Carlos Bilardo Del 5: VM 1986 i Mexiko

Läs del 1 här.
Läs del 2 här.
Läs del 3 här.
Läs del 4 här.

När Carlos Bilardo presenterade truppen till världsmästerskapet i Mexiko fick han såklart kritik för denna. Frågeställningarna var kring varför vissa spelare var med och varför andra inte var det. Egentligen ganska normala funderingar efter att en VM-trupp tagits ut, men med tanke på all den kritik som Bilardo fått, sedan tidigare, var han tämligen trött på journalistkåren vid det här laget.

Innan avresan ifrån Argentina hade förbundskaptenen deltagit i ett TV-program med komikern Alberto Olmedo. Han lovade att han skulle ge tur till Bilardo inför världsmästerskapet och under programmets gång klädde komikern på sig en cape, bar en trollstav, och sa högt; ”ni kommer att vinna VM-guld”. Bilardo tyckte att Olmedo var underhållande och gillade såklart också profetian. Den argentinska förbundskaptenen reste också till templet i Luján utanför Buenos Aires. Denna plats brukade Bilardo besöka åtminstone en gång om året och hit gick han för att få lite extra styrka inför avfärden mot världsmästerskapet. Dessutom fick han en liten staty föreställandes Jungfru Maria som laget bar med sig under hela turneringen. 

Träningsmatcherna i Europa, inför världsmästerskapet, gick som vi nämnde i gårdagens del inte särskilt bra. Bilardo var införstådd med att ett fiasko i VM skulle göra det närmast omöjligt för honom att fortsätta karriären i Argentina och därför skojade han om att han tagit med sig tillräckligt med saker ifall han skulle behöva emigrera till Saudiarabien. 

Hans idé var dock hela tiden att anlända tidigt till Mexiko och låta laget acklimatisera sig till såväl klimatet – som den höga höjden. När det argentinska landslaget landade i den mexikanska huvudstaden var man den första delegationen på plats. Ännu hade inget riktigt pressrum ställts i ordning utan Bilardo höll en improviserad presskonferens vid ankomsten i en närliggande lokal. Presschefen för hela mästerskapet förkunnade, vid Argentinas ankomst, att; ”nu börjar världsmästerskapet”.

Bilardo ansåg att Club Américas träningsanläggning var optimal för Argentinas behov under turneringen. Laget fick ha hela anläggningen för sig själva och man hade nära till träningsplanerna. Dessutom erbjöds ingen överdånig lyx, vilket även detta tilltalade Bilardo som inte ansåg att ett förstklassigt hotell hade varit en optimal plats att bo på under en VM-turnering. 

Förbundskaptenen själv installerade sig i det minsta rummet som fanns på anläggningen. Rummet mätte bara två gånger tre meter och innehöll endast en säng samt en klädhängare. Bilardo slog fast att detta var fullt tillräckligt. Det komiska i sammanhanget var dock att fjädringen i sängen var totalt slutkörd vilket resulterade i att Bilardo sov på golvet under mästerskapet. Eller sov och sov, han har medgivit att det knappt blev någon sömn under turneringens gång. På sin höjd blev det en eller två timmar på natten och sedan en tvåtimmars lång siesta på dagen. I övrigt vankade han av och an i korridorerna, studerade motståndarlagen och spanade in så att spelarna hade det bra. Det finns historier ifrån spelarna i truppen som gör gällande att Bilardo fick flera sömntabletter av lagets läkare, men att han ändå inte kunde sova. Landslaget i allmänhet – och VM i synnerhet hade blivit en besatthet för Bilardo. Detta mästerskap skulle bara Argentina vinna – kosta vad det kosta ville. 

Under förberedelserna i Mexiko mötte man bl.a. klubblaget Neza vilka Argentina besegrade med 3–1 efter att lagen spelat en match i hundra minuter utan avbrott. Givetvis fick Bilardo kritik av den argentinska pressen för att han utsatte spelarna för spel i hettan utan några pauser. Truppen tog också en kort avstickare till Colombia där man mötte deras landslag i Barranquilla. Matchen slutade mållöst och nu slog den argentinska pressen på stora trumman. Kritiken haglade och några löpsedlar som gick att läsa löd; ”Det argentinska landslaget vet inte vad de ska göra i offensiven”, ”Detta är slutstationen för Bilardo” och ”Han har redan misslyckats”. 

Förbundskaptenen var, vid detta laget, så pass van vid kritiken att han knappt reagerade längre. Bilardos tanke var, ifrån början, att ha med Daniel Passarella i startelvan bredvid Oscar Ruggeri i mittbackslåset. Men den forne lagkaptenen drog på sig en magbakterie – förmodligen för att han fått i sig av vattnet i Mexiko, vilket fortfarande var otjänligt efter jordbävningen några månader tidigare. Passarella drabbades av kraftig diarré och när han sedan, dessutom, drog på sig en sträckning missade han således hela mästerskapet. Istället öppnade detta upp en dörr för José Luis Brown som plötsligt gick rakt in i startelvan. 

Argentinas VM-lag till mästerskapet i Mexiko 1986.

Under mästerskapets gång hade det argentinska landslaget enormt många s.k. ”Cábalas” – ritualer för tur. Bland annat gick man, dagen innan premiären mot Sydkorea, till det närmaste köpcentrumet och drack kaffe. Eftersom Argentina sedan vann premiären kände man sig tvungna att återupprepa denna ritual inför varje match under turneringen. Komiskt nog hade målvakten Nery Pumpido betalat för hela laget, den första gången, och fick således också göra detta under samtliga tillfällen framöver. Dagarna innan matcherna åt truppen också ”asados” som förbereddes av Maradonas pappa och svärfar. Dagen efter match åt laget, varje gång, på den argentinska restaurangen ”Mi Viejo” i Mexiko City. 

Därutöver fanns det många Cábalas när det gällde resandet till matcharenan. Spelarna satt på samma plats i bussen vid samtliga matcher, man lyssnade på samma låt i bussen – ”Gigante, Chiquito” med Sergio Denis – och det var viktigt att denna slutade precis när bussen rullade upp vid matcharenan. Eftersom Argentina spelade på olika arenor i Mexiko City, under turneringens gång, fick busschauffören anpassa hastigheten på bussen efter låtens tempo. Vid premiärmatchen hade det argentinska laget eskorterats av två stycken poliser – Tobías och Jesús. Därefter krävde Bilardo att dessa två skulle eskortera laget till samtliga matcher under resterande delen av turneringen. 

Premiären mot Sydkorea spelades klockan tolv på dagen, lokal tid, inne på Estadio Olímpico Universitario i Mexiko City. Hettan var påtaglig och redan klockan tio på morgonen var laget på plats inne på arenan. Bilardo ställde, i premiären, upp med följande lag. I mål stod Nery Pumpido. Backlinjen utgjordes av José Luis Brown och Oscar Ruggeri i mittbackslåset (Brown som libero) samt Oscar Garré och Néstor Clausen på ytterbacksplatserna. På mittfältet bildade Sergio Batista och Ricardo Giusti ett defensivt block och lite längre fram hade Jorge Burruchaga och Diego Maradona hand om det offensiva på mittfältet. Längst fram i anfallet spelade sedan Pedro Pasculli ihop med Jorge Valdano

Innan avspark höll Bilardo ett kort snack i omklädningsrummet, men den långa genomgången hade han redan haft på träningsanläggningen. Argentina dominerade matchbilden direkt och redan efter arton minuters spel hade man gått upp till en 2–0-ledning efter mål av Valdano och Ruggeri. Valdano fyllde sedan på 3–0, under inledningen på den andra halvleken, och säkrade därmed en drömöppning på turneringen för Argentina. Sydkorea reducerade visserligen till 1-3, men det målet hade endast akademisk betydelse.

Argentina besegrade Sydkorea i premiären med 3-1.

Inför gruppspelets andra match mot Italien, i Puebla, gjorde Bilardo några förändringar. José Luis Cuciuffo kom in istället för Néstor Clausen då tränaren ville försöka att radera ut anfallarna Giuseppe Galderisi och Alessandro Altobelli. Claudio Borghi kom in på mittfältet och detta eftersom Bilardo ville överbefolka denna lagdel med skickliga spelare – precis som han gjort i Estudiantes – och få mer kontroll över matchbilden. Tidigt i matchen fick dock Italien straff efter att Burruchaga, något olyckligt, tagit bollen med handen. Fram steg Altobelli och sköt 1–0 till Italien. Trots detta kände sig Bilardo lugn. Det argentinska laget såg samlade ut och hittade också tillbaka in i matchen. 

Diego Maradona kvitterade till 1–1 och Argentina styrde matchbilden trots att man haft två dagars mindre vila än sina motståndare. Matchen slutade oavgjort och på presskonferensen efteråt fick Bilardo frågan kring hur det kom sig att Argentina inte lyckats vinna mot Italien under de fyra senaste världsmästerskapen. ”Detta är mitt första VM-slutspel” svarade Bilardo. ”Så därför har jag faktiskt inget bra svar på detta”. 

Maradona smäller dit kvitteringen mot Italien.

Hemma i den argentinska pressen började tongångarna också att bli lite mer positiva. Den alltid så kritiska tidningen Clarín skrev t.ex. att Argentina hade spelat sina bästa trettio minuter under Bilardos sejour som förbundskapten. Själv konstaterade han att; ”det var ju alltid något att ta med sig”. Till den tredje gruppspelsomgången var Argentina återigen tillbaka i huvudstaden – denna gång för att möta Bulgarien. Bilardo var inställd på att vinna matchen och därmed också bli gruppetta. Han hade inga tankar på att andraplatsen kanske skulle vara bättre – sett till motståndet i åttondelsfinalerna – utan ansåg att den som började fundera på vilka man helst ville möta i nästa runda gjorde sig själv en enorm björntjänst. 

Argentina tog tidigt ledningen mot Bulgarien efter att Valdano nickat in 1–0 redan efter fyra minuters spel. Trots att bulgarerna nu var i underläge verkade de inte ett dugg intresserade av att anfalla. Faktum är att det europeiska landslaget istället fortsatte att fokusera på försvarsspelet, med förhoppningen om att hålla 1–0-förlusten och därmed ta tredjeplatsen som gav vidare avancemang (fyra bästa grupptreorna gick nämligen vidare) till åttondelsfinal.

Bilardo var lite förbryllad över bulgarernas inställning, men ansåg samtidigt att Argentina var gruppetta vid seger och behövde inte förta sig i den mexikanska sommarhettan. Med dryga tio minuter kvar på matchklockan fixade Burruchaga 2–0 – också detta mål på nick – och Argentina säkrade därmed gruppsegern. 

Efter vinsten mot Bulgarien gick tidningen ”Tiempo Argentino” till hårt angrepp mot det argentinska landslaget i allmänhet och Bilardo i synnerhet. De tyckte helt enkelt inte att insatsen mot bulgarerna hade varit värdigt ett argentinskt landslag utan Bilardos manskap borde ha försökt att trycka gasen i botten och bjudit på en målfest. Förbundskaptenen själv menade att en seger med 2–0 – eller 6–0 – hade mindre betydelse, det viktigaste var vinna. Det gällde att hushålla med krafterna för att kunna orka hålla uppe energin under hela mästerskapet och inte falla igenom när slutspelet väl började. Efter Bulgarien-matchen blev Bilardo också erbjuden jobbet som tränare för Real Madrid, men tackade nej då han inte kände att han ville skriva på ett avtal mitt under världsmästerskapet. 

”Detta hade helt undergrävt min auktoritet och respekt inför laget ifall jag skrivit på för ett annat lag när vi var mitt uppe i ett världsmästerskap”.

Inför åttondelsfinalen mot Uruguay märkte Bilardo att spelarna var nervösa. Förutom att matchen gällde en plats i kvartsfinalerna av ett VM-slutspel var det också ett rivalmöte mot landets ärkefiender Uruguay. Bilardo bad därför också spelarna om att inte ringa hem och prata alldeles för mycket med sina familjer. Detta med rädsla för att de då skulle få höra om kritiken som fortfarande existerade i de argentinska tidningarna. Bilardo gjorde en förändring i startelvan jämfört med mötet med Bulgarien. Pedro Pasculli kom tillbaka in laget och Claudio Borghi utgick. 

Bilardo var lite bekymrad över Uruguays anfallspar Enzo Francescoli och Venancio Ramos. Det blev Cuciuffos – och Ruggeris uppgifter att markera dessa båda. Ännu en gång spelades matchen i Puebla och Argentina ställde upp i ett helt blått matchställ med svartvita short. Uruguay å sin sida bar helvita dräkter. Argentina tog omgående initiativet i matchen och hade full kontroll på matchen. Åttondelsfinalens enda mål gjordes av Pedro Pasculli och detta skickade det argentinska landslaget vidare till kvartfinalen mot England. Uruguay hade haft ett farligt läge i slutskedet av matchen, men argentinarna höll undan. 

Efter att ha besegrat Uruguay började Bilardo känna att landslaget hade vad som krävdes för att vinna VM-guld. Två dagar efter Uruguay-matchen begav sig truppen till Estadio Azteca för att se England krossa Paraguay med 3-0 och därmed bli klara för kvartsfinalerna. 

Pedro Pasculli kramas om efter segermålet mot Uruguay i åttondelsfinalen.

Argentina hade flera fördelar jämfört med det engelska landslaget inför drabbningen. Förutom att argentinarna hade haft två dagars längre vila var man också, vid det här laget, vana vid den höga höjden i Mexiko City. Detta då man spelat nästan samtliga matcher här och när man blivit tvungna att spela i Puebla, var även detta på hög höjd. Engelsmännen däremot hade spenderat gruppspelet på havsnivå och endast spelat åttondelen på högre höjd. Därutöver hade Argentina såklart Diego Maradona som bara väntade på att få lov att blomma ut ännu mer i detta mästerskap.

Bilardo gjorde två förändringar i startelvan jämfört med Uruguay-matchen. Olarticoechea kom in istället för Benjamín Garré – som var avstängd – och Héctor Enrique tog Pascullis plats. Återigen formerade sig Argentina i Bilardos hemsnickrade 3-5-2-uppställning och denna formation skulle han hålla fast vid under den resterande delen av mästerskapet. Bilardo hade märkt att spelarnas matchtröjor, i mötet med Uruguay, hade blivit enormt tunga av alla svett och bad om att dessa skulle bli utbytta till mötet med England. Han skickade ut ett gäng, ifrån staben, ner på stan för att fixa nya tröjor som föll spelarna – och förbundskaptenen mer i smaken. 

Med ett femmannamittfält – och därigenom fler spelare på mittfältet dominerade Argentina matchbilden. Maradona skakade av sig sin markering gång på gång och föll ibland ner i planen för att vilseleda engelsmännen. När han droppade ner stack Enrique och Burruchaga, i sin tur, upp i det vakuum som bildats och detta var något som England inte alls verkade förberedda på. 

Under den andra halvleken gjorde sedan Maradona sina två kanske mest ikoniska mål i karriären. Först vann han en höjdduell med Englands målvakt Peter Shilton och med hjälp av handen styrde han i det som kom att bli ihågkommit som ”Guds hand”. Bilardo själv menade att han inte hade kunnat se handsen ifrån bänken utan trodde först att Diego nickat in bollen med hjälp av nacken. 

Därefter var det dags för Diego Maradona att dribbla sig igenom hela det engelska laget – efter att ha fått en passning av Enrique vid mittlinjen – runda Shilton och sedan lägga in bollen i mål. Ett mål som kom att bli utnämnt till 1900-talets vackraste. Därefter bytte England in den vindsnabbe John Barnes vilket gav liv till matchbilden igen. Barnes ställdes mot Giusti och hade inga som helst problem med att ta sig förbi den betydligt mer långsamme mittfältaren. Ifrån läktaren hördes rop om att Bilardo borde byta in Clausen istället för Giusti och därigenom stänga den kanten, men förbundskaptenen avvaktade. Det höll på att kosta Argentina segern.

Maradona gör sitt berömda mål ”Guds hand” mot England.

Barnes kom runt ännu en gång och slog ett perfekt inlägg som hittade fram till Gary Lineker. England hade reducerat till 1-2 och hade vittring på mer. Barnes var verkligen exceptionellt bra i sitt inhopp och såhär i efterhand kan man fråga sig varför han inte fick starta matchen – eller åtminstone komma in tidigare än den 74:e spelminuten. Den engelska yttern skickade in ytterligare ett inlägg som såväl Lineker, som Olarticoechea, slängde sig fram för att nå. Lyckligtvis för Argentinas del var Olarticoechea först på bollen och med hjälp av nacken lyckades han styra bort bollen utan att han själv knappt ens lade märke till det. Argentina höll undan och gick vidare till semifinal.

På presskonferensen efter matchen fick Carlos Bilardo och det argentinska landslaget ta emot lovord ifrån den engelske förbundskaptenen Bobby Robson. Han premierade Bilardos taktik och slog fast att det hade varit ett avgörande drag att överbefolka mittfältet och därigenom ta kontroll över matchbilden. När presskonferensen var över åkte Bilardo i ilfart till Puebla för att beskåda kvartsfinalen mellan Spanien och Belgien. Vinnaren i denna match skulle nämligen ställas mot Argentina i semifinalerna. Bilardo anlände till matchen när den precis hade börjat och fick sedan se hur Belgien vann efter en dramatisk straffläggning. 

Redan efter segern mot Uruguay hade den argentinske pressen börjat vända i sin åsikt kring landslaget och tongångarna blev sedan succesivt mer positiva. Efter mötet med England fanns det ingen återvändo kring detta utan lovorden haglade över Bilardos landslag. Förbundskaptenen fick t.o.m. ett telegram ifrån landets president Raúl Alfonsín – samme man som varit med i komplotten som velat ha bort Bilardo några veckor innan världsmästerskapet. I detta brev skrev Alfonsín att landslaget hade gjort hela den argentinska befolkningen väldigt stolta. Supportrarna hemma i Argentina samlades runt El Obelisco och firade hela natten i centrala Buenos Aires. 

Tre dagar efter segern mot England var det dags för semifinalen mot Belgien. Bilardo återupprepade samma formation – och startelva som mot engelsmännen. Argentina tog hand om initiativet direkt och skapade massvis med målchanser under den första halvleken. Den största anledningen till att det fortfarande var mållöst i halvtid berodde på belgarnas målvakt, Jean-Marie Pfaff, som storspelade i målet. Bilardo var också nöjd i halvtid och slog fast till sina spelare att; ”vårt tekniska – och fysiska övertag kommer att fälla avgörande under den andra halvleken”. Som så många gånger förr fick också Bilardo rätt. Argentina vann med 2-0 efter att Maradona gjort båda målen, men om sanningen ska fram borde segermarginalen ha varit betydligt större. 

Argentina var nu klara för VM-final och det fanns ingen person i hela landet som längre ville ha bort Carlos Bilardo ifrån jobbet som förbundskapten. Han fick ytterligare ett telegram efter segern mot Belgien – denna gång ifrån idrottsministern Rodolfo O’Reilly. Även han hade velat få bort Bilardo inför mästerskapet, men nu stämde han in i hyllningskören. 

Bilardo insåg att det var av största vikt att ha kontroll på västtyskarnas vassa ytterback Hans-Peter Briegel i finalen. Den argentinska förbundskaptenen slog fast att den som var bäst av Valdano och Briegel – i finalen – skulle också ta hem guldet. Bilardo ansåg att Valdano och Maradona förmodligen varit de två största anledningarna till att Argentina nått finalen i Mexiko. Båda två spelade på flera olika positioner under världsmästerskapet och hade, med sina outtröttliga spelintelligenser, hjälp laget till framgång. 

Lagen går ut till VM-finalen 1986.

Som vanligt gick det argentinska landslaget till samma café, i Mexiko City, som inför varje match under mästerskapet, men denna gång väntade så pass mycket folk på de att polisen fick låsa dörren efter dom. 

Bilardo gick upp tidigt på finaldagen och gjorde sig redo inför sitt livs viktigaste match. Han hade drillat Burruchaga att slå frispark som skulle nå Browns panna på den bortre stolpen. Just exakt detta skedde i finalen när Argentina tog ledningen efter tjugotre minuter spel. Den tyske målvakten Harald Schumacher kom på mellanhand och detta utnyttjade Brown som, med lite hjälp av Diegos korta ryggtavla, nådde högst på Burruchagas frispark. Hela målet påminde en hel del om de mål som Estudiantes brukade göra under Zubeldías era i klubben – och det var nästan identiskt med bortamålet mot Manchester United 1968. 

Carlos Bilardo kramas om av förbundets ordförande Julio Grondona.

Under inledningen på den andra halvleken ökade Valdano på till 2-0 och allt gick nästan lite för enkelt för Argentinas vidkommande. Bilardos assisterande Pachamé knackade förbundskaptenen på benet och sa; ”Nu har vi dom”, men Bilardo själv var inte lika övertygad. Det gick, som sagt, på tok för enkelt och i ögonvrån kunde han se hur Beckenbauer manade på sina tyska spelare att skicka långt på den nyligen insatte Dieter Hoeness. Efter just några sådana långbollar, på den kraftfulle inhopparen, fick tyskarna två hörnor som i sin tur innebar att tyskarna kom tillbaka i matchen till 2-2. Bilardo ville dö, han kunde inte förstå hur de kunde släppa in två hörnmål i en och samma match. Han sulade till en vattenflaska innan han ropade ut uppmuntrande ord till sina spelare. 

Dessa fraser hjälpte uppenbarligen för plötsligt rann Burruchaga igenom det tyska försvaret och var nu ensam med målvakten Schumacher. Burru väntade och väntade innan han rullade in 3-2 förbi en chanslös målvakt. För första gången under mästerskapet ignorerade de argentinska spelarna Bilardos uppmaningar om att inte fira alla på samma ställe. Förbundskaptenen blev hysterisk kring detta och tappade bort sig totalt varpå han glömde att fira målet. Lyckligtvis hittade spelarna tillbaka till sina positioner igen. En stund därefter blåste den brasilianska domaren av matchen och Argentina var världsmästare för andra gången i landets historia. Bilardo fällde några glädjetårar och tänkte mycket på sin läromästare Zubeldía; ”Oj vad jag hade velat krama om honom där och då” mindes Bilardo långt senare.

Burruchaga gör segermålet mot Västtyskland som säkrade VM-guldet för Argentina.

Trots VM-guldet i hamn kände Bilardo en frustration över att ha släppt in två hörnmål i den andra halvleken. Han tog snabbt av sig guldmedaljen runt halsen och slängde den åt sidan i omklädningsrummet. Bilardo ansåg inte att han förtjänade den. Var denna medalj sedan tog vägen är högst oklart. Förbundskaptenen ångrade sig sedan och hade gärna haft kvar sin medalj. 

”Flera gånger då jag varit på sammankomster med FIFA har jag velat be om en ny medalj, men inte förmått mig själv till att göra det. Detta då jag helt enkelt skämts för mycket”. 

Bilardo hade sagt till Pachamé att han – och laget kunde ta bussen tillbaka till träningsanläggningen utan honom då Bilardo skulle bege sig till den andra delen av arenan för att prata med landets president, Alfonsín, i telefon. När detta samtal var slut insåg Bilardo att han var ensam kvar på arenan. Alla andra hade åkt. Han bestämde sig för att lifta tillbaka till träningsanläggningen eftersom han inte riktigt visste var denna låg. Väl tillbaka på anläggning låste han in sig på rummet och satt där en stund, fortfarande frustrerad över hörnmålen. Plötsligt kom övriga laget in och ansåg att förbundskaptenen inte skulle sura – de var ju trots allt världsmästare nu. Bilardo höll, något motvilligt, med.

Carlos Bilardo omfamnar Pedro Pasculli efter slutsignalen mot Västtyskland i VM-finalen.

Argentina flög hem samma dag och Bilardo kunde få lite välbehövlig sömn på flygplanet. Väl framme i Argentina väntade enormt mycket människor på guldhjältarna. Truppen åkte till Casa Rosada – presidentpalatset – och gick ut på den berömda balkongen för att ta emot folkets jubel. Raúl Alfonsín höll sig i bakgrunden, log åt Bilardo och spelarna varpå han slog fast; ”Balkongen är eran”.

***

Läs fortsättningen i del 6 som kommer under morgondagen.

***