Héctor Enrique: Mittfältaren som slog de viktiga assisterna

Héctor Enrique. Han slog passningen till Diego när denne gjorde 1900-talets snyggaste mål och han levererade bollen till Juan Gilberto Funes när han sköt den första Copa Libertadores-titeln någonsin till River Plate samma år. Héctor Enrique var de viktiga assisternas spelare under sin karriär. Men VM-slutspel – och Copa-finaler till trots, matchen han minns med starkast glädje var ändå debuten för Lanús i Primera C.

”Du skulle säkert svara mig; ”är du galen? Du har spelat i ett världsmästerskap, men väljer den matchen?” Men det är så jag känner. Jag debuterade – och gjorde segermålet i den matchen. Det var det lyckligaste ögonblicket i min karriär”.

Héctor Enrique föddes i Lanús – samma stad som Diego Maradona – och började spela fotboll för klubbens ungdomslag redan som liten grabb. Som 20-åring kom tillslut den efterlängtade debuten mot Tristán Suárez i Primera C.

Ganska omgående fick River Plate upp ögonen för Enrique och värvade in honom till storklubben. Det komiska var bara det att man köpte honom som anfallare – vilket Enrique inte var – och blev märkbart besvikna över att han inte lyckades på den positionen.

Héctor Enrique i Lanús matchtröja.

”Som liten hejade jag på River. Jag blev supporter till klubben tack vare Beto (Alonso) och Jota Jota López. Tänk sen att jag fick spela ihop med Beto, vilken dröm. River köpte mig som målgörare, men det gick så pass dåligt för mig i den rollen att ganska snabbt ville dom sälja mig till Chacarita. Det roliga var att inte heller dom ville ha mig; ”den jävel, aldrig i livet”. På den tiden hade jag inte ens ett par riktiga fotbollsskor”.

Vid en av dom första träningarna, med River Plate, bar Enrique ett par pumaskor som han köpt för att dels spela i – men även för att ha till vardags. Lagkamraten Américo Gallego frågade om han var sponsrad av Puma. ”Tror du på riktigt att jag är sponsrad av Puma?” svarade Enrique med ett skratt.

Dessa par skor slets sedermera i sönder och när Enrique skulle åka på sin första landslagssamling gjorde han det utan fotbollsskor.

”Jag trodde att jag kanske skulle få ett par där, men det fick jag inte. Så jag fick låna skor av (Blas) Giusti istället. Problemet var bara att han hade 42 i storlek, medan jag hade 41”.

Det löste sig emellertid dock när Diego Maradona fick nys om att Enrique inte hade några ordentliga skor. Då såg han till så att Puma fixade fram ett par. Dessutom ordnade Diego så att Enrique blev betald en summa för att bära dom.

Debuten i landslaget gjordes under inledningen av 1986. Först blev Enrique inkallad till truppen som skulle delta i en miniturnering i Toulouse. Där fick han veta av förbundskaptenen Carlos Bilardo att han enbart var med för att se – och lära, men att han inte skulle få spela något.

Trots detta kom han ändå med till världsmästerskapet i Mexiko samma år. Här hade inte Enrique fått några indikationer på hur mycket han skulle få spela, men det började inte särskilt lovande.

I premiärmatchen mot Sydkorea hamnade Héctor Enrique inte ens på bänken. Efteråt sa han till sin rumskamrat, Carlos Tapia, att; ”om jag inte i den kommande matchen ens får sitta på bänken – då åker jag hem”.

Enrique behövde lyckligtvis inte verkställa sitt hot. Bilardo placerade honom på bänken mot Italien och under den andra halvleken fick han dessutom hoppa in. I gruppspelsavslutningen mot Bulgarien fick Enrique sedan spela hela den andra halvleken och mot England, i kvartsfinalen, gjorde han sin första match ifrån start.

”Jag gick in i startelvan istället för Pasculli – som gjort det avgörande målet mot Uruguay (i åttondelen). Bilardo ansåg att med mig på mittfältet skulle vi få bättre kontroll på matchen. Detta eftersom jag sprang överallt, vilket gjorde att Diego (Maradona) kunde spela mer fritt och inte behöva bekymra sig för det defensiva. Maradona gjorde två mål denna dag – och ytterligare två mot Belgien. Därför förblev startelvan samma därefter. Men Carlos spelade högt med denna förändring. Hade det gått dåligt mot England hade han – och sedan jag blivit dom första att bli kritiserade”.

Det var onekligen ett vågspel ifrån Bilardos sida att placera en väldigt oerfaren Enrique tillsammans med Burruchaga på det centrala mittfältet. Dom båda hade knappt spelat någonting tillsammans och att då dessutom göra det i en VM-kvartsfinal mot England – av alla länder – var såklart djärvt.

Att det hela slutade i succé var ett bevis – och kvitto på briljansen som fanns i Carlos Bilardos fotbollshjärna. Sen var det såklart också en merit för såväl Enrique som den alltid så exceptionella Diego Maradona.

Under den andra halvleken, mot England, kom avgörandet när Argentina gjorde två snabba mål. Båda två har gått till VM-historien som två av turneringens mest ikoniska mål någonsin. Först ut var Diegos bisarra ”Guds hand” då han sträckte sig högre än en förbluffad Peter Shilton, i Englands mål, och förpassade bollen i nät.

Vid 2-0-målet visade däremot Diego upp sin briljans på ett helt annat sätt. På mittplan tog han emot bollen och dribblade sedan av hela det engelska laget innan han rundade Shilton och utökade Argentinas ledning. Målet blev senare utsett till 1900-talets snyggaste fotbollsmål.

Vad många kanske inte har tänkt på, när dom sett målet i repris, är vem som passade bollen till Diego precis innan han drog iväg på sin soloräd. Det var Héctor Enrique och för detta kom han att tracka Maradona under dom kommande åren.

”I omklädningsrummet efteråt kom alla, en och en, och gratulerade Diego. Då sa jag; ”men jag då? Jag som slog passningen, är det ingen som ska gratulera mig?”

Däremot fick Enrique lite upprättelse när en engelsk kvinna kom in i dopningrummet – där han satt tillsammans med Diego – och bad Enrique om hans tröja.

”Där satt Enrique och Maradona tillsammans och hon ville ha min tröja. Jag repeterar; hon ville ha min tröja, inte Diegos. Jag sa såklart ”ja” och bad, i gengäld, om att få hennes guldhalsband. Efteråt visade jag upp det för Diego när plötsligt en stor kille kom in i rummet. Det visade sig vara hennes pojkvän, så jag fick ge tillbaka guldkedjan. Senare sålde jag tröjan istället eftersom jag behövde pengarna. Exakt så fattig var jag, haha”.

I semifinalen mot Belgien startade Héctor Enrique igen och denna gång fick han i uppgift att hålla koll på motståndarnas stora stjärna Enzo Scifo. I ett tidigt skedde trampade Enrique medvetet på Scifos hand, utan att domaren såg det, och det var slutet på såväl Scifos – som Belgiens världsmästerskap.

Under den andra halvleken smällde Diego Maradona dit två mål och Argentina avancerade vidare till finalen mot Västtyskland. Efter en dramatisk – och svängig final blev tillslut Argentina världsmästare efter att Jorge Burruchaga gjort segermålet i slutskedet av matchen.

Vid ankomsten hem till Argentina blev spelarna i laget väl mottagna av folket. Dessutom blev man inbjudna till presidentpalatset, av den sittande presidenten Raúl Alfonsín, för att på balkongen ta emot folkets jubel. Enrique var dock inte intresserad av att delta utan åkte hem för att träffa sin son istället.

”Jag ville träffa min son så jag försvann därifrån utan att någon märkte något. Sanningen är dock den att jag är Peronist* och ville inte träffa en radikal president”.

Héctor Enrique och Diego Maradona jublar över VM-guldet 1986.

Dagen efter hemkomsten drog Enrique omgående bort till River Plates träningsanläggning. Han ville träna. Seniortruppen hade dock fortfarande ledigt och istället fick han träna med reservlaget.

”Mitt huvud var redan inställt på det stundande Copa Libertadores-slutspelet”.

Men denna vilja att dra igång så pass snabbt, efter VM-guldet, och inte unna sig själv någon vila skulle komma att straffa Enrique längre fram i karriären.

Denna säsong var det äntligen River Plates tur att få vinna den mest ärofyllda klubblagstiteln i Sydamerika. Efter att ha misslyckats åtskilliga gånger blev säsongen 1986 tillslut den då ”Los Millonarios” fick lyfta pokalen, i Copa Libertadores, mot skyn.

I finalen ställdes man mot colombianska América de Cali och efter att ha vunnit det första mötet, på bortaplan, med 2-1 gick River Plate in som favoriter till returen hemma på Monumental. Precis som i den första matchen stod Juan Gilberto Funes för ett oerhört viktigt mål – det enda i matchen – och passningen, ja den slogs såklart av Héctor Enrique.

”I ärlighetens namn, i den situationen, gick jag egentligen först in för att sparka ner Cabañas. Under det första mötet, i Colombia, hade han gått extremt hårt in på mig och skadat mitt högra knä. Det vänstra var redan skadat efter mötet med ecuadorianerna. För att kunna spela finalreturen var jag tvungen att injiceras smärtstillande i bägge knänan. Sådana saker fastnar hos en. Och i returen hade jag extremt dåliga avsikter gentemot honom. Sanningen är den att i upprinnelsen till målet gick jag in för att knäcka honom. Det lyckades jag dock inte med, men vann bollen och passade den vidare till Funes som fixade den första Copa Libertadores-titeln för River Plate någonsin”.

Héctor Enrique (t.h.) jublar över titeln i Copa Libertadores tillsammans med Oscar Ruggeri och Nery Pumpido.

Senare samma säsong blev Héctor Enrique, och River Plate, även mästare i Interkontinentalcupen efter att ha besegrat Steaua Bukarest i Tokyo med 1-0. Detta efter att Antonio Alzamendi gjort matchens enda mål.

Knäproblemen blev dock tillslut ohållbara för Enriques del. I finalen mot Steaua, i Tokyo, kunde han knappt spela. Redan inför semifinalen mot Barcelona SC, i Libertadores, hade man fått tömma sex stora flaskor med vätska ur Enriques ena knä. Denna procedur gjordes flera gånger om samtidigt som man injicerade smärtstillande – och gav honom kortikosteroider vilket succesivt bröt ner benmassan i Enriques båda knän.

Avslutningen med River Plate blev inte den bästa. Plötsligt fick nämligen bara Enrique reda på av huvudtränare Daniel Passarella att hans tid i storklubben var över. Precis innan världsmästerskapet i Italien, 1990, hade Enrique återige skadat sitt knä. Han opererades och tjugo dagar senare frågade Passarella hur det kändes.

”Jag svarade att det gjorde väldigt ont, att jag inte hade någon styrka kvar i benet. ”Jag behöver att du spelar nästa match” svarade Passarella. Jag svarade att det skulle ge mig en skamfylld känslan eftersom jag endast skulle bli stående ute på planen utan att kunna bidra. ”Det spelar ingen roll, jag behöver bara att du gör ett mål, det räcker”. Jag spelade och vi blev mästare. Två månader senare, mitt under försäsongen, meddelar Passarella sedan att min tid i klubben är över. Det minsta han kunde låtit bli att göra var att slänga ut mig, den jäveln, med tanke på att jag spelade för honom trots värken”.

Enrique lämnade River Plate och skrev på för Deportivo Español. Därefter blev det en kort period med Lanús, för att sedan avsluta karriären i Japan med Tosu Futures och FPI Hamamatsu.

Dessvärre var knäproblemen allt för påtagliga och karriären tog slut redan vid 32-års ålder.

”Inte ens när jag avslutade karriären, för det är man ändå lite förberedd på, mådde jag så uselt som när Passarella gav mig det där beskedet i River Plate. Jag började gråta som en liten pojke, jag kan inte minnas att jag någonsin gråtit så mycket som den dagen. Jag var som ett barn och någon hade tagit ifrån mig min leksak. Det var helt otroligt”.

Efter spelarkarriären har Enrique varit hjälptränare till Diego Maradona vid ett flertalet olika tillfällen. När Diego var förbundskapten för Argentina, under världsmästerskapet i Sydafrika 2010, var Enrique vid hans sida.

”Jag och Diego hade en relation redan när vi spelade ihop i landslaget. Den byggde på en ömsesidig respekt. Han anställde mig när Lemme lämnade och han behövde en ny assisterande. Han gjorde inget dåligt val heller då han visste att jag inte var någon idiot som inte kunde något om fotboll. Dessutom visste Diego att jag aldrig skulle förråda honom”.

Héctor Enrique tillsammans med Diego Maradona i det argentinska landslaget 2010.

På sätt och vis känns det som en självklarhet att Diego Maradona och Héctor Enrique hade en ömsesidig respekt för varandra. Deras samspel under världsmästerskapet i Mexiko ledde trots allt till ett historiskt VM-guld. Enrique var ju dessutom den spelaren som passade fram till Maradonas mål, vilket utsågs till tidernas allra vackraste.