Antonio Sastre: Spelgeniet som lärde brassarna att spela fotboll

Antonio Sastre. Han kunde spela på samtliga positioner i laget – inklusive målvakt – och lärde, enligt vissa, brasilianarna att spela fotboll. Antonio Sastre hade många strängar på sin lyra och gjorde ett kraftfullt avtryck inom den sydamerikanska fotbollen.

Antonio Sastre föddes 1911 i Lomas de Zamora utanför Buenos Aires. Han började spela fotboll för Progresista de Avellaneda. Historien kring hur han plockades upp av storklubben Independiente är en speciell sådan.

”Jag arbetade i en tvålfabrik och när dagen var slut brukade jag spela fotboll med mina kompisar. I en av dessa matcher såg en styrelseledamot ifrån Independiente mig spela, och han berättade för mig att jag skulle få provspela mot Lanús tillsammans med reserverna i Independiente. Min dröm var att få se förstalaget spela. Jag ville träffa Manuel Seoane som var min stora idol. Så jag åkte dit, spelade och efter matchen kom en person fram och frågade om jag ville spela även för förstalaget. Detta eftersom Alberto Lalín hade åkt på en skada. Jag kunde inte tro det var sant och tittade bakom mig för att se så att han inte pratade med någon annan. I slutändan spelade jag matchen och efter den lämnade jag aldrig startelvan”.

Sin officiella debut med Independiente kom i början av juni 1931 mot Argentinos Juniors. Till en början spelade Sastre som högermittfältare, bakom Facio, Ravaschino, Constante och Seoane.

Det dröjde dock inte särskilt lång tid innan Saste hade provat på dom flesta positionerna i laget – inklusive målvakt. Dessa båda matcher, som målvakt, kom mot San Lorenzo – respektive Peñarol och i bägge höll Sastre nollan. Han kunde verkligen konststycket att spela överallt – och gjorde det också förbannat bra var han än blev placerad i laget.

Antonio Sastre (t.h.) tillsammans med Vicente de la Mata (mitten) och Arsenio Erico (t.v.)

Sastre var en otroligt skicklig spelfördelare och hjärnan bakom Independientes framgångar på 30-talet. Han satte rytmen med sina tempoökningar och bromsade upp spelet, när det behövdes, med sina gambetas.

Independiente vann ligan såväl 1938 – som 39 och Sastre hade såklart en stor del i dessa framgångar. Förutom att man vann ligaguldet, två år i rad, satte Independiente dessutom ett praktfullt målrekord när man, den första säsongen, smällde dit 115 mål på 32 matcher.

Hos storklubben bildade Sastre en fruktad anfallstrio tillsammans med Vicente de la Mata och Arsenio Erico. Samtidigt som han spelade för Independiente arbetade Sastre i ett bageri som låg i Buenos Aires.

För att spara in på biljetterna, fram och tillbaka till Avellaneda där han hade sitt hem, valde Sastre många gånger att sova på jobbet. Han ställde in en säng jämte bakugnen för att hålla sig varm. Detta fungerade bra ända tills hängivna supportrar fick nys om att deras idol bodde i bageriet och gick dit för att få en skymt av Sastre.

Han hade, i samma veva, varit involverad i Copa América-turneringen 1937 vilken Argentina vann efter att ha besegrat Brasilien i finalen med 2-0. Det som ytterligare påvisar Sastres enorma mångsidighet är det faktum att han spelade hela turneringen som högerback.

”Jag tycker inte om när någon tar bollen ifrån mig. Detta eftersom man måste fightas om bollen och om man förlorar den, ja då är det för att man har förlorat kampen. Dom spelarna som tappar bollen och ställer sig med armarna i kors borde inte få spela igen”.

Antonio Sastre tillsammans med det argentinska landslaget.

Även 1941 var Sastre med och vann Copa América med sitt Argentina. Turneringen var ett extrainsatt mästerskap vilket spelades i Chiles huvudstad Santiago för att uppmärksamma att det gått 400 år sedan staden grundades. Argentina vann turneringen efter att ha vunnit samtliga fyra matcher. Sastre agerade som högermittfältare och distribuerade bollar fram mot Enrique García, José Manuel Moreno och skytteligavinnaren Juan Andrés Marvezzi.

Året efter detta mästerskap tog Sastre sina sista kliv i Independientes tröja. I ett möte med Platense, under oktober månad 1942, gjorde han sitt sista av totalt 112 mål för Independiente. Några veckor senare kom också den sista matchen för storklubben när laget spelade 1-1 mot Boca Juniors. Totalt gjorde Sastre 340 matcher för Independiente.

Argentinarens nästa äventyr blev i Brasilien och med São Paulo FC. Den brasilianska storklubben hade inte vunnit någon titel på över 10 år när den argentinske stjärnan anlände. Dock såg brasilianarna knappast Sastre som någon stjärna inledningsvis. 

”När jag anlände till São Paulo kunde jag inte acklimatisera mig snabbt. Pressen sa att klubben köpt en ”bondi”, vilket var vad dom brukade kalla gamla bussar som var alldeles förstörda av rost. Dom första två matcherna förlorade vi och tränaren fick sparken. I hans ställe kom Lloreca in och eftersom jag inte var van vid att träna fler gånger i veckan, eller samlas på hotell dagen innan match, behövde jag bara åka direkt till arenan på söndagarna före lunchen. Den första matchen med honom som tränare vann vi mot Portuguesa med 9-1 och jag gjorde sex mål”.

Med Sastre i laget vann São Paulo distriktmästerskapen (vilka var dom enda som spelades på den tiden innan en nationell liga introducerades i Brasilien) två år i rad – 1945 och – 46. Därutöver vann São Paulo även 1943 samt kom tvåa 1944.

I São Paulo bildade Sastre ett fint sammarbete med den brasilianske anfallaren Leônidas – som f.ö. hade vunnit skytteligan vid världsmästerskapen i Frankrike 1938.

Tränaren som hade plockat in Sastre till São Paulo var ingen mindre än Vicente Feola. Han skulle senare vinna Brasiliens allra första VM-guld när man blev världsmästare i Sverige 1958. Han minns exakt vad Sastre bidrog med till São Paulos spel.

”Vi hade ett bra lag, men vi behövde någon som kunde balansera upp vårt lag rent taktiskt. Sastre kom in och gjorde just detta. Med honom i laget blev vi mästare tre gånger på fyra år”.

1946 bestämde sig argentinaren för att avsluta sin karriär. Detta trots att São Paulo försökte övertyga honom om att fortsätta. Istället återvände Sastre till Argentina och trots att även River Plate gjorde ett försök, att plocka in honom, var han omutbar.

Väl hemma i Argentina igen besökte Sastre sin nära vän Roberto Sbarra, som vid denna tidpunkt var tränare för Gimnasia i La Plata. Nostalgin grep tag i Sastre och han bestämde sig, efter att ha blivit erbjuden att träna med Gimnasia, för att spela en säsong med föreningen. Klubben kämpade för att nå uppflyttning till Primera Division och med Sastres hjälp nådde man också detta. Han spelade en säsong för Gimnasia och gjorde fyra mål på fjorton matcher.

Därefter var karriären defintivt slut för Sastres del. Omgående distanserade han sig ifrån fotbollen och blev aldrig involverad i den igen. Istället drev han två stycken företag. Det ena involverade distribution av dagstidningar och det andra pysslade med försäkringar.

1980 hamnade Sastre dock i blickfånget igen, vad det gällde hans gärningar på fotbollsplanen, när organisationen Konex utsåg honom till en av Argentinas fem främsta fotbollsspelare någonsin tillsammans med José Manuel Moreno, Adolfo Pedernera, Diego Maradona och Alfredo Di Stéfano.

Sastre charmade såväl den argentinska – som den brasilianska fotbollspubliken med sin briljans nere på planen. En brasiliansk journalist summerade Sastres gärningar för den brasilianska fotbollen, på ett väldigt ärofyllt sätt, under slutet av 60-talet.

”Argentinarna vill ofta kopiera oss brasilianare – och vårt sätt att spela fotboll på, men dom glömmer bort att för 20 år sedan kom en argentinare hit och lärde oss att spela fotboll. Den här spelaren hette Antonio Sastre”.