Sergio Batista: El Checho

Sergio Batista. Enligt egen utsago var han långsam i benen, men snabb i huvudet. Oavsett vilket ledde Sergio Batistas fotbollskvaliteter honom hela vägen till det argentinska landslaget och ett VM-guld i Mexiko 1986. Dessutom blev han en symbol för Argentinos Juniors framgångar på 80-talet.

Dom flesta tänker nog på en hårt arbetande mittfältare när dom hör namnet Sergio Batista och det är inte särskilt konstigt – det var exakt detta som han var under hela sin karriär.  Men faktum är att Batista började spela fotboll på en helt annan position som liten.

”I pojklagen var jag yttermittfältare och gjorde mål ifrån alla håll och kanter. På stora planer satte dom mig som åtta eftersom jag var liten till växten”.

I slutändan var det Batistas tränare i Argentinos, Beto Tardivo, som såg till att flytta på den unge talangen och placera honom som en femma istället. Enligt Batista själv var detta ett avgörande skede i hans karriär och om det inte hade varit för Tardivo ”hade jag förmodligen jobbat med samma sak som min pappa gjorde idag”.

Batista debuterade för Argentinos seniorlag under inledningen av 80-talet. Han hade spelat i klubbens ungdomslag samtidigt som Diego Maradona kom fram och sedermera debuterade i Primera Division. Men när Batista väl var uppe i A-laget var Diego redan på väg till Boca Juniors.Med pengarna som denna försäljning inbringade kunde Argentinos börja satsa ordentligt, men det var få som trodde att dom skulle nå hela vägen till en ligatitel.

”Det var väldigt svårt att föreställa sig något sådant. 1981 undkom vi precis nedflyttning och istället åkte San Lorenzo ut. 1982 slogs vi om nedflyttningen med (Nueva) Chicago och lyckades rädda oss ur detta också. Labruna (tränaren) ska ha enormt mycket beröm för hur han fick ihop laget. Pengarna ifrån försäljningen av Diego gjorde oss såklart också gott. Samtidigt kunde jag aldrig föreställa mig att vi skulle nå så pass högt som vi i slutändan gjorde”.

1984 vann Argentinos Juniors ligan med Sergio Batista i laget. Det var också han som satte dit straffsparken mot Vélez Sarsfield, året efter, vilken säkrade ytterligare en titel för klubben.

”Det var det målet jag jublade mest över under hela min karriär”.

Framgångarna hemma i Argentina ledde till att Argentinos Juniors även fick chansen att mäta sig på kontinental – och sedermera internationell nivå. 1985 vann klubben Copa Libertadores för första – och hittills enda gången i föreningens långa historia.

Argentinos imponerade stort under hela turneringen och väl framme vid finalen var man också strået vassare än América de Cali. Efter att båda mötena slutat med varsin 1–0-seger gick finalen till en dramatisk straffsparksläggning där Argentinos var mer kliniska ifrån elvameterspunkten.

Tack vare segern i Copa Libertadores fick klubben spela Interkontinentalcupen mot Juventus i Tokyo. Matchen slutade 2–2 efter ordinarie tid och finalen gick därför, även den, till straffar. Argentinos hade haft ledningen med 2–1, till slutminuterna, men laget var inte bekväma med att ”bara spela av dom sista minuterna” – vilket också skulle straffa sig.

”Detta lag kunde inte spela bort tid i matcherna. I Libertadores t.ex. mot Fluminense, på Maracaná, hade Yudica (tränaren) bett oss om att spela bort tid i slutet av matchen. Vi svarade dock att det enda sättet vi visste var att hela tiden gå för att göra ett nytt mål framåt. Han blev förbannad, men vi vann matchen med 1–0”.

På grund av denna oförmåga – eller inpräntade spelfilosofi lyckades Michael Laudrup kvittera för Juventus med åtta minuter kvar på matchklockan. I straffläggningen brände Argentinos två straffar varav den ena sköts av Batista.

”Den som säger att dom inte är nervösa inför en straffspark ljuger. I vårt lag var det alltid samma fem spelare som sköt straffarna. I finalen av Nacional – och LIbertadores hade det gott bra – men i Japan missade jag. Jag gick tillbaka till mittlinjen och ville döda mig själv. Efteråt träffade jag på deras målvakt Tacconi och han sa att han hade kollat på videoklipp, inför finalen, och sett hur vi brukade slå våra straffar. Vi å andra sidan hade inte kollat på några av Juventus motsvarigheter”.

Sergio Batista i Argentinos röda matchtröja.

Batistas pappa följde sonens karriär ända fram tills dödens intrång i början av 90-talet. Enligt mittfältaren själv missade hans pappa inte ens någon av dennes träningar. Däremot kunde det ske att fadern missade ett mål – eller en match eftersom han ofta begav sig ut på långa promenader ifall han blev alldeles för nervös.

”När han blev nervös gick han ut på en promenad. Varje söndag var han tvungen att köpa en ny radio eftersom han hade slängt iväg den gamla veckan dessförinnan. Han missade mitt mål mot Vélez 1985, men kom ner i omklädningsrummet efteråt. Han såg faktiskt inte heller finalen mot Juventus. Då var han ute på en promenad mitt i natten (tidsskillnaden till Argentina är stor ifrån Japan)”.

Faderns missade dock inte VM-finalen 1986 när hans son blev världsmästare med Argentina. Detta eftersom en journalist hade bestämt träff med pappan för att dels göra en intervju – men också för att se finalen ihop. ”Annars hade han säkert varit ute och promenerat då också” konstaterade Batista många år senare.

Mittfältarens fina insatser med Argentinos Juniors hade gjort att förbundskaptenen Carlos Bilardo visat intresse för att ha med honom i landslaget. Batista och den fotbollstokige Bilardo drog dock inte alltid jämt med varandra och mittfältaren har själv erkänt att förbundskaptenen, många gånger, kunde gå spelarna på nerverna.

Bland annat tvingade Bilardo spelarna att kolla på extremt många inspelade matcher på motståndarna och eftersom mittfältarna, där Batista spelade, behövde citat ”veta allting” enligt Bilardo var dom tvungna att se matcherna två gånger. En gång med försvararna och en gång med anfallarna.

Batista klarade dock av att hålla tålamodet i schack när det gällde dessa brutalt långa videoklippsvisningar. Däremot brast det för honom när Bilardo plötsligt fick för vana att alltid byta ut mittfältaren under den andra halvleken.

”Efter ett tag insåg jag varför han gjorde det. Han ville att jag skulle sitta bredvid honom på bänken och kolla på matchen, höra – och komma med egna åsikter om det som skedde ute på planen för att sedan bli hans förlängda arm på mittfältet. Först trodde jag dock att han plockade ut mig som någon form av ritual och det gjorde mig tokig”.

Diego Maradona lyckades dock medla mellan dom båda och det blev aldrig något större bråk mellan Batista och Bilardo. Mycket kunde man säga om den excentriske förbundskaptenen, men något vidare lättstött var han inte.

”Carlos var väl medveten om att han kunde – och behövde ha dessa kraftfulla diskussioner med samtliga i laget. Det var också därför som han försvarade oss spelare till döden”.

Argentina tog sig igenom världsmästerskapet i Mexiko på ett imponerande sätt. Sydkorea och Bulgarien besegrades i gruppspelet och mot dom regerande världsmästarna Italien blev det oavgjort. I åttondelsfinalen besegrade Argentina Uruguay med 1–0 och det var efter denna match som Batista började känna att laget kunde gå hela vägen.

”När vi slog Uruguay började jag känna att det kunde gå vägen. Vi hade besegrat Sydkorea och Bulgarien i gruppspelet, samt kryssat mot dom regerande mästarna Italien. Sen besegrade vi Uruguay i ett derby och återigen var vi det klart bästa laget”.

Sergio Batista i landslaget tillsammans med Diego Maradona.

Därefter ställdes Argentina mot England vilka man utmanövrerade efter två historiska mål av Diego Maradona. I semifinalen avfärdades Belgien – återigen efter dubbla fullträffar av Diego.

I finalen mot Västtyskland tappade Argentina en 2–0-ledning till 2–2 innan Jorge Burruchaga kunde avgöra i matchens slutskede. En av dom första att springa fram till målskytten – och jubla var Sergio Batista. Detta trots att Bilardo uttryckligen förbjudit några extravaganta målfiranden för att spara på krafterna i den mexikanska sommarhettan.

”Bilardo hade bett oss ifrån mittfältet och bakåt att inte fira målen så att vi kom tillbaka organiserade till mittpunkten. I finalen struntade jag dock i detta och sprang för att fira målet med ”Burru”. Det återstod sju minuter av matchen och domaren ville skynda på oss. Då sa jag till honom att detta firandet skulle ta minst tre till fyra minuter”.

Batista jublar över Jorge Burruchagas avgörande 3-2-mål mot Västtyskland.

Domaren blåste, några minuter senare, av matchen och Argentina var världsmästare för andra gången i landets historia. För Batistas del gick det inte riktigt upp för honom vad laget åstadkommit förrän vid hemkomsten till Argentina.

”Efter att slutsignalen knappt hade ljudit gick vi ner i omklädningsrummet och därifrån promenerade jag, Diego och Enrique till dopingkontrollen. Vi satt där i en timme och ingen av oss sa saker som; ”Wow, vi är världsmästare nu”. Vi stirrade på Briegels vader istället och kunde inte tro att det var sant, att vi var mästare. Polletten föll först ner när vi kom hem och fick träffa det argentinska folket”.

Batista flyttade ifrån Argentinos Juniors, till River Plate, 1988 och spelade för storklubben under dom nästkommande två åren. Här blev han mästare en gång, men på det hela taget lyckades inte laget – som innehöll många storstjärnor – leva upp till dom högt ställda förväntningarna som fanns.

”Vi trodde alla att vi var cheferna i laget, men man vinner ingenting om där inte finns arbetare runt dig också”.

Efter tiden med River blev det ytterligare en sejour i Argentinos Juniors innan Batista skrev på för Nueva Chicago. Denna övergång tillkom dock först efter att han stått utan kontrakt i ett helt år och, enligt egen utsago, inte gjort någonting.

Hos Nueva Chicago blev Batista inte långvarig och i samma veva kämpade han dessutom med ett drogmissbruk. Där och då bestämde sig den f.d. landslagsmittfältaren för att han behövde ett miljöombyte och lämnade för den japanska ligan. Här spelade han några säsonger innan han bestämde sig för att avsluta sin karriär.

”Men när jag kom tillbaka ifrån Japan fick jag ett erbjudande ifrån All Boys och det tilltalade mig. All Boys var ett lag ifrån min barndom och det gick bra i klubben”.

I den här föreningen avslutade Sergio Batista sin karriär under slutet av 90-talet. Efter spelarkarriären har han tränat flera olika klubbar i en rad olika länder – eller vad sägs om klubblag i Japan, Kina, och Qatar samt Bahrains landslag?

Sergio Batista var en kraftfull mittfältare som enligt honom själv var snabb i huvudet, men långsam i benen. Han vann ligan och Copa Libertadores med Argentinos Juniors samt VM-guld med Argentina. Han må ha varit på kant med Carlos Bilardo vid ett flertal tillfällen, men deras relation var också djup och stundtals väldigt varm.

Detta summeras bäst av historien då Sergio Batista höll på att dö ute på planen i en match för Argentinos Juniors mot Independiente. Batista skallade ihop med Pedro Monzón varpå han svimmade och bet sig själv i tungan. Dessutom började han kräkas hejdlöst och fick föras med ambulans till sjukhuset. Under resans gång slutade han dessutom att andas och läget var kritiskt.

”Jag har bara några få minnesbilder ifrån ambulansen där jag såg Bilardo sittandes bredvid mig. Detta var alltid typiskt för Carlos, han var alltid vi vår sida oavsett vad. Han hade sett matchen på TV och när han såg vad som hänt mig åkte han i ilfart till arenan”.

Sergio Batista var även med vid världsmästerskapet i Italien, 1990, när Argentina blev silvermedaljörer. Under nästan hela Bilardos epok som förbundskapten var Batista en favoritspelare för tränaren. Det är faktiskt inte särskilt svårt att förstå varför.