Carlos Alfaro Moreno: Genombrott i Platense, profil med Independiente och gud med Barcelona i Ecuador

Carlos Alfaro Moreno. Som ung blev han ratad av såväl Boca Juniors – som Newell’s Old Boys. Men Carlos Alfaro Moreno skakade av sig dessa nederlag, slog igenom i Platense, blev en profil med Independiente och senare en gud i ecuadorianska Barcelona SC. 

Om man ska sammanfatta Carlos Alfaro Morenos karriär lite snabbt kan man konstatera att han slog igenom med Platense, blev en viktig pjäs i Independiente och avslutningsvis nästan helgonförklarad med Barcelona i Ecuador. För även om Moreno även spelade för två klubbar i Spanien, Espanyol och Palámos, är det inte här han satte sina största avtryck under karriären. 

Som liten kallades han för ”Beto”. Det kanske man kan tycka är lite konstigt med tanke på att hans två förnamn var Carlos och Alejandro, men det var helt enkelt taget efter River Plates dåvarande storstjärna Norberto Alonso. 

”Min pappa var supporter till River och han tog mig på deras hemmamatcher varpå Alonso blev min stora idol. Jag sprang runt hela dagarna med en fotboll på gatorna och sa; ”Beto tar bollen framåt, Beto dribblar, osv.” Dessutom var jag vänsterfotad och människor i mitt område började att kalla mig för Beto. Som liten kallades jag även för Pininito eftersom min pappa, som arbetade på en bank, brukade spela en turnering och jag stod alltid längs med sidlinjen och sparkade på en boll. Samtidigt hade jag nummer elva på ryggen och bar en River-tröja. Oscar ”Pinino” Más bar det numret vid den här tidpunkten i storklubben.”

Trots att Moreno var supporter till River Plate som liten var det för Boca Juniors som han började spela för. Detta eftersom han bodde närmast deras träningsanläggning och Morenos mamma ansåg att detta var det mest bekväma valet för den unge grabben. Dock varade inte denna epok särskilt länge. Redan i ungdomslagen bröt klubben med Moreno eftersom de ansåg att han var alldeles för liten till växten. 

”Jag minns att jag promenerade till tågstationen i Morón, i hällregn, och gråtandes med en enorm sorgsenhet i kroppen. Jag kände att jag hade gjort mina föräldrar besvikna. Att jag skulle bli tvungen att säga; ”Pappa de lät mig gå eftersom jag är dålig.” Senare inser man att föräldrar inte blir besvikna över sådana saker.”

Även hos Newell’s Old Boys provade den unge Morenos sin lycka utan någon vidare framgång. Istället blev det hos Platense som han skulle göra sin debut i Primera Division. Komiskt nog var det mot just Boca och Newell’s som Moreno gjorde flest mål under sin aktiva karriär. 

”Men jag gillar inte att prata om revansch. Jag minns dock framförallt två mål som jag gjorde på (Hugo) Gatti i Boca i finalen av ”Liguilla Prelibertadores” som vi vann med 2-1 på Ferros hemmaplan. Detta var 1988 och jag gjorde totalt fyra mål på Gatti det året.”

Genombrottet för Moreno kom i Platenses matchtröja under 80-talet.

Debuten för Platense hade han gjort mot Racing Club fem år tidigare. Med andra ord kom Moreno att spela ganska många år för den klassiska föreningen i Buenos Aires. Under dessa år lyckades han hjälpa Platense att hålla sig kvar i Primera Division. Alltihop kulminerade med att han gjorde 19 mål under säsongen 1987-88, kom med till OS i Sydkorea samma år och blev en Argentinas främsta målgörare med sina tre baljor – två bakom Brasiliens stjärnskott Romario. 

”Samtliga storklubbar i Argentina ville köpa mig efter den turneringen. Pastoriza ville träffa mig på sin restaurang, ”La Gata Alegría”, för att få mig till Boca Juniors. Samtidigt träffade jag även personer ifrån Racing Club och San Lorenzo. Alltid tillsammans med min pappa. Innan jag reste till Korea gjorde El Gráfico en produktion med mig där de lät mig bli fotograferad i såväl Rivers – som Independientes matchtröja. Detta eftersom ingenting var klart ännu.”

I slutändan valde Moreno Independiente eftersom han själv insåg att han förmodligen skulle få begränsat med speltid i Menottis stjärnspäckade River. I sin sista match för Platense gjorde Moreno två mål på Boca. Dessutom är han, än idag, en av få spelare i föreningen som gjort landskamper för Argentina samtidigt som han spelat för den anspråkslösa klubben. 

När Moreno väl kom till Independiente var det en omställning på väldigt många sätt och vis. Först och främst kom han till en storklubb med väldigt många duktiga spelare i truppen. Dessutom var han tvungen att anpassa sig till att inte längre ha all den yta som han haft i Platense till att nu bli tvungen att lära sig manövrera bollen på betydligt mer begränsade ytor. 

”När jag gick till Independiente upplevde jag en stor förändring vad det gällde spelstil. Jag gick ifrån att vänta in rätt läge och kontra till att vara den spelförande på planen. Det blev också en förändring ifrån att ha haft hela planen framför mig till att behöva börja röra mig på små ytor. Det kostade mig mycket och jag fick lägga ner mycket arbete. Sen kom ett möte med San Martín de Tucumán där jag gjorde tre mål och då fick jag ordentligt med självförtroende.”

Carlos Alfaro Moreno i Independientes matchtröja.

I början fick Moreno utstå ett antal busvisslingar ifrån hemmapubliken i Independiente, men allteftersom vann han supportrarnas förtroende och när målen började trilla in fanns det inte längre någon tvekan. 

”Detta Independiente var en spektakulär grupp, den bästa som jag spelade i under hela min karriär.”

Många som kom till Independiente under såväl 70- som 80-talet fann att storklubben var en gemytlig plats att vara på. Det var en familjär känsla runt hela omgivningen och till skillnad ifrån flera av de andra storklubbarna i landet tog folket inom föreningen hand om sina spelare på ett helt annat sätt. I Independiente spelade även en viss Ricardo Bochini och han kom att bli en viktig del i Morenos utveckling.

”När Bocha en gång fick en fråga om vilka spelare som han spelat bäst ihop med, under sin karriär, svarade han; ’Burruchaga och Alfaro Moreno.” Föreställ dig vilken stolthet det var för mig.”

Med Independiente vann Moreno ligan 1989. Dock var inte detta ett av de mästarlagen, genom klubbens historia, som fick störst genomslag bland föreningens supportrar. På många håll och kanter tisslades och tasslades det kring att denna årgång av Independiente inte omgärdades av samma iögonfallande spel som tidigare konstellationer hade gjort genom åren. 

”Just i det ögonblicket blev det här laget kanske inte så uppmärksammat som det borde ha blivit. Men med tiden har det börjat att bli mer uppskattat. Om vi hade spelat korta turneringar – istället för långa – hade vi garanterat vunnit två eller tre mästerskap till. Det här laget blev bara bättre och bättre med tiden.”

Samma säsong föll Independiente i Supercopan mot Boca Juniors, men för Morenos del tog finalen slut alldeles för tidigt. Redan tjugofem minuter in i den andra halvleken fick han kliva av p.g.a. en skada och in kom istället Luis Fabián Artime (son till Luis Artime d.ä.). Dessvärre för hans del missade han en av straffarna i den avgörande straffläggningen. 

Komiskt nog skulle Morenos skadad delvis påverka hans nästa klubbval i karriären. Han behövde nämligen resa till den schweiziske staden Zürich för att där få genomgå en operation genomförd av några av världens främsta specialister. Samtidigt hade klubben Grasshopper fått första tjing på Morenos namnteckning, men i slutändan, av olika anledningar, föll affären igenom. Istället hamnade argentinaren i spanska Espanyol.

Faktum är att Moreno även hade kunnat hamna i Mónaco, men eftersom han ägdes av både Platense och Independiente tyckte den franska klubben att det blev på tok för rörigt och valde således att hoppa av. Med Espanyol gick det inte heller något vidare. Moreno hade köpts in av den jugoslaviske tränaren Ljupko Petrovic, men redan efter fyra matcher fick denne sparken och ersattes av spanjoren Javier Clemente. Omgående fick Moreno ett sms ifrån Jorge Valdano – som spelat många år i den spanska ligan och kände till de flesta tränaren. I detta meddelande stod det; ”Du kan glömma Clemente, han gillar nämligen inte argentinare.”

”Jag och Jorge (Valdano) hade varit lagkamrater i landslaget och jag kände en enorm tillgivenhet – och beundran för honom. ’Det är inga problem’ svarade jag honom, ’jag är superprofessionell.” Det hjälpte inte och Jorge hade rätt. Tränaren tog in fem ryssar och det slutade med att jag inte spelade några fler matcher.”

Istället skickades Moreno till klubben Palamós som var en filial till Espanyol och huserade i den spanska andradivisionen. Här trivdes argentinaren som fisken i vattnet. 

”Det gick väldigt bra, jag gjorde många mål, bodde precis vid havet. Gick du ut ifrån mitt hus var havet direkt nedanför.”

Framgångarna till trots kände ändå Moreno att han behövde ett miljöombyte och valde att vända hem till Argentina och Independiente igen. Denna gång varade dock sejouren endast i sex månader eftersom ett nytt spännande äventyr låg och väntade bakom hörnet. Moreno hann dock med att göra tre stycken mål på Newell’s Old Boys där en viss Diego Maradona gjorde sin allra första match för klubben i Primera Division. Därefter var det dags för ett nytt utlandsäventyr för Morenos vidkommande. 

”Det var tredje gången som Barcelona SC (Ecuador) försökte värva mig. Rubén Insúa, som är en god vän till mig, hade spelat där och varje gång vi träffades visade han mig videoklipp ifrån deras matcher och pratade om klubben. Miguel Brindisi var min tränare i Independiente och han sa; ’Om jag ska vara egoistisk, då säger jag till att du ska stanna här, men detta är en klubb som du måste gå till. Det är en gigant i Sydamerika och på det sättet som du spelar fotboll på kommer de att älska dig.” Det slutade med att jag, personligen, förälskade mig i Barcelona redan innan jag tagit på mig deras tröja.”

Moreno blev en ikon i den ecuadorianska Barcelona SC i Guayaquil.

Två gånger om blev Moreno mästare med Barcelona SC i Ecuador och publiken tog, mycket riktigt, honom till sina hjärtan. Än idag är han en av de mest populära spelarna som spelat för den ecuadorianska storklubben och landet har närmast blivit Morenos eget. Här träffade han sin andra fru och med henne har han fått flera barn. 

Totalt blev det tre separata sejourer med Barcelona för Morenos del. Han hann också med några korta avstickare till América och Atlante i Mexiko samt en snabb visit med Ferro under slutet av 90-talet. Detta blev emellertid ingen höjdare. 

”Insúa hade tagit över Ferro och eftersom jag skiljt mig ifrån min första fru ville jag fortsätta att vara nära mina barn. Därför hoppade jag på detta kontrakt. Jag minns att klubben betalade mig med checkar som hade falska signaturer. Föreställ dig själv vilket uselt skick som Ferro befann sig i vid den här tidpunkten. Året efter åkte de ur och har inte kommit tillbaka till Primera Division igen efter det.”

Istället valde Moreno att avsluta karriären med Barcelona i Ecuador. Här hade han nästan lyckats få en legendstatus och var älskade av alla supportrar. Men hur hade det gått med landslagskarriären undrar ni?

Moreno deltog, som sagt, i de olympiska spelen i Seoul 1988 där Argentina blev utslagna i kvartsfinalen mot Brasilien. Anfallaren gjorde tre av Argentinas totala målskörd på fyra mål och hamnade därigenom enormt mycket i blickfånget. Prestationer som sedermera ledde Moreno till Independiente och senare Europa, Ecuador samt Mexiko. Anfallaren deltog även i Copa América 1989 i ett mästerskap där Argentina kom trea. Totalt blev det elva landskamper för Moreno i den argentinska matchtröjan. 

”Jag hade drömmen om att komma med till VM 1990. Om du frågar mig vilken som är den största besvikelsen i min karriär, då svarar jag att det var att jag missade VM i Italien. Jag hade precis blivit mästare med Indpendiente, skyttekung med laget och utnämnd till den bästa spelaren i landet 1989. Detta var mitt ögonblick i karriären. Min skada i ankel stökade väl till det en aning, men jag tycker ändå att jag borde ha fått vara med.”

När karriären var över satte Moreno igång med att starta upp diverse fotbollsskolor i Ecuador för ungdomar. Genom denna organisation har han lyckats hjälpa åtskilliga barn – och ungdomar att få såväl skolgång som ett ställe för fysisk aktivitet. På senare år har han involverat sig allt mer i Barcelona SC i Guayaquil och 2019 valdes Moreno till klubbens president. Målet är inställt på att bärga Copa Libertadores i framtiden och förhoppningsvis lyckas klubben med detta under Morenos ledning. 

Carlos Alfaro Moreno ratades av Boca Juniors och Newell’s Old Boys i unga år. Han skakade detta av sig, slog igenom med buller och bång i Platense, blev en profil med Independiente och en gud i Ecuador med Barcelona SC. Det blev, med andra ord, en ganska skaplig karriär till slut.