Manuel Seoane: Den argentinska fotbollens alldeles egna Charlie Chaplin

Manuel Seoane. Han var en korpulent anfallare som i ung ålder drömde om att bli en ny Charlie Chaplin. Manuel Seoane blev ingen komiker, eller för den delen skådespelare. I stället blev han en av Argentinas allra främsta anfallare genom tiderna.

”Han var en intelligent och modig fotbollsspelare. En mardröm för motståndarens målvakt. Vet du hur Américo Tesorieri (ikonisk målvakt i Boca Juniors) beskrev honom? Han sa att han var kungen av motståndarnas straffområde. Det säger egentligen allt.”

Manuel Seoane var egentligen aldrig intresserad av att bli fotbollsspelare. Kanske var inte heller universums initiala plan att han skulle bli detta, men diverse olika omständigheter ledde honom till fotbollsyrket. Som liten, och i sin ungdom, tyckte Seoane mer om att gå på bio, kolla på stumfilmer och drömma sig bort till en verklighet där han blev en ny Charlie Chaplin.

Redan i unga dar hade han svårt att bibehålla vikten. Han var en liten och korpulent person som vid 14-års ålder redan vägde över 80 kg. Själv skulle han senare i livet erkänna att det var av just denna anledning som han till sist fick avsluta sin aktiva spelarkarriär. Hans korpulenta kroppsbyggnad gav honom smeknamnet ”Chancha” som betyder sugga på spanska. Seoane fick utstå mobbning i skolan och det var inte ovanligt att han valdes sist på idrottslektionerna. Senare i livet skulle han dock få sin rättmätiga revansch.

Till en början spelade han bara fotboll på skoj och oftast placerades Seoane i mål eftersom han inte ansågs ha några vidare kvalitéer för att spela som utespelare. Men en dag valde någon att rotera runt i laget och Seoane hamnade i stället som anfallare. Plötsligt var det som att han hade hittat rätt nere på fotbollsplanen. Den här positionen var nämligen som klipp och skuren för honom.

Seoane började spela fotboll för Progresista i utkanterna av Avellaneda. Han hade fötts i Piñeyro 1902, men familjen flyttade ganska snabbt vidare och hamnade i utkanterna av Avellaneda. Vid ett tillfälle upptäcktes han av några Independiente-scouter samtidigt som han spelade för fotbollslaget, som en bomullsfabrik där han arbetade hade. Seoane fick genomföra ett provspel med storklubben och i sin första match smällde han dit ett hattrick. Det är sannerligen ingen överdrift att påstå att det var kärlek vid första ögonkastet.

Den 3 april 1921 gjorde Seoane sin officiella debut i ett derby mot Racing. Matchen fick dock dessvärre avbrytas redan i halvtid på grund av ett kraftigt skyfall. En vecka senare ställdes Independiente mot Lanús och den här gången kunde matchen spelas färdigt samtidigt som Seoane noterades för sitt allra första mål i den röda tröjan.

Snabbt tog anfallaren en startplats hos storklubben. Seoane var inte särskilt snabb utan hans styrka låg i stället i att förutse var bollen skulle hamna. Han var alltid ett steg före sina motståndare och höll sig framme med en fot, eller en panna, för att göra mål. Han hade en otroligt stark kropp samtidigt som han kunde skjuta bra med båda fötterna. Till en början spelade Seoane som inneranfallare, men i takt med att åren fortlöpte blev han mer och mer stationerad som central anfallare.

Utöver tidigare nämnda egenskaper var han även otroligt teknisk och även fast hans gambetas inte alltid var de snabbaste, var de så pass perfekt utförda att motståndarna ändå inte hann med i svängarna. Visst hände det också att en och annan armbåge delades ut ibland, men det hörde liksom tidsepoken till. Med sin korpulenta kropp kunde Seoane också täcka bollen på ett föredömligt sätt och han växte snabbt ut till en av Argentinas främsta anfallare någonsin.

Under sin debutsäsong med Independiente gjorde Seoane arton mål. Samma år blev han också uttagen i det argentinska landslaget för första gången och spelade i en handfull träningsmatcher. Däremot kom han inte med till Copa América-turneringen samma år. Den här upplagan spelades på hemmaplan och Argentina gick i slutändan segrande ur mästerskapet.  

Året efter var Seoane i toppform. Tillsammans med Independiente vann han ligan i exemplarisk stil och smällde själv dit smått osannolika femtiofem mål på fyrtio spelade matcher. Independiente hade ett otroligt fint lag på den här tiden och bland Seoanes lekkamrater återfanns bland annat en viss Raimundo Orsi som senare i karriären skulle bli utlandsproffs i Italien och vinna VM-guld med samma land.

1923 var Seoane med om en lustig händelse när han spelade för landslaget. Argentina skulle nämligen möta det skotska klubblaget, Third Lanark, på bortaplan och deras representanter krävde att alla spelare skulle ha nummer på sina tröjor – något som fram till denna tidpunkt inte hade varit gängse hemma i Argentina. Därmed fick de argentinska spelarna måla nummer på sina matchtröjor och Seoane blev således den förste spelaren någonsin att bära nummer tio i det argentinska landslaget. Dock inte på ryggen. Lustigt nog ritade nämligen i stället spelarna in numret på bröstet.

Samma år var Seoane också inblandad i en märklig tillställning mot River Plate i ligaspelet. Ett stort bråk utbröt nere på planen varpå en rad spelare fick syna det röda kortet. Seoane, tillsammans med Guillermo Ronzoni, utsågs senare till de två största bråkmakarna och stängdes av ifrån allt fotbollsspel under ett helt år. På den här tiden spelades dock två stycken ligor parallellt med varandra; en under amatörförbundet och en under det argentinska förbundet. Eftersom denna avstängning bara gällde i ligan som amatörförbundet arrangerade valde Seoane att skriva på för El Porvenir som spelade i den andra ligan.

Manuel Seoane var en makalös målgörare som öste in mål för Independiente under främst 20-talet. Här, på bilden, i Boca Juniors matchtröja under turnén i Europa 1925.

Här spelade han under de två kommande åren. Trots att det inte finns någon ordentlig statistik ifrån dessa säsonger, är ändå den gemensamma uppfattningen att Seoane ska ha gjort en bra bit över sextio mål för El Porvenir. Samtidigt spelade han vidare i landslaget och började mer och mer ta en ordinarie plats i startelvan. Under ett möte med Uruguay 1924 blev han vittne till när Huracáns anfallare, Cesáreo Onzari, gjorde det första målet någonsin direkt ifrån en hörnspark. Den gänglige anfallaren skruvade in en boll ifrån hörnflaggan och över den uruguayanska målvakten. Argentina vann matchen med 2-1 och Onzari blev historisk.

Under mitten av 20-talet – närmare bestämt i februari 1925 – accepterade Seoane inbjudan till att följa med Boca Juniors på deras historiska Europaturné. Detta var första gången någonsin som ett argentinskt klubblag reste över Atlanten för att spela fotboll i Europa. Seoane trivdes med sina temporära lagkamrater och blev hela turnéns bäste målgörare med sin tolv gjorda mål. Vid hemkomsten – och lite senare samma år anslöt Seoane till landslagets samling inför Copa América-turneringen på hemmaplan. Argentina vann turneringen i överlägsen stil och Seoane gjorde mål i samtliga fyra matcher – däribland ett hattrick mot Brasilien – och vann skytteligan på sex gjorda fullträffar.

När avstängningen hade avtjänats återvände Seoane till Independiente igen och under den första säsongen – efter återkomsten – vann storklubben återigen ligan i imponerande stil. Laget förlorade inte en enda match och anfallskvintetten med Seoane, Zoilo Canaveri, Alberto Lalín, Luis Ravaschino och Raimundo Orsi är ihågkommen än idag. Givetvis vann Seoane återigen skytteligan med sin tjugonio gjorda fullträffar. Samma säsong bärgade dessutom Independiente Copa Competencia.

Tillsammans med landslaget vann Seoane ytterligare två Copa América-titlar 1927 och 1929, men följde inte med till OS i Amsterdam 1928. Inte heller var han uttagen till tidernas allra första VM-slutspel 1930. Anledningen till detta ska ha varit att fotbollsförbundet nekat honom underhåll till hans familj under perioden då han skulle ha befunnit sig i Uruguay för att spela turneringen. Seoane valde därför, självmant, att inte följa med.

Under inledningen på 30-talet omvandlades den inhemska fotbollen i Argentina ifrån att ha varit amatörfotboll – till att bli professionell. En ny proffsliga skapades efter att arton klubbar brutit sig loss ifrån förbundets amatörliga och bildat sin egen. Bland dessa återfanns Independiente och Seoane kom att spela ytterligare tre säsonger för klubben – nu som proffsspelare. Under de nästkommande säsongerna gjorde han trettiofyra mål på femtiosex ligamatcher. Vid en turné i Chile, och efter en match i rykande hetta, råkade Seoane hälla i sig några klunkar med terpentin. Han var nämligen övertygad om att vätskan hade varit en läskande apelsinjuice. Resultatet blev att han fick ligga på sjukhus några dagar innan han var helt återställd igen.

1934 valde till sist Seoane att sätta punkt för sin aktiva spelarkarriär. En avskedsmatch arrangerades till hans ära där en ansenlig summa pengar hade samlats ihop och som överräcktes till den pensionerade klubbikonen. För dessa pengar köpte sig Seoane ett hus i Quilmes där han bodde fram till sin död.

”Jag slutar inte att spela fotboll på grund av att jag är gammal. Det har mer att göra med min ökade vikt som gjort att jag behövt gå i en obligatorisk pension.”

Han blev senare tränare för det argentinska landslaget och ledde laget när de vann Copa América 1937. Därefter involverade sig Seoane i Independiente och bodde kvar i Quilmes ända fram till sin död i augusti 1975.

Manuel Seoane var en exceptionell anfallare. Han var den spelaren som gjorde flest mål under amatöreran i landet. Under dessa år gjorde han smått osannolika 207 mål på 217 matcher och då har inte målen, under hans period med El Porvenir, räknats in i den här summan. Detta eftersom det exakta antalet, ifrån dessa båda säsongerna, aldrig har kunnat fastställas helt. Därutöver är han fortfarande Independientes näst bästa målgörare någonsin, efter Arsenio Erico, och den argentinska ligans fjärde främsta.

Som liten beundrade Seoane Charlie Chaplin och drömde om att bli skådespelare och komiker precis som sin idol. I stället blev han en av Argentinas främsta fotbollsspelare någonsin. Det finns också åtskilliga berättelser om hur Seoane försökte liva upp stämningen, nere på planen, med diverse skämt och upptåg. Vad kunde man annars förvänta sig av den argentinska fotbollens alldeles egna Charlie Chaplin?