Julio Olarticoechea: Spelaren som hatade att slå straffar

Julio Olarticoechea. Han hatade att lägga straffsparkar och blev istället förknippad med en enormt avgörande rensning i kvartsfinalen mot England i VM 1986. Det fanns dock en risk att Julio Olarticoechea inte ens hade varit med i världsmästerskapet om han inte blivit övertygad, av förbundskaptenen Carlos Bilardo, på en motorväg utanför Buenos Aires.

Julio Olarticoechea växte upp i den lilla – och anspråkslösa staden Saladillo utanför den argentinska huvudstaden. Han började spela i Racing Club och fortsatte sedan i såväl River Plate – som Boca Juniors. Men det är inte för sina bedrifter med klubblagen som Olarticoechea blivit erkänd hemma i Argentina. Istället var det med landslaget som Julio nådde högst under sin aktiva karriär.

Dock kunde det faktiskt ha blivit raka motsatsen. Olarticoechea hade nämligen bestämt sig för att tacka nej till landslaget redan 1984. Detta efter att ha känt sig bortprioriterad av förbundskaptenen Bilardo.

”Det var under 1984. Jag kände inte att jag hade Bilardos förtroende. Just i rätt tid blev jag klar för Boca och jag kände någonstans att spela för Boca Juniors borde sätta lite press på att jag skulle tas mer i beaktning”.

Bilardo ändrade sig också kring Olarticoechea och ville gärna ha med honom till världsmästerskapet i Mexiko 1986. Julio själv var dock långtifrån övertygad, men förbundskaptenen tänkte inte ge upp hoppet.

Efter en match med Boca Juniors fick Olarticoechea reda på, av lagkamraten Pachame, att Bilardo ville träffa honom. Julio tänkte dock resa hem med familjen till Saladillo. Om Bilardo ändå tvunget ville träffa honom fick han möta upp familjen Olarticoechea längs med motorvägen.

Beslutsam som han var köpte Bilardo detta förslag och väntade på Olarticoechea längs med motorvägen i sin Ford Fairlane. Julio gick ut ur sin bil medan familjen satt kvar i bilen och där, mitt på motorvägen (i väggrenen), började Bilardo att rita upp hur han tänkte spela under världsmästerskapet 1986. Olarticoechea reagerade inte ens på det bisarra i hela situationen. Han kände Bilardo väl sedan tidigare och visste dennes besatthet kring fotbollen.

”När han hade pratat färdigt så tog han ut mig till nästa samling som var på måndagen därefter. Men jag gav honom inte något svar där – och då. Mina kompisar, hemma i Saladillo, sa dock till mig att inte vara dum och i slutändan följde jag med landslaget”.

För många spelare var Carlos Bilardos besatthet av detaljer – och metoder runt fotbollsplanen en prövning. Inte bara fysiskt, men också mentalt. Olarticoechea var en av dom som listade Bilardos bästa egenskaper, även som dom sämsta.

”Vet du hur det är att träna under Bilardo? Och två pass om dagen! Dom som var med vid VM 86 vet vad jag pratar om. Det var outhärdligt, han körde dubbla pass på tisdagar, onsdagar och torsdagar. Jag kom hem helt slut både fysiskt – och mentalt. Vi var inte vana vid den typen av träning. Bilardo kunde starta en övning och sen glömde han bort tiden helt och hållet. Han körde med en del av gruppen, medan resten mest stod och tittade på vid sidan om. Det var otroligt. Min fru såg Bilardo som djävulen. På måndagarna ville han att vi skulle kolla på videoklipp efter videoklipp. Så därför, när världsmästerskapet närmade sig, frågade jag mig själv; kommer jag verkligen att stå ut med Bilardo under tre månader?”

Men Olarticoechea stannade kvar och bestämde sig för att stå ut med förbundskaptenens maniska fotbollsföreläsningar.

”Han var som den där läraren man hatade i skolan eftersom han var den som pressade dig – och krävde mest. I Saladillo övertygade dom mig emellertid. Jag skulle annars ha missat ett världsmästerskap och det var inte någon liten sak. Och i slutändan blev vi både världsmästare – och silvermedaljörer”.

Inte heller rådde någon särskilt stor optmism runt det argentinska landslaget inför världsmästerskapet i Mexiko. Den inhemska pressen sågade Bilardos sätt att spela fotboll på och supportrarna ville ha bort tränare innan turneringen ens hade hunnit börja. Dessutom slog Menotti – världsmästartränaren ifrån 1978 – fast att; ”ingen gillar detta landslag”.

Inom laget fanns dock en större optimism och det hade såkart, till stor del, att göra med att man hade en viss Diego Maradona att tillgå.

”Det var en enorm press ifrån tidningarna eftersom dom inte gillade Bilardo. Ingen i Argentina var redo för hans idéer – och metoder. Men eftersom vi hade Maradona i laget fanns en förhoppning inombords”.

Olarticoechea kom till mästerskapet som femma. Dock hade Sergio Batista hand om den här platsen och även om Olarticoechea fick hoppa in på Batistas plats, under flertalet matcher, var det på en annan position han skulle få göra sin första start i detta mästerskap.

I åttondelen mot Uruguay hade nämligen vänsteryttern (eller wingbacken) Oscar Garré dragit på sig en varning och därför fick Olarticoechea ta hand om hans plats i kvartsfinalen. Detta var en helt ovan position för mittfältaren och dessutom gjorde den smogfyllda luften, i Mexiko City, inte saken enklare.

”Det är en rolig postion att spela på, men du måste vara väldigt smart. Stängningarna är otroligt viktigt. Man får inte lämna det för öppet på sin kant när dom anfaller på motsatt sida. Just av den anledningen kunde jag stoppa det målet med nacken i slutet av matchen. Om jag hade stått och sovit en sekund hade Lineker gjort mål”.

”La nuca de dios” kallades räddningen lite skämtsamt ifrån Olarticoecheas sida. Med tanke på att matchen mot England redan hade innehållit ”Guds hand” var det väl förmodligen på sin plats att även en nacke kunde hyllas som en aktion ifrån herren uppe i himlen.

Gary Lineker har pratat, vid ett flertalet tillfällen, kring Olarticoecheas räddning och ofta i positiva ordalag kring den vikarierande ytterbackens fantastiska aktion. Dock verkar inte Lineker minnas exakt vem som gjorde räddningen i fråga.

”Jag hade gärna träffat Lineker igen och snackat. Jag har en känsla av att han inte riktigt minns mitt namn”.

Räddningen, med nacken, mot England i VM 86 blev helt avgörande för matchens utgång.

Vid Diegos första mål – ”Guds hand” – var Olarticoechea i samma straffområde, men såg aldrig handsen med egna ögon. När Diego, några minuter senare, sprang igenom hela det engelska laget och gjorde 2-0 blev Olarticoechea inte särskilt förvånad.

”Sanningen är den att jag inte blev särskilt förvånad. Jag hade varit lagkamrat med Diego sedan 1977. Vet du hur många gånger jag sett honom göra liknande mål? När han spelade för Argentinos gjorde han flera sådana, där han passerade spelare efter spelare”.

För dom argentinska spelarna var matchen mot England som en final. Detta med tanke på Falklandskriget som härjat några år tidigare. Olarticoechea menade också på att det firades rejält i omklädningsrummet efteråt. På ett sådant sätt att man skulle kunna ha trott att Argentina var världsmästare redan där och då.

”I omklädningsrummet var det en fest värdig ett VM-guld”.

I finalen mot Västtyskland hade Argentina länge en 2-0-ledning, men i slutet kom tyskarna tillbaka efter mål av Karl-Heinz Rummenigge och Rudi Völler. Frustrationen – och den instinktiva chocken var påtaglig i dom argentinska ansiktena.

”Jag sparkade in bollen i målet (efter tyskarnas 2-2-mål) p.g.a. att jag kände en enorm ilska över att det var så orättvist. Den matchen kontrollerade vi. Om du pratar med samtliga av mina lagkamrater kommer alla säga att det inte fanns i deras huvuden att vi kunde förlora den matchen. Jag resonerade likadant”.

Efter världsmästerskapet i Mexiko testade Olarticoechea på att spela en säsong i franska Nantes. Dock var han snabbt tillbaka i Argentina igen för att spela två säsonger med Argentinos Juniors innan Julio var tillbaka i Racing Club för en avslutande vända.

Till världsmästerskapet 1990 kom Olarticoechea återigen med i Bilardos VM-trupp. I detta mästerskap blev Julio mest förknippad med att dels ha skadat sin egen målvakt, Nery Pumpido, och senare slagit in en straffspark mot Italien trots sin enorma avsky mot just elvameterssparkar.

Situationen som involverade Pumpidos, mycket olyckliga, skada skedde i den andra gruppspelsmatchen. Argentina hade förlorat premiären mot Kamerun med 1-0 och var piskade att besegra Sovjetunionen i matchen därefter.

Efter elva minuters spel var olyckan framme. Olarticoechea krockade med Pumpido varpå den sistnämnda bröt skenbenet och därmed var hans världsmästerskap över.

”Det var en krossboll. Jag tänkte att Serrizuela skulle hinna ta bort den, men han hann inte fram. Jag kom fram och vann bollen, samtidigt som Nery sprang ut, därefter försökte jag hoppa över honom, men han gled ut för att få bort bollen. Jag krockade med mitt knä mot hans skenben. Jag hörde knaket direkt i benet, det lät som när man bryter av en gren”.

Nery Pumpidos världsmästerskap var över. Han blev utbytt och ersatt av Sergio Goycochea istället. Det skulle visa sig bli ett avgörande ögonblick i Goycocheas karriär. Han blev nämligen en förgrundsfigur under Argentinas väg mot finalen i VM 90 då han räddade flera avgörande straffar i såväl kvartsfinalen mot Jugoslavien – som i semifinalen mot Italien.

”Om sanningen ska fram var det tack vare mig, eftersom jag skadade Pumpido, som Goycochea fick spela överhuvudtaget. Han hamnade i historieböckerna tack vare sina räddningar, men det var jag som såg till att han kunde göra dom, haha”.

Olarticoechea (t.v) under åren med Racing Club. I förgrunden syns Maradona i Argentinos matchtröja

Skämt och sido. Givetvis var Olarticoechea otroligt ledsen över att han hade skadat sin målvakt allvarligt. Dom båda delade dessutom rum under mästerskapet och var goda vänner.

Med Goycochea i målet istället knep Argentina tre livsnödvändiga poäng mot Sovjetunionen. Pedro Troglio gav argentinarna ledningen efter en utsökt passning ifrån Olarticoechea. 2-0-målet gjordes sedan av Jorge Burruchaga. I gruppspelsavslutningen spelade Argentina 1-1 mot Rumänien och tog sig vidare till åttondelsfinal.

Väl där ställdes man mot ett favorittippat Brasilien som var fullspäckat med stjärnor. Argentina hade det otroligt jobbigt under framförallt den första halvleken. Brasilianarna skapade åtskilliga målchanser och träffade dessutom målramen vid ett flertalet tillfällen.

”Den dagen hade vi en gigantisk tur. Om dom hade gjort mål i den första halvleken så hade vi aldrig överlevt. Men under den andra halvleken återhämtade vi bollinnehavet och då kom också målet. Vi firade segern som om det vore en final. Hela arenan var gulfärgad och fylld med brasilianare”.

Argentina vann tillslut efter att Maradona spelat fram till Caniggia, varpå denne rundat den brasilianske målvakten Cláudio Taffarel. Därefter lyckades det argentinska landslaget nå finalen efter att ha slagit ut både Jugoslavien – och Italien efter straffar.

I straffläggningen mot Italien blev Olarticoechea tvungen att lägga en straff – något han bävade för. Ända sedan han var 12 år gammal, och bränt en straff i Saladillo, hade Olarticoechea blivit traumatiserad kring att slå elvameterssparkar. Men mot Italien hade han inget val.

”Promenaden ifrån mittlinjen till straffpunkten är hemskt. Jag försökte koncentrera mig på var jag skulle skjuta straffen. Eftersom Zenga var stor tänkte jag att det skulle bli jobbigt för honom att nå den lågt nere längs marken. Inte vid något tillfälle tittade jag på honom, och när jag lagt bollen på straffpunkten tittade jag snabbt mot det andra hörnet för att försöka lura honom att jag tänkte slå den dit. Lyckligtvis slängde han sig åt andra hållet. Om han hade räddat den hade dom lika gärna kunnat haft grävt ett hål där på planen och begravt mig direkt”.

Väl framme i finalen väntade ett bekant ansikte i Västtyskland. Det blev en fysisk – och känslosam match där Argentina fick klara sig utan Caniggia, Olarticoechea och Giusti då samtliga var avstängda. I slutändan vann tyskarna efter att Andreas Brehme gjort matchens enda mål, ifrån straffpunkten, efter 85 minuters spel.

VM 1990 blev Olarticoecheas sista världsmästerskap med Argentina. På klubblagsnivå hade han spelat för tre av dom fem största klubbarna i landet och var nu tillbaka i Racing. Men trots att Olarticoechea var runt i flera av dom större klubbarna accepterade ändå supportrarna, till dom olika lagen, honom när han spelade i ”deras” tröja.

”Dom respekterade mig eftersom supportrar gillar spelare som spelar bra, men också den som smäller på ibland. Bocas supportrar är otroliga, det är makalöst hur dom supportrar sitt lag – oavsett seger eller förlust. Det man känner på La Bombonera är unikt. I River är det svårare att spela, deras supportrar kräver mer, men på senare tid har det förändrats en del”.

Hur skiljer sig då Racing jämfört med Boca Juniors och River Plate?

”Racing är en lång lidelse, med glädje lite då och då. Detta gör att generation efter generation är lika fanatiska. Det förs vidare ifrån farfar till pappan, ifrån pappan till sonen och sen vidare. På den skolan som jag byggt ser jag sexåringar med Racing-tröjor som redan har en enorm passion för sitt lag”.

Olarticoecheas tanke var hela tiden att avsluta sin karriär i Racing, men ett missförstånd ledde till ett bråk som i förlängningen renderade i att Julio gick vidare till Deportivo Mandiyu där skorna tillslut också lades på hyllan.

Efter karriären har Olarticoechea jobbat med diverse ungdomslandslag i Argentina och har alltid varit väldigt passionerad för att utveckla unga talanger till färdiga produkter.

Julio Olarticoechea hatade verkligen att slå straffar. Trots det var han en av dom som skickade Argentina vidare, till sin andra raka VM-final 1990, ifrån elvameterspunkten. Men hade inte Bilardo lyckats övertygad honom, ute på motorvägen, vet vi inte hur historien hade skrivits istället. Nu ändrade Olarticoechea sig, och det är nog såväl han – som alla andra miljontals argentinare väldigt nöjda med.

*Fotnot: Olarticoechea var även uttagen till VM 1982, men gjorde aldrig någon match i detta mästerskap.