Carlos Babington: Engelsmannen som föddes till argentinare

Han växte upp i Buenos Aires och spelade fotboll för det argentinska landslaget. Hans släkthistoria går dock avsevärt längre tillbaka i tiden – och till ett helt annat land. Carlos Babington är engelsmannen som föddes till argentinare.

Carlos gammelfarfar var barnbarn – och barnbarnsbarn till två kända fysiker och epidemiologer i England. Faktum är också att den sistnämnda – William Babington – står staty i St. Paul’s Cathedral.

Carlos har dock aldrig haft särskilt mycket gemensamt med sina förfäder. Det närmaste är förmodligen när han poserade i tidningen El Gráfico utklädd till en engelsk viktoriansk student. Utöver det fick han också i unga år smeknamnet ”El Inglés”.

”När jag var liten fick jag först smeknamnet ”Lavandina” pga. mitt blonda hår. Och vid något tillfälle dök namnet ”Inglés” upp eftersom min morfar föddes i London. Men jag kommer inte ihåg av vem – eller när detta smeknamnet tillkom”.

Carlos Babington iklädd victoriansk dräkt.

Carlos farfar, Colville Burroughs Babington, hade utvandrat till Argentina under slutet av 1800-talet och gifte sig med Laureana Carro 1989.

Som liten började Carlos Babington att spela för Carlos Gardel Fútbol Club som höll sina träningar i en av Buenos Aires största parker. Härifrån blev han upplockad av River Plates ungdomsakademi som, enligt Babington själv, snodde honom då han mer eller mindre var klar för Huracán.

Tiden i River Plate blev dock inte särskilt lång. Redan i pojklagen ansåg man att Babington var på tok för mager och han valde därför att lämna för Huracán istället. Debuten i Huracáns seniorlag kom mot Tenerife FC under en turné i Europa 1968. Den blev dessvärre inte särskilt minnesvärd.

”Pipo Rossi lät mig komma in i den andra halvleken. Jag var så pass nervös att jag inte lyckades ta emot dom tre första bollarna. Pipo skrek då till mig; ”Bär du 32:or påg?”

Carlos Babington kommer fram i Huracáns seniorlag under slutet av 60-talet.

Efter debuten fick Babington några fåtal chanser i seniorlaget, men någon riktig kontinuitet blev det inte förrän Menotti tog över 1971. Den karismatiske tränaren var tydlig, redan ifrån början, att ifall Babington kom i bra fysisk form så skulle han bli ledaren på mittfältet.

I Babingtons första match, under Menotti, blev han utvisad. Mittfältare var en smula övertänd och tjafsade på tok för mycket med domaren som tillslut tröttnade. Dessutom fick domaren för sig att det var Babington som sparkat till honom bakifrån, när det egentligen varit någon helt annan, vilket fick bägaren att rinna över.

Annars hade Babington ett rykte om sig att gilla att gå ut sent på kvällarna och svepa några öl med sina kompisar.

”Jag gillade att gå ut; men inte mycket. Jag gick ofta ut, men bara fram till torsdagen i veckan. Jag var professionell”.

Babington var också en av dom spelarna som rökte under sin aktiva karriär.

”Jag började som 14-åring och försökte gömma det för min pappa. Jag slutade med det för några år sen när det var så pass illa att jag till slut sa till mig själv: ”nu måste du göra en kraftansträngning”. Numera kan jag inte se ett paket cigaretter utan att slänga dom i soporna”.

Det ska dock poängteras att Babington var långtifrån ensam om detta. Många fotbollsspelare rökte på den tiden och det var inte något som ansågs särskilt uppseendeväckande.

”Man kunde t.o.m. röka framför tränare, men såklart vid en tidpunkt som var väl vald – t.ex. efter en middag”.

I Huracán träffade Babington en av sina allra närmaste vänner. Alfio ”Coco” Basile kom till Huracán 1970, men dom båda kände varandra redan sen innan. Det var dock i Huracán som vänskapen fördjupades och när Babingtons ene son föddes utsåg han Basile till dennes gudfar.

Med kompisen Alfio Coco Basile och deras bägge söner.

Under sina år i Huracán blev Babington även nära vän med Miguel Ángel Brindisi. Dom har dock inte pratat med varandra sedan 1981 då dom plötsligt blev grova ovänner.

”Det var uteslutande pga. personliga orsaker, ingenting som hade med fotbollen att göra. Sen 1981 har vi inte pratat med varandra och det är ingenting jag vill göra heller”.

Efter Menottis tillträde som huvudtränare, under inledningen av 70-talet, utvecklades Huracán till seriens tveklöst bästa lag. Man spelade en underhållande fotboll som fick folk att benämna dom som ”drömmarna lag”.

”Sedan 1967 hade Huracán haft Renato Cesarini, Pipo Rossi, Adolfo Pedernera, Osvaldo Zubeldía och Faraone som tränare. Efter dessa fem monster kom Menotti. En 33-åring som ingen hade hört talas om. Det enda vi visste var att han varit assisterande till Gitano Juárez. Spelarna stod redo, men Menotti började så smått att sy ihop allting. Det andra året plockade han in ett antal nyförvärv och 1973 blev det grädden på moset med ligatiteln”.

Ligaguldet 1973 står fortfarande som Huracáns senaste ligatitel – och det var också deras första sedan 1928. Lagets sätt att spela på med gambetas, tunnlar, one-touch och diverse finter lade fundamentet till att man blev så pass populära, bland den argentinska fotbollspubliken, som man i slutändan blev.

Det kunde dock ha gått illa under slutskedet av säsongen då Brindisi, Houseman och Avallay lämnade för landslagsspel. Till slut vann man pga. av att Boca Juniors, som jagade bakom, förlorade sin match. Just René Houseman anses fortfarande av många vara en av Argentinas främsta fotbollsspelare någonsin. Enligt Babington var han den bäste.

”El Loco Houseman var den bäste spelaren jag sett spela. Han var bättre än Maradona”.

Babingtons bedrifter tog honom även till det argentinska landslaget. Under kvalspelet till världsmästerskapet i Västtyskland, 1974, var han en viktig pjäs. Trots det höll han på att missa VM-slutspelet och kom först med efter att Avallay skadat sig under en träningslandskamp inför turneringen.

”Jag anslöt och åt middag med dom på spelarhotellet. Efter middagen berättade Cap (förbundskaptenen) vilka som skulle starta i premiären och det var då jag fick reda på att jag var med i elvan. Det säger en del om hur oorganiserat allt var på den tiden”.

Carlos Babington jublar i landslaget.

Argentina hade problem genom hela världsmästerskapet och åkte tillslut ut, med buller och bång, i det andra gruppspelet efter att bl.a. ha blivit krossade av Nederländerna med 4-0. Efter mästerskapet bestämde sig Babington för att testa lyckan i Europa och skrev på för tyska SG Wattenscheid 09. Detta gjorde också att Babington – i förlängningen – missade VM på hemmaplan 1978.

Han spelade nämligen i Tyskland till slutet av 1978 och eftersom förbundskaptenen Menotti gjort klart för alla att den enda spelaren som skulle tas ut, som spelade utanför den inhemska ligan, var Kempes fanns det inte särskilt mycket att säga om saken. Menotti försökte dessutom att få Babington att vända hem till Argentina, inför mästerskapet, för att få med honom i truppen, men mittfältaren ville fullfölja sitt kontrakt i Tyskland.

Carlos Babington i tyska SG Wattenscheid 09.

Efter tiden i Europa och Tyskland vände Babington hem till Huracán för att spela ytterligare tre år i klubben han lärt sig älska. Huracán var dock inte samma lag längre och utan Menotti – som blivit förbundskapten – tappade laget slagkraft. Sakta men säkert började också laget att luckras upp och spelare efter spelare lämnade.

I början av 80-talet testade Babington på lyckan i amerikanska Tampa Bay Rowdies innan han valde att avsluta karriären i colombianska Junior Barranquilla.

På det stora hela hade han tagit dom chanserna som getts, under karriärens gång, även om det var nära att Babington hamnat i Stoke City på 70-talet. Faktum är att det var så pass nära att han åkte över för att träffa Gordon Banks och skjuta några straffsparkar på honom. I slutändan rann dock alltsammans ut i sanden.

Efter spelarkarriären blev Babington tränare och ledde bl.a. sitt Huracán till dubbla uppflyttningar såväl 1990 – som 2000. Han blev dessutom klubbens president 2006 och är därmed en av få som lyckats vara såväl spelare som tränare och president i en och samma klubb i Argentina.

Utan att överdriva kan man slå fast att det finns få personer som är mer Huracán än Carlos Babington. Han tillhör trots allt sfären av dom mest ikoniska spelarna i klubbens historia tillsammans med Houseman, Antonio Mohamed och Herminio Masantonio. Att klubbens supportrar har blandade känslor kring Babington beror såklart mycket på hans personlighet – och ständiga vilja att konstant säga vad han tycker. Dessutom ligger en stökig tränarövergång, ifrån Huracán till Racing på 90-talet, honom delvis i fatet också.

Oavsett vad är det svårt att ignorerar det faktum att Carlos Babington var en av 70-talets bäste spelare i Argentina. Engelsmannen som föddes till argentinare.