VM 1990: Sergio Goycochea blev världsberömd över en natt – ”Kändes som att huvudet skulle explodera”

VM 1990 var ett omtumlande mästerskap för hela det argentinska landslaget i stort. Men kanske allra mest för målvakten Sergio Goycochea.

Han hade instruerat sina föräldrar inför mästerskapet – glöm för allt i världen inte att spela in matcherna på VHS och spara gärna laguppställningarna också. När Sergio Goycochea satte sig på planet som skulle ta Argentina till världsmästerskapet i Italien för trettio år sedan var han helt inställd på att han inte skulle spela en enda minut under mästerskapet. Det var nämligen Nery Pumpido, världsmästaren ifrån 1986, som var förbundskaptenen Bilardos förstaval i målet.

Mästerskapet inleddes på ett bedrövligt sätt för Argentinas del. Man förlorade premiären mot Kamerun med 1-0 inför en buande publiken i Milano. Oron i laget ökade inför fortsättningen och Bilardo kliade sig i håret.

”Jag minns att jag hörde Bilardo säga till en i staben att ifall vi åkte ut redan i gruppspelet så föredrog han att flygplanet kraschade på vägen hem till Argentina”.

Goycochea ihop med Maradona i VM 1990.

Goycochea minns mycket väl besvikelsen – och oron i laget efter den snöpliga premiärförlusten. I nästa gruppspelsmatch väntade Sovjetunionen. Argentina visste att det var vinna eller försvinna som gällde när domaren blåste igång drabbningen. Efter elva minuters spel var olyckan framme, målvakten Pumpido kolliderade med en sovjetisk spelare och bröt benet. Där och då förändrades Goycocheas VM – och i förlängningen hela hans karriär för all framtid.

”Jag kände mig faktiskt väldigt lugn när jag kom in, det säger jag inte för att verka respektlös utan det kändes bra. Jag hade turen att domaren inte såg Maradonas hands i straffområdet direkt efter att jag kommit in. Sen gjorde jag några enkla räddningar och var inne i matchen”.

Argentina vann matchen och Goycochea höll nollan. Men det var inte alls säkert att han skulle få stå i mål under fortsättningen av turneringen.

”Man ska inte glömma bort att jag inte spelade kontinuerligt under halvåret som ledde fram till mästerskapet. Efter matchen tänkte man ‘kommer jag starta nästa match’, sen kom Bilardo fram och sa att jag skulle vara förstemålvakt framöver. Det gav mig självförtroende”.

Argentina spelade oavgjort mot Rumänien men tog sig ändå vidare ifrån gruppen. I egenskap av att man kom trea fick man dock sämsta möjliga lott i åttondelsfinalen där ärkerivalen Brasilien stod för motståndet. Brassarna var totalt överlägsna och borde vunnit matchen sett till chanser. Men med lite tur och en storspelande Goycochea i målet tog sig Argentina vidare.

”Om jag någonsin gjort en bättre match i landslaget än den mot Brasilien? Bara mot Peru i kvalet. Det som hände mot Brasilien var att jag givetvis gjorde många räddningar, men dom prickade också målramen flera gånger. Därför blev det extra dramatiskt. Ser man dock på betydelsen av matchen, kvalitén på motståndarna, då var den matchen absolut den bästa”.

Ett vackert mål av Caniggia säkrade Argentinas avancemang till kvartsfinalen mot Jugoslavien. Det var nu som Goycochea verkligen skulle skriva in sig i historieböckerna som en framträdande matchhjälte. Matchen mot jugoslaverna präglades av väldigt mycket kamp och när domaren blåste av efter 120 minuters spel, var det fortfarande mållöst. I straffläggningen klev Goychochea fram som den store hjälten efter att både Maradona och Pedro Troglio missat sina straffar.

”Det var inte bara en jobbig situation pga. Maradonas miss, även Troglio hade missat. Dragoljub Brnovics straff var den emotionellt viktigaste straff som jag räddade under mästerskapet. Detta eftersom ifall han hade satt den, då hade Jugoslavien tagit ledningen i straffläggningen”.

Istället satte Gustavo Dezotti Argentinas sista straff innan Goycochea räddade Faruk Hadžibegić och skickade det argentinska landslaget vidare till semifinal.

Nu väntade värdnationen Italien som inte släppt in ett enda mål, dittills, under hela mästerskapet. Italienarna fick också en smakstart under den första halvlken när hela VM:s skyttekung, Salvatore Schillaci, tryckte dit ledningsmålet efter bara sjutton minuters spel.

Argentina kämpade sig dock tillbaka och kvitteringen kom också tillslut i den 67:e matchminuten efter en vacker nickskarv av Caniggia. Precis som mot Jugoslavien var lagen även i denna match svåra att separera. Tillslut gick matchen återigen till straffar och ännu en gång skulle Goycochea stå i rampljuset. Denna gång var dock Argentina kliniska ifrån straffpunkten och även Maradona rullade säkert in sin. Goycochea räddade sedan både Roberto Donadonis och Aldo Serenas straffar – Argentina var vidare.

”Straffarna mot Jugoslavien var mer nervösa eftersom vi hade missat, och ifall det blivit mål, hamnat i underläge. Mot Italien satte vi våra straffar och vid såväl Donadonis straff som Serenas, hade vi forfarande chansen även vid mål”.

Argentina hade skickat ut värdnationen Italien och var klara för sin andra raka VM-final. Det är fascinerande att tänka på att allt sammanföll under en era då landslagen inte ens hade någon målvaktstränare. Ändå var det just målvakten Goycochea som blev den store hjälten.

”Jag minns att vi inte ens värmde upp ute på planen utan i omklädningsrummet. Det var sällan vi ens fick instruktioner om hur motståndarna brukarde skjuta sina straffar. Hadžibegić straff hade jag fått tips av Gabriel Calderón eftersom han hade spelat med honom i Real Betis. Men annars inte”.

I finalen stod Västtyskland för motståndet och Argentina var fyllde med optmism. Dock fick allt ett lågmält slut när tyskarna fick en, vad många argentinare ansåg, felaktig straff som Andreas Brehme tryckte dit. Tyskarna vann med 1-0 och Argentina fick nöja sig med en silvermedalj. Men trots detta förblev spelarna i detta VM 1990-lag ändå hjältar hemma i Argentina. Själv tyckte Goycochea att det var en aning överväldigande när han kom hem igen.

”Det kändes ett tag som att huvudet skulle explodera. Folk följde en överallt, tjejer blev intresserade. Jag fick flytta in på hotell under ett tag efter mästerskapet eftersom folk kom hem till mig och knackade på dörren hela tiden. Allt var nytt för mig. Hur förbereder man sig på att bli känd?”

Han blev dock inte förvånad över att dom blev så pass stora hjältar, som dom blev, trots att det ”bara” blev silver.

”Man måste förstå den epoken i landslaget. Många av spelarna hade varit med i VM 1986 och blivit världsmästare – dom var redan hjältar. Sen såg alla hur allting gick emot oss under mästerskapet i Italien. Förlusten i premiären, buandet vid nationalsången, skador osv. Dom såg att vi aldrig gav upp utan gav allt för Argentina. Vi slog ut Italien och sen blev vi, vad många anser, rånade i finalen”.

För Sergio Goycochea blev livet aldrig sig likt igen. Än idag kan folk stanna honom på gatan för att prata om dom magiska räddningarna under sommaren i Italien för 30 år sedan.