisio slog ett präktigt rekord då han höll nollan i tio raka matcher – totalt 1075 minuter.

1982 skulle tillslut bli det gröna lagets år – precis som tränaren Griguol hade hoppats och planerat för. Ferro spelade en attraktiv – och samtidigt effektiv fotboll. Lyckligtvis hade man inte förlorat någon spelare utan kunde bygga vidare på det man redan startat under föregående år. Sin zoon gick man obesegrade igenom och på sexton matcher tappade man faktiskt bara poäng i tre stycken. Man gjorde överlägset flest mål (39 stycken) och släppte bara in nio stycken.

I kvartsfinalen slogs Independiente Rivadavia med totalt 1-0 och sedan mosades Talleres, totalt, i semifinalen med 4-0. Ferros stora målskytt denna säsong var en speciell lirare vid namn Miguel Ángel Juárez. Han var född i Rosario och fostrad i Central innan han gått vidare till Platense och slutligen Ferro. Under säsongen 1982 gjorde han tjugotvå mål vilket var hans tveklöst bästa i karriären. Detta gjorde givetvis honom också till en stor favorit hos Griguol.

I finalen som skulle avgöra vem som fick bära kronan som Argentinas bästa fotbollslag spelades mot Quilmes – laget som hade Argentinas största ölbryggeri i ryggen. Det första mötet på Quilmes hemmaplan slutade mållöst och istället fick allt avgöras på Ferros hemmaborg, Estadio Arquitecto Ricardo Etcheverry, några dagar senare.

När supportrarna gjorde sin promenad mot hemmaplanen denna junidag var det flera generationer av svett och tårar som tog till vandring. Där fanns dom supportrarna som sett laget i deras hjärtan bli uppköpta fortare än dom knappt hunnit prestera i deras egna, gröna, tröjor. Supportrar som hade börjat ge upp hoppet om att deras lag någonsin skulle få kröna sig mästare i Argentina. Var detta dagen med stort d? eller skulle detta bara bli ytterligare en besvikelse?

Spelarna möttes av en mäktig inramning ifrån hemmasupportrarna och bjöd omgående tillbaka. I den tjugofjärde matchminuten fixade Juárez 1-0 till publikens vilda jubel och i inledningen av den andra satte Juan Domingo Rocchia spiken i kistan.

När domaren började slå ett getöga på sin klocka för att se hur många minuter som var kvar av tillställningen började den exalterade hemmapubliken att närma sig gräsplanen. När slutsignalens ton ljöd över arenan stormades planen av tusentals upprymda supportrar. Ferro hade gjort det som alla sa var omöjligt men som dom själva trodde var möjligt. Dom var mästare för första gången i historien och glädjen visste, av förklarliga själ, inga gränser.

”Detta är resultatet av en väl genomförd plan. När vi avslutade säsongen 1981 tänkte vi direkt tanken att vi skulle slåss om mästarskapet även nästa år, och vi misstog oss inte. Genom att behålla samma spelsätt, samma spelare och samma dedikering – då behövde vi inte förändra särskilt mycket”.

Orden kommer ifrån guldtränaren själv. Griguol var givetvis en väldigt glad man efter denna seger. Fraserna som kom ur hans mun var fyllda av stolthet över det som han, tillsammans med sina spelare, hade byggt upp. En annan som var rörd till tårar efter ligatiteln var Alberto José Márcico som hade en personlig anledning till att glädjas lite extra över den skinande pokalen.

”Äntligen gick det vår väg! Efter mycket arbete och mycket lidelse. För egen del är det en väldigt speciell glädje som infinner sig i kroppen. Min pappa var på båda finalerna ifjol som vi förlorade. Han fick aldrig se mig bli mästare. Idag har han lämnat oss men jag har lovade honom att ta med ett guldplakat till hans grav och lägga det där när vi blivit mästare. Jag är övertygad om att han sitter uppe i himlen och firar tillsammans med oss idag”.

Lagkaptenen i detta Ferro var Gerónimo ”Cacho” Saccardi. Han hade varit med i föreningens kamp om att bli mästare under en lång tid och andades klubbens trånande titellängtan i kroppens alla porer.

”Under den föregående veckan har jag knappt kunnat sova eftersom jag har tänkt på hur mycket denna titel skulle betyda för så många människor. Kanske kan inte en supporter till Boca eller River förstå vad detta symboliserar för Ferro. Vi hade två chanser under föregående år men misslycksdes. Därför gick jag fram till varje spelare i laget inför denna final och sa ‘vi måste bara vinna detta’. Lyckligtvis gick allt precis som vi hade hoppats på – äntligen är vi mästare. Jag har varit totalt sjutton år i denna förening men detta är utan tvekan den mest gjädjefyllda stunden”.

1984 blev Ferro mästare igen efter att ha besegrat River med totalt 4-0 i finalen. Griguol lämnade föreningen i slutet av 80-talet innan han åter blev tränare igen i början av nästa decennium. Men när han lämande föreningen för sista gången 1992 var det en första indikation, ihop med flera andra, på att Ferros glada dagar var på väg att ta slut.

Runt milleniunskiftet hade dom ekonomiska problemen blivit alldeles för stora för Ferro och föreningen sattes, mer eller mindre, i konkurs. Samtidigt åkte man också ur Primera Division och har inte återvänt sedan dess. Åren har inte varit snälla mot Ferro och idag är man långtifrån sin storhetstid på 80-talet. Men det fanns onekligen en tid då föreningen stod överst på den argentinska klubbfotbollens gräddhylla.

Glada 80-talet är ett minne blott. Men inte blott ett minne för alla Ferro-supportrar.