Ludovico Bidoglio. Han var en av 1920-talets absolut bästa försvarare i Argentina. Under nästan ett helt decennium försvarade Ludovico Bidoglio ärofyllt Boca Juniors mål.
Varje generation av fotbollsspelare har någon specifik lirare som definierade just den tidsepoken. Det kan vara på en speciell position, eller bara en spelare som bröt barriärer och som folk mindes, med ett drömlikt skimmer i sina ögon, tillbaka på varefter de förkunnade; ”minns ni när han spelade?”.
Ludovico Bidoglio var absolut ingen sensationell dribbler, inte heller öste han in mål för de klubbarna han representerade. Dock fanns det under en väldigt lång period supportrar, i Argentina, som jämförde alla nykomlingar i backlinjen med den här forna giganten. Bidoglio var nämligen, enligt väldigt många som såg honom spela, det tidiga 1900-talets kanske främsta försvarare i hela Argentina.
Med vissa spelare känns det nästan som att de har någon osynlig kompass i hjärnan och en karta över vartenda litet grässtrå som finns nere på fotbollsplanen. Just så här har Bidoglio beskrivits. Han kunde läsa spelet bättre än någon annan på 1920-talet. Hans kunskap om fotbollen och hans simultankapacitet – mellan tanke och utförande – överträffade det mesta som fanns att tillgå inom den argentinska klubblagsfotbollen på den här tiden. I tidningen El Gráfico kunde man bland annat läsa detta om den spelskicklige försvararen.
”Bidoglios blotta närvaro var tillräckligt för att organisera upp försvarsspelet. Han förvandlades till den personen, i vilken medspelarna hade stort förtroende för, och hans frånvaro kunde generera en rädsla i desamma.”
Han hade fötts lite drygt en månad efter sekelskiftet 1900. Inledningsvis fick Bidoglio spela som yttermittfältare, i föreningen Sportivo Palermo, men detta var inte en position som han trivdes särskilt bra på. När plötsligt en lagkamrat blev skadad fick Bidoglio ersätta denne i försvaret – därefter lämnade han aldrig den här positionen igen. Han har själv beskrivit det som att yttermittfältspositionen; ”den var så pass tråkig att ibland, under vissa matcher, visste jag inte om bollen var rund eller kvadratformad.” Det som Bidoglio, kort och gott, ville ha sagt var att han, alldeles för sällan, kom i kontakt med bollen när han spelade ute på kanten. Han trivdes nämligen som allra bäst med bollen framför sina fötter.
Mitt emellan sina dubbla sejourer med Sportivo Palermo hann Bidoglio även med att representera den numera nedlagda föreningen Asociación Atlético Eureka. Det var emellertid varken här – eller i Palermo – som han skulle nå störst framgångar. Detta skulle i stället ske i en betydligt större förening. När kalenderåret 1923 fortlöpte, sakta men säkert, framåt upplevde Sportivo Palermo interna stridigheter i föreningen, där konflikter i samband med presidentvalen blev infekterade. Bidoglio började tröttna på sin tillvaro och bestämde sig för att testa på en ny utmaning.
Först dök San Lorenzo upp som en potentiell klubbadress. En supporter till den här föreningen lyckades nämligen ordna ett provspel, för Bidoglio, hos storklubben, men förhandlingarna körde fast. Försvararen bad egentligen inte om några stora saker – den inhemska fotbollen var fortfarande amatörbaserad och några pengar fanns inte att tjäna. I stället hade Bidoglio bara begärt att få hjälp, av klubben, att hitta ett arbete vid sidan om fotbollen där han kunde tjäna sitt levebröd. Det gick inte San Lorenzo med på.
Med den här affären i kras behövde Bidoglio hitta någonting annat. Plötsligt dök Boca Juniors upp som en kandidat och de kunde, till skillnad ifrån San Lorenzo, erbjuda Bidoglio ett stabilt arbete. De tio pesos som han tjänade per match räckte, förståeligt nog, inte till särskilt mycket.
Bidoglio representerade en era inom den argentinska fotboll som sedan länge är borta. Under samtliga av hans säsonger, i landets högsta division, var den inhemska fotbollen inte professionell. Ironiskt nog skadade sig Bidoglio så pass allvarligt, precis innan den nya tiden klev in på scenen, varpå han blev tvungen att lägga skorna på hyllan och gick därigenom miste om att tjäna pengar på den sporten som han älskade att utöva.
Ifrån 1922 och ända fram till den förödande skadan 1931 representerade Bidoglio Boca Juniors. Tillsammans med Ramón Muttis bildade han ett tvåmannaförsvar som kompletterade varandra och som innehöll det bästa av två världar. Ifall Muttis var den hårdföre, ibland brutale – och konstant resolute backen, var Bidoglio en mer spelande försvarare som läste spelet galant och som kunde slå en perfekt krosspassning på trettio meter. Bakom sig hade de båda försvararna den minst lika skicklige målvakten Américo Tesorieri.
Totalt vann Bidoglio tio titlar tillsammans med Boca Juniors. Bland dessa återfanns fem ligatitlar, fyra nationella cuper och en internationell turnering. Hans insatser förärade honom också med en plats i det argentinska landslaget. Det sägs att en av dessa landskamper kom att bli startskottet på försvararens framgångsrika karriär.
I ett möte med Uruguay – under samma match som Cesáreo Onzari gjorde sitt historiska mål ”gol olímpico” – hoppade Bidoglio in i stället för Adolfo Celli som hade skadat sig allvarlig efter en kollision med Pedro Cea. Därigenom blev Bidoglio den förste spelaren någonsin att bli inbytt för det argentinska landslaget.
”Jag vet inte riktigt vad som hände den dagen. Vi hade vår samling på Hotel Roma och där bestämdes det att spelarna i startelvan skulle åka till matchen iklädda matchkläder. Detta var såklart inte nödvändigt för oss avbytare, men av någon anledning tog jag ändå på mig matchkläderna under mina vanliga. Det hela fortlöpte på det viset att Celli blev skadad i benet varpå jag fick hoppa in i hans ställe. Men tro för den sakens skulle inte att detta var min första fina insats med det argentinska landslaget. Jag hade redan spelat en rad internationella matcher dessförinnan och var till exempel med vid Copa América 1923, vilken spelades i Montevideo.”
Faktum är att Bidoglio även var med vid såväl Copa América 1925 – som 1927, vid vilka båda tillfällena slutade med att Argentina blev mästare. Även på klubblagsnivå gick det, som sagt, lovande för försvararen. Mellan 1923 och 1926 vann Boca Juniors tre av fyra ligaguld, i Argentina, varpå Bidoglio blev en hyllad – och väldigt uppskattade spelare bland storklubbens supportrar. Många anser, än idag, att han tillhör en av Boca Juniors allra främsta försvarare någonsin.
Det finns såklart många beskrivningar kring hurdan Bidoglio var som fotbollsspelare, men hur såg han egentligen själv på fotbollen i stort och hur den borde utövas.
”Först och främst tror jag inte på de här olika teorierna. Som att bestämma på förhand; ’du markera den och jag den andre’. Nere på fotbollsplanen utför du saker och ting utefter omständigheterna – helt beroende av vad som sker runtomkring dig.”
Under åren med Boca Juniors – men även med det argentinska landslaget – fick Bidoglio glädjen att uppleva många olika länder. Tillsammans med storklubben var han, bland annat, med på den väldigt omskrivna Europaresan 1925. Detta var den första i sitt slag bland argentinska fotbollsklubbar.
”Det bästa som fotbollen har gett mig är minnena ifrån dessa resor. Peru, Paraguay, Chile, Montevideo, Brasilien, Portugal, Spanien, Frankrike, Schweiz och Tyskland. Varje gång som jag träffar en gammal lagkamrat, som var med på någon av dessa resor, sitter vi och diskuterar gamla minnen. Det är väldigt trevligt, men samtidigt också lite sorgligt. I slutändan kan man säga; ”det bästa hade varit att inte ha haft åkt överhuvudtaget”. Du blir nämligen nostalgisk över de här resorna och det är väldigt tråkigt. Jag inser själv att jag aldrig mer kommer att resa till Europa och när jag tänker på detta vet jag inte om jag känner en glädje över att ha fått se den här fantastiska kontinenten, eller en sorgsenhet över att jag aldrig någonsin kommer att få uppleva den igen.”
Den ödesdigra skadan lämnade, som tidigare nämnts, Bidoglio utan någon valmöjlighet. Han blev tvungen att avsluta karriären omgående. Under hela sitt liv fortsatta han att jobba i en elektronikaffär. Detta var ett yrke som han hade lärt sig redan i unga år och som han trivdes med. Trots detta fanns det ändå en viss underton av ledsamhet när Bidoglio mindes tillbaka på hur nära han hade varit att få uppleva smaken av professionalismens intåg inom den argentinska klubblagsfotbollen.
”Jag beklagar det faktiskt. Jag skulle kunnat haft säkrat, åtminstone lite, min ekonomiska framtid. Men jag klagar inte. Jag har vetat hur man är en respektabel fotbollsspelare nere på fotbollsplanen, och sedan när matchen är slut så glömmer man allt som skett. Jag har fått resa mycket och dessutom har jag fått en son. Det sistnämnda räcker för att göra mig lycklig.”
Ludovico Bidoglio var en av amatörerans allra bästa försvarare i Argentina. Han vann åtskilliga pokaler med Boca Juniors, men också tillsammans med det argentinska landslaget. På något sätt kändes det också symptomatiskt att hans karriär tog slut precis innan professionalismen gjorde sitt intåg inom landets fotboll. Bidoglio var nämligen precis så nobel, ödmjuk och korrekt som den generella amatörspelaren uppfattades.
enkoppmate.com 