1986: ”Ingen argentinare gillar detta landslag”

Förberedelserna inför världsmästerskapet i Mexiko var i full gång för det argentinska landslaget, men någonting stod inte rätt till. Varför mötte man inte etablerat motstånd – och varför spelade man inte på hemmaplan? 

Det finns en stark skiljelinje inom den argentinska fotbollens historia som inte har med klubbfärger att göra. Det är idén om hur fotbollen i landet ska spelas och två av landets förnämsta tränare, genom alla tider, stod på varsin sida om gränsen i denna konflikt. ”Menottismo” och ”Bilardismo” kom att bli ett bestående inslag inom landets fotboll.

Luis Cesár Menotti var en idealist. En lång och slank person som fick det passande smeknamnet ”Flaco”, och som tände en cigarett varje gång som tillfälle gavs. Hans tankar kring fotbollen var enkla, men på samma gång även komplexa. Det var givetvis viktigt att vinna, men inte till vilket pris som helst. 

”Många tränare säger att det viktigaste är att vinna. Samtidigt är det i slutändan bara ett lag som vinner när säsongen är över. Då måste dom andra lagen ställa sig frågorna: vad lämnar vi efter oss? Vad kan vi ta med oss? Om vinna är det ända som existerar, vad finns då kvar om man inte gör det?”

Genom hela sin tränarkarriär blev Menotti känd för att spela en underhållande fotboll. Den typen av ideologi som kittlade majoriteten av fotbollsentusiasterna i landet på precis rätt ställe. 

Han vann ett historiskt ligaguld med Huracán i början av 70-talet och laget visade upp en sådan elegant fotboll att supportrar till andra lag tog sig till Estadio Tomás Adolfo Ducó för att se dom spela. Denna årgång hade spelare som René Houseman, Miguel Ángel Brindisi och Carlos Babington i laget. Många av dom skulle också finnas med i landslaget när Menotti tog över styrspakarna. 

Till VM 1970 i Mexiko hade Argentina inte kvalificerat sig. Fyra år senare, i Västtyskland, blev man ganska brutalt avklädda i det andra gruppspelet mot Nederländerna och Brasilien. 

Vladislao Cap hade inte varit någon lyckad rekrytering som förbundskapten och den f.d. försvarsspelaren, som var med i VM 1962, fick lämna sitt uppdrag efter världsmästerskapet i Västtyskland 1974. Han skulle tragiskt nog dessutom gå bort i en hjärtinfarkt 8 år senare, endast 48 år gammal. 

In på Cap Vladislaos position som förbundskapten kom Luis Menotti. Med nya idéer och med ett enormt självförtroende i ryggen kände nog många argentinare att detta var mannen som skulle göra dom till världsfotbollens mittpunkt. Faktum är att från första stund som Menotti tog över rodret som förbundskapten var hans huvudfokus VM på hemmaplan 1978. 

Under dom fyra åren fram till världsmästerskapet försökte Menotti enbart implementera sin spelidé och titta på så många spelare som det bara var möjligt att göra. Copa América 1975 blev ingen succé. Argentina åkte ur i gruppspelet efter att ha förlorat båda sina möten med Brasilien. Även om båda matcherna slutade med en uddamålsförlust var det inte vad argentinarna på hemmaplan hade hoppats på. Menotti slog dock fast att det var en lång process som skulle ge resultat i slutändan, och nog skulle han fått rätt alltid.

I världsmästerskapet på hemmaplan var Argentina svårslagna, men kom också långt tack vare flera tveksamma domslut. Laget spelade dock en genomgående underhållande fotboll med höga yttrar och många spelare som fyllde på bakifrån. Det skadade sedan inte heller att många visste hur man gjorde en ”gambeta” – eller två i sömnen. 

Argentina blev världsmästare samtidigt som landet genomgick den kanske tuffaste politiska perioden i dess historia. Militärjuntan tog åt sig äran av landslagets bedrifter och slog fast att detta var ett tecken på att deras ledarskap var framgångsrikt. Dom hade skapat ett land som var bäst i världen i den största av alla sporter. Hur skulle någon kunna argumentera emot det?

Luis Menotti gick aldrig ut och kritiserade militärjuntan offentligt. Alla visste såklart anledningen till det. Att kritisera landets styre under denna period var en dödsdom och istället poängterade Menotti, en trogen socialist, lite subtilt vad han tyckte om samhällsklimatet och skiljelinjen kring hur landets fotboll borde spelas.

”Det finns både höger – och vänterfotboll. Högerfotbollen vill poängtera att livet är en kamp. Det krävs uppoffringar. Vi måste vara gjorda av stål och vinna till vilket pris som helst, att underkasta oss och fungera. Det är exakt detta som dom som styr landet vill att spelarna ska utföra. Det är så man skapar idioter… nyttiga idioter som bara följer med systemet”. 

Efter världsmästerskapet 1982, där Argentina inte gick längre än vid VM i Västtyskland 8 år tidigare utan åkte ur i det andra gruppspelet, valde Menotti att lämna uppdraget som landets förbundskapten. Nu kom en ny principfast tränare in istället. En tränare som, precis som Menotti, hade sina tydliga idéer kring hur fotbollen skulle spelas och dom var raka motsatsen mot hans föregångare. 

Det fanns omgående många utmaningar för Carlos Bilardo som ny förbundskapten. Laget som hade vunnit VM 1978 – men sedan misslyckat i Spanien fyra år senare – började bli ålderstiget. Det var dags för ett generationsskifte och många fäste sitt största hopp till att laget skulle byggas runt landets storstjärna – Diego Armando Maradona. 

Det fanns dock ett problem – Diego var trött på landslaget. Han var faktiskt trött på fotbollen överhuvudtaget. Det fanns en period innan VM 1982 då det uppriktigt sagt fanns en stor risk att han inte följt med Menottis landslag till världsmästerskapet i Spanien. Han var trött på media och han var trött på dom långa samlingarna med åtskilliga timmar att slå ihjäl på själsdödande hotellkomplex. 

Menotti lyckades dock övertyga ynglingen om att landslaget var hans plats och att han visste att Maradona, innerst inne, inte ville missa chansen att spela i ett världsmästerskap. Han hade såklart rätt, det fanns få saker i världen som Maradona älskade mer än att representera Argentina. På något sätt hade hela situationen kring Maradonas vara eller icke vara i landslaget blivit en motsägelsefull händelse som bara kunde sluta på ett sätt – Diego ändrade sig och skakade av sig dom elementen som han ansåg meningslösa och frustrerande. 

VM i Spanien hade blivit ganska lyckat för Maradonas del sett ur ett personligt perspektiv. Visserligen blev han utvisad i den sista matchen mot Brasilien, men han gjorde sina två första VM-mål i karriären mot Ungern i den andra gruppspelsmatchen. 

Efter mästerskapet och med en ny förbundskapten vid rodret började samma förberedelser som Menotti genomgått inför VM 1978. Fokus låg nu på VM i Mexiko 1986 och en av Bilardos första uppgifter blev att övertyga Maradona att han fortfarande skulle spela i det argentinska landslaget. Sättet som förbundskaptenen gjorde det på förvånade huvudpersonen själv.

Maradona befann sig på rehabilitering i Costa Brava efter att ha drabbats av Hepatit A. Där arbetade han med sin personliga tränare när Carlos Bilardo plötsligt dök upp. Förbundskaptenen presenterade sig och frågan om han fick följa med Diego på en löprunda längs stranden – något som förvånade Maradona. Han hade aldrig varit med om att en tränare velat ta en löptur med en av sina spelare. 

På löparrundan lade Bilardo fram sina tankar kring landslagets framtid och förklarade för Maradona att han ville ha honom som lagkapten och landslagets självklare ledare. Diego blev överrumplad och såklart enormt stolt över att ha bli tillfrågad. Med en enorm tacksamhet och stolthet i rösten tackade han givetvis ja till erbjudandet. Detta skulle bli inledningen på en fin relation mellan Bilardo och Maradona.

Hur ville då den nye förbundskaptenen spela fotboll?

Många ansåg att Bilardo stod för den typen av fotboll som Menotti pratat om när han förklarade skillnaden mellan vänster – och högerfotboll. Bilardo hade blivit känd som en förespråkare för det som, i Argentina, fått öknamnet ”anti-fotbollen” – eller som Menotti beskrev det ”högerfotbollen”. Tillskillnad ifrån sin föregångare fanns det bara en ända sak som spelade någon roll för Bilardo – att vinna. Vinna till vilket pris som helst oavsett hur det såg ut på planen. 

Han hade uppfostrats i det brutala Estudiantes som, bokstavligt talat, krigade sig hela vägen till såväl Copa Libertadores – som Interkontinentalcupsegern 1968. Då spelade Estudiantes en sådan brutal fotboll att européerna dom mötte var glada när dubbelmötet var över och dom äntligen kunde åka hem igen. 

Bilardos taktik och spelsätt blev därefter. Ganska snabbt började det muttras om att det var bättre när Menotti var förbundskapten, om hur han minsann spelade en finare och roligare fotboll än Bilardo. Under 1984 satte förbundskaptenen sitt spelsätt ordentligt. Det var under en tour i Europa som han implementerade formationen 3-5-2. En uppställning som han själv menade att han uppfunnit. Argentinarna var i allmänhet skeptiska över att inte längre spela med ytterbackar, medan Bilardo försökte förklara att fasta positioner inte längre var lönsamma inom den moderna fotbollen. ”Jag nöjer mig med att förklara spelidén för 30 spelare istället för 30 miljoner argentinare” muttrade han kort medan världsmästerskapet i Mexiko kröp allt närmare och förberedelserna tog fart på allvar.

Under halvåret som ledde fram till mästerskapet vässades spelarnas form och lagets ledare, Diego Maradona, trivdes med fotbollen i Neapel. Bilardo funderade på hur han skulle förbereda sitt lag på bästa möjliga sätt inför mästerskapet. Den slutgiltiga planen blev en aning annorlunda och skulle väcka stor uppmärksamhet. Förbundskaptenen tackade nämligen nej till att spela en träningsmatch mot Brasilien, detta trots att många på hemmaplan tyckte att det hade varit en perfekt uppladdning. Istället åkte man över Atlanten och mötte Frankrike, Norge och Israel samt Napoli. 

Men det som kanske allra mest sved i folks ögon var att från slutet av juni 1985 och fram till världsmästerskapet i Mexiko, ett år senare, spelade Argentina inte en enda match på hemmaplan. Något som inte bara var väldigt ovanligt utan också en situation som ställde frågor till förbundskaptenen. Inför mötet med Norge i Oslo den 30 april 1986 uttalade sig Menotti kring landslagets val att inte spela hemma i Argentina och kritiken mot förbundskaptenen var lika svidande som hård.

”Landslaget spelar inte i Buenos Aires, Mar del Plata eller Mendoza. Detta eftersom Bilardo är rädd för landets supportrar och vad dom ska tycka om landslaget. Sanningen är egentligen väldigt klar: ingen gillar detta landslag”.

Detta var såklart ett oerhört saftigt uttalande ifrån Menottis sida och den f.d. förbundskaptenen fick onekligen mer vatten på sin kvarn när Bilardos landslag förlorade en otroligt slätstruken match mot Norge med 1–0 på Ullevaal. Det var nog ingen människa hemma i Argentina som hade hört talas om segerskytten Kjetil Osvold innan denna match. 

Tidigare i mars hade Argentina även förlorat mot Frankrike – den gången med 2–0. Strax därefter hade man visserligen vunnit mot den schweiziske storklubben Grasshoppers med 1–0, men tidningen La Nación skrev dagen efter att matchen var meningslös – ”en träningsmatch som inte gav någonting”. Detta då man spelade mot en klubb som tillhörde en av Europas lägst rankade ligor. Det hjälpte sedan föga att landslaget besegrade ett anonymt Israel med 7–2 tätt inpå Norgematchen. Skepsisen gentemot Bilardo och hans förberedelser vara stora i hemlandet och få trodde att Argentina skulle lyckas i det stundande världsmästerskapet. 

Efter mötet med Israel valde landslaget att åka direkt till Mexiko och väl där spelade Argentina en rad träningsmatcher mot lokala klubblag. Här besegrade man visserligen storklubben América samt Atlante och Neza, men den generella uppfattningen var att dessa matcher inte heller gav någon fingervisning om var laget stod någonstans. Inte blev det heller bättre av att Bilardo testade olika uppställningar i matcherna. 

I efterhand vet vi alla hur världsmästerskapet slutade för Argentina, Carlos Bilardo och Diego Maradona. Men inför turneringen var det få människor, hemma i Argentina, som trodde att landslaget skulle gå långt. Maradona har själv beskrivit hur dom argentinska supportrar kollade ”med ett öga” på inledningsmatchen mot Sydkorea. Alla var rädda – och oroliga för ett praktfullt fiasko.