Gustavo Dezotti: Mer än en utvisning i VM-finalen 1990?

Gustavo Dezotti är mest ihågkommen för att ha blivit utvisad i en VM-final. Och när jag säger ihågkommen, då menar jag ökänd, hos majoriteten av argentinarna. Men, detta till trots, innehöll Dezottis karriär avsevärt mycket mer än bara ett nedsligt rött kort mot Västtyskland i Italien.

Att få spela i laget man älskade som barn är givetvis en milstolpe och ära som många fotbollsspelare strävar efter. Det är en upplevelse som är få förunnat. En som fick uppleva detta var Gustavo Dezotti. När han hjälpte till att säkra Newell’s Old Boys första ligatitel på 14 år var han en starkt bidragande orsak till detta. Newell’s bestod uteslutande av egna produkter vilket gjorde titeln än mer glädjefylld.

Prestationerna i Newell’s lockade till sig ett intresse ifrån Italien och i slutet av 80-talet skrev Dezotti på för Lazio. I Rom-klubben spenderade han dock bara en säsong där anfallaren endast mäktade med tre mål på tjugonio matcher. Istället tog Dezotti steget till U.S. Cremonese, som på den tiden spelade i Serie A. Här blev han bl.a. lagkamrat med den svenske landslagsmannen Anders Limpar. Klubben åkte upp och ner ur Italiens högsta division under några säsonger innan man slutligen åkte ner 1996 och har sedan dess inte kommit upp igen.

I Cremonese tillbringade Dezotti fem år och spelade över 150 matcher för föreningen. Här kom han också att bli en pålitlig målskytt vilket ett mål var tredje match vittnar om. Under dessa säsonger blev det spel i såväl Serie A som B. Säsongen 1989-90 var Dezottis tveklöst bästa då han slutade delad sexa i Serie A:s skytteligan med tretton gjorda mål. Den platsen delade han bl.a. med den tyske storstjärna Jürgen Klinsmann. Tretton mål innebar dessutom att Dezotti, nästan på egen hand, stod för hälften av Cremoneses totala målskörd på tjugonio gjorda mål.

Gustavo Dezotti under epoken med Newell’s Old Boys.

Till VM 1990 var anfallaren uttagen i Carlos Bilardos slutgiltiga trupp som skulle resa till Italien. Argentina var direktkvalificerade till turneringen i egenskap av regerande mästare och fick därför ägna sig åt träningsmatcher inför turneringen.

Dezotti spelade inte en enda minut i dom två inledande matcherna mot Kamerun och Sovjetunionen. Dom första intrycken av ett världsmästerskap, på planen, kom istället i den sista gruppspelsmatchen mot Rumänien. I den 60:e matchminuten bytade han av Jorge Burruchaga som drogs med småskavanker. Dezotti gjorde sedan inte en enda minut, bortsett ifrån ett kortare inhopp mot Jugoslavien i kvarten, innan han startade i finalen mot Västtyskland. Caniggia var avstängd efter att ha dragit på sig för många gula kort och hans skor skulle Dezotti försöka att fylla.

Att Argentina tog sig till finalen 1990 ansågs av många lite överraskande med tanke på hur spelet sett ut under inledningen av turneringen. När Argentina förlorade mot Kamerun i öppningsmatchen, med en Maradona tillsynes ur form, var det få som trodde att detta skulle bli en glädjefylld sommar för Albiceleste. Skadan på målvakten Nery Pumpido hjälpte inte heller direkt till för att spä på optimismen. Men Argentina tog sig i kragen och när Brasilien slogs ut i åttondelen efter ett vackert mål av Caniggia, steg förhoppningarna i hemlandet.

Maradona växte också in i turneringen allteftersom och trots att hans relation med Napoli hade börjat bli ansträngd såg han piggare och piggare ut ju längre mästerskapet led. Förspelet till Caniggias segermål mot Brasilien gav förnimmelser tillbaks till Mexiko-VM 1986. I semifinalen mot värdlandet Italien blev målvakten Goycochea stor matchhjälte i straffsparksläggningen när han räddade två straffar och skickade Argentina vidare.

Väl framme vid finalen skulle ett hårt arbetande Västtyskland överlistas. Tyskarna kändes, redan ifrån avspark, mer taktiskt disciplinerade än argentinarna och i den andra halvleken skulle tre stycken händelser avgörande var någonstans VM-pokalen skulle hamna. Pedro Monzón kom in istället för Oscar Ruggeri i halvlek till följd av en skada på försvarsgeneralen. Efter lite drygt 20 minuter på planen gick Monzón för hårt in en duell med Jürgen Klinsmann och stjärnanfallaren föll till marken. Den mexikanska domaren tvekade inte utan drog upp det röda kortet direkt. Monzón har alltid hävdat att Klinsmann överdrev och att han inte borde ha blivit utvisad.

”Klinsmann överdrev. Tro mig, om jag hade sparkat honom hårt på riktigt skulle han inte spelat fotboll på två år”.

Med decimerat manskap fick Argentina svårt att stå emot tyskarna och när dom dessutom blev tilldelade en straffspark med fem minuter kvar gick rullgardinen ner i det argentinska laget. Fram stegade Andreas Brehme och tryckte dit ledningsmålet. Två minuter senare dök situation nummer tre upp, som definitivt satte spiken i kistan för Argentina. Det är också här som artikelns huvudman kommer in i mästerskapets historieböcker.

Gustavo Dezotti hade dragit på sig ett gult kort redan i den femte minuten, men det spelade egentligen ingen större roll då hans tackling på Jürgen Kohler, i den 87:e matchminuten, renderade i ett direkt rött kort. Tacklingen, som New York Times beskrev som tagen ur en wrestlingmatch, var knappast något som Dezotti var nöjd med.

Sortin ifrån mästerskapet gav ett dystert mörker över Dezottis landslagskarriär. Han spelade aldrig i den argentinska landslagsdressen igen utan stannade på sju gjorda landskamper och bara ett enda gjort mål. Själv minns Dezotti hela mästerskapet i Italien med blandade känslor.

”Jag minns den enorma ansträngning som vi gjorde för att nå finalen trots att det mesta gick emot oss. Förlusten i inledningen mot Kamerun, skadan på Pumpido, småskavankerna på Maradona, Burruchaga och Ruggeri. Men trots det lyckades vi gå till hela vägen till finalen. Väl där var jag oerhört stolt över att få starta på Caniggias plats. Sen minns jag såklart min utvisning i slutet också”.

Karriären i Italien blev visserligen kort för Dezottis del. Men trots det vittnar ändå klubbarna han tillhörde, och målen han gjorde, om att han borde vara ihågkommen för betydligt mer än bara en utvisning.