Jorge Burruchaga: Argentinas nummer 7 som sköt hem VM-guldet i Mexiko

Jorge Burruchaga. Han gjorde det avgörande målet i VM-finalen mot Västtyskland 1986. Jorge Burruchaga hann dock med betydligt mer än så under sin långa karriär och kanske har han aldrig riktigt fått den uppskattning som han gjort sig förtjänt av?

Som liten grabb var det en förutsättning, för den stora familjen Burruchaga, att samtliga arbetade. Jorge hade nämligen elva syskon och om inte matbordet skulle gapa tomt fick alla dra sitt strå till stacken.

”Vi var 12 syskon och alla var tvungna till att hjälpa till. Det jag minns mest var när jag sålde tidningar och promenerade runt bland tröttna pendlare, på bussen, på väg hem ifrån jobbet. På sommaren sålde jag glass”.

Det var också detta behov av att arbeta som gjorde att Burruchaga, tillsammans med sin ene bror, målade det nya strålkastartornet på Estadio Monumental strax innan världsmästerskapet 1978.

”Detta behövdes bli behandlat med rostskyddande färg och eftersom jag arbetade tillsammans med min bror fick jag hjälpa till. Samtidigt var jag 15-16 år och på väg att få debutera i Primera Division. Så på något sätt var jag delaktigt i båda VM-gulden”.

Burruchaga var vid denna tidpunkt på väg att få debutera i Primera Division, men vägen dit hade inte varit enkel. Vid 13-års ålder fick han beskedet ifrån River Plate att han inte längre platsade i deras ungdomslag, utan skulle söka sig någon annanstans. Med orden; ”vi önskar dig lycka till och tror du kommer finna framgång på annat håll” lämnade han storklubben utan att någonsin återvända igen.

”Det var den största besvikelsen i hela min fotbollskarriär. Mycket eftersom min pappa samlat ihop pengar, och lagt ner mycket slit för att jag skulle kunna spela. Det var ett enormt hårt slag. Samtidigt skedde det 1977, samma år som min pappa gick bort. Jag slutade spela fotboll för en kort period. Jag ville inte spela längre”.

Lyckligtvis fann Burruchaga motivationen igen till att fortsätta. Ett misslyckat provspel hos Quilmes slutade med att han, i slutändan, hamnade hos Arsenal Sarandí som då huserade i andradivisionen.

”Jag spelade i turneringar i mitt området – både om pengar och pokaler. Där fanns det en person som hade kontakter med Julio Grondona* (grundaren av Arsenal) och han fixade mig ett provspel hos klubben. Två år senare debuterade jag i Primera”.

Under sin tid i ungdomslaget spelade Burruchaga stundtals som libero och även i A-laget hade dom funderingar på att spela honom i denna position, men när dom såg hans tvekan ändrade dom sig snabbt.

”Som försvarare gick det bra och jag tyckte inte illa om att spela på den positionen. Faktum är att jag gladeligen hade gått i pension som en nummer två. I slutändan pushade dom inte mig till att spela där och jag bad inte heller om det”.

Istället blev Burruchaga mer känd som en kvick offensiv mittfältare, med nummer sju på ryggen. Prestationerna i Arsenal gjorde tillslut att Independiente fick upp ögonen för den unge talangen och i början av 80-talet hade affären rotts i hamn.

Hos den röda storklubben fick Burruchaga, till en början, ryka in lite varstans på planen. Bland annat ersatte han Néstor Clausen i sin debut och denne spelade normalt sett som högerbacken. Senare blev Burruchaga inhoppare till Ricardo Bochini innan han slutligen tog sin egen plats i startelvan.

Med Independiente skördade Burruchaga stora framgångar. Han vann ligan 1983 och Copa Libertadores året efter. Dessutom bärgade dom Interkontinentalcupen samma säsong efter att ha besegrat Liverpool i Tokyo.

Den 22 december 1983 fick Burruchaga uppleva något historiskt. Inte nog med att Independiente blev ligamästare, utan samma dag åkte dessutom ärkerivalen Racing Club ner i andradivisionen.

”Därutöver var det längesedan som vi hade besegrat Racing. Så pass galna som våra supportrar var den dagen kan jag inte minnas att dom någonsin varit förut. Det var min första stora glädje som fotbollsspelare”.

Det skulle dock komma fler glädjestunder för Burruchagas del. 1985 lämnade han Independiente för att testa på lyckan med Nantes i Frankrike. Här gick det oerhört bra för argentinaren och för första gången i spelarkarriären var Burruchaga den störste stjärnan i laget.

Jorge Burruchaga spelade för franska Nantes under sju år.

Samtidigt som han spelade för Nantes var det dags för Argentina att spela VM i Mexiko 1986. Detta skulle bli Burruchagas första av två världsmästerskap med Argentina och det mest framgångsrika.

Burruchaga var en viktig del av förbundskaptenen Carlos Bilardos landslag och under gruppspelet hamnade han i målprotokollet under den avslutande matchen mot Bulgarien. Tillsammans med Jorge Valdano var Burruchaga den offensiva pjäs som skulle kombinera mest tillsammans med Diego Maradona.

Argentina tog sig hela vägen fram till VM-finalen mot Västtyskland där man också gick upp till en, tillsynes, bekväm 2-0-ledning. Då vaknade plötsligt tyskarna till och genom dubbla mål ifrån Rudi Völler och Karl-Heinz Rummenigge kvitterade man till 2-2.

Här, i denna stund, var det dags för Jorge Burruchaga att kliva in i handlingarna och skriva in sig i historieböckerna för all framtid. Maradona petade fram bollen till en framrusande Burruchaga, som i sin tur satte full fart mot målet. Tyskarna hamnade på mellanhand och en utrusande Harald Schumacher försökte göra sitt bästa för att undvika det som kom att bli det avgörande målet.

Burruchaga hade Valdano till vänster om sig, och som också skrek om att få en passning, men Argentinas nummer 7 hade bara en enda sak i tankarna – att göra mål.

”Jag hörde inte att Valdano ropade och faktum är att jag inte ens lade märke till den tyske försvararen som försökte springa ikapp mig. Det enda jag hade i huvudet var att komma så fort fram till målet som det bara var möjligt att göra. Dessutom, hade jag passat till Valdano hade förmodligen tyskarna brutit den framspelningen. Så det var tur att jag inte hörde honon”.

Burruchaga skrek ut sin glädje och omfamnades av sina överlyckliga lagkamrater – däribland Sergio Batista.

”Detta (målet) var det största som hände mig i hela mitt liv. Men efteråt återgick jag till att bara var ytterligare en person i ett land med stora problem. Med detta mål, i finalen av ett världsmästerskap, blev jag mer igenkänd, men jag har alltid satsat på att hålla en låg profil”.

Jorge Burruchaga jublar över målet i VM-finalen 1986.

Många menade, efter Argentinas VM-guld, att Diego Maradona hade vunnit guldet åt laget – mer än att det var något gemensamt som hela truppen hade åstadkommit tillsammans.

”Det går såklart inte att förneka vad Diego tillförde till laget och jag brukar alltid säga; ”tacka gud för att Diego är argentinare”. Samtidigt ska man inte glömma laget som fanns bakom honom. Ett lag som överkom många svårigheter och som var uträknade på förhand”.

Efter världsmästerskapet återgick Burruchaga till Nantes och sin vardag i Frankrike. Här skulle han komma att spela i sju år och under dessa år var han även med i VM-slutspelet 1990, vilket slutade med ett silver för Argentinas del.

Burruchaga lämnade emellertid Nantes och skrev på för Valenciennes i samma land. Här skulle han vara med om en händelse som kom att få ett enormt stort medialt utrymme. Inför en match med Marseille erbjöds spelarna i Valenciennes en summa pengar för att inte prestera maximalt. Även fast Burruchaga inte mottog några pengar blev han måltavlan i denna härva och blev såldes också avstängd ifrån all fotboll i 1,5 år.

Denna avstängning påverkade såklart hela synen på Burruchagas karriär och kanske något oförtjänt glömdes han plötsligt bort. Avbrottet ifrån fotbollen skyndade också, ofrånkomligen, på avslutet på karriären.

Utöver detta hade Burruchaga åkt på tre tunga knäskador under sin karriär och redan under slutet av 80-talet funderade han skarpt på att lägga skorna på hyllan.

”Tråkigt nog lärde jag mig mycket om knän genom årens lopp. Den första allvarliga skadan kom 1987, under den korta paus vi fick efter världsmästerskapet. Därefter dröjde det bara två månader efter att jag blivit frisk innan jag skadade mig igen. Detta eftersom en målvakt gick ut hårt och dödade mig. Sen 1990 gick det materialet som dom ersatt mitt korsband med av igen. Det var riktigt tungt”.

När avstängningen var över återvände Burruchaga till Independiente igen och blev mästare i Supercopa Sudamericana 1995. Detta var en turneringen som spelades mellan 1988-1997 och involverade samtliga klubbar som någon gång vunnit Copa Libertadores.

”Detta var ett riktigt bra lag. Vi spelade kanske inte så vackert, men vi hade fantastiska spelare. I semifinalen mot River satt t.ex. jag, Acuña och Cagna på bänken. Ett helt barbariskt bra lag”.

Några dagar innan finalen hade Burruchagas fru tragiskt gått bort. Han valde därför att dedikera ett mål mot Racing, samma säsong, till henne. Målet i VM-finalen 1986 hade han dedikerat till sin då, sedan länge, avlidne far.

Detta skulle också komma att bli Jorge Burruchagas sista titel i karriären. Efter en match mot Vélez Sarsfield fick han inte fler möjligheter i Independiente och när kontraktet gick ut valde man ifrån klubbens sida att inte förlänga det.

”Det var inte på det sättet som jag hade hoppats att min karriär skulle avslutas på. Jag hade velat avsluta spelandes. Nu tog kontraktet slut och sen var det över. Ingen som sade varken hejdå eller tack”.

Istället valde Jorge Burruchaga att ge sig in i tränaryrket och ledde bl.a. Arsenal till uppflyttning ifrån andradivisionen. Han tränade också Independiente under en kort period utan någon större framgång. På senare år har han varit involverad i storklubbens styrelse.

På många sätt och vis känns det som att Burruchaga aldrig riktigt fick det erkännande som han hade gjort sig förtjänt av att få. För trots allt gjorde han målet som skänkte det andra VM-guldet någonsin till Argentina. Dessutom vann han flertalet stora titlar med Independiente och vann VM-silver 1990. Men trots att erkännande många gånger uteblivit, är Burruchaga tacksam för vad fotbollen gett honom.

”Trots allt känns det ändå som att fotbollen har gett mig mer än vad den tagit. Om man tänker på hur livet startade och var jag är idag, får jag nog konstatera att så är fallet”.

***

*Fotnot: Julio Grondona grundade Arsenal Sarandí tillsammans med sin bror Héctor. Julio Grondona hann även med att vara president för Independiente – och fotbollsförbundet i Argentina under sin levnadstid. Han var också vicepresident för FIFA.