Carlos Bilardo Del 2: ”Framgång når man inte genom att promenera på en väg av rosor”

Läs Del 1 här.

I mitten av 60-talet dök ett rykte upp som placerade Carlos Bilardo i Argentinos Juniors. Själv var han intresserad, men i slutändan blev det istället Estudiantes. Anledningen till detta var helt enkelt att tränaren Osvaldo Zubeldía var den som ville köpa Bilardo och nu hade han bytt ifrån just Argentinos Juniors till Estudiantes. Därför hade också intresset som sådant ”flyttat” på sig. Bilardo själv gick i tankarna att han skulle spela fotboll i två år till för att sedan ha tillräckligt med pengar för att kunna öppna sin alldeles egna läkarpraktik.

1966 fick han tillslut sitt läkardiplom, men hann inte fira då han begav sig omgående till Estudiantes träning. Detta var signifikant för hela hans liv – aldrig tid till firande utan direkt vidare till nästa sak, nästa mål i karriären. Omgående fann sig Bilardo till rätta i Estudiantes. Han kände igen sig i tränaren Zubeldías sätt att tänka på och hans besatthet för detaljer.

När Estudiantes åkte på turné utomlands trodde folk att laget var knutit till ett universitet. De hette ju trots allt ”Estudiantes”(studenter) och dessutom hade de två stycken spelare i laget som båda var utbildade läkare i Carlos Bilardo och Raúl Madero. Bilardo hittade en ny roll i Estudiantes där han agerade utifrån högerkanten på mittfältet istället för att vara central anfallare.

Han fortsatte emellertid att bo i Buenos Aires och pendlade med tåg till La Plata för träningar – och matcher. Detta gjorde han tillsammans med flera av spelarna i laget samt tränaren Zubeldía. Under resorna som tog ungefär 55 minuter hann de ofta samtala om fotbollen i största allmänhet, men också livet i stort.

Osvaldo Zubeldía var verkligen en revolutionär när det kom till tränaryrket. Han implementerade saker och ting som ingen annan hade sett skymten av tidigare i Sydamerika. Han körde bl.a. dubbla träningspass, studerade motståndarna på inspelade filmer vilka han visade upp på en stor projektorduk. På den här tiden ansågs det nästan fult att studera sina motståndare på detta sättet, men Zubeldías metoder skulle snart bära frukt och han inspirerade Bilardo som sög åt sig av alla kunskaper likt en tvättsvamp.

Det sägs att Zubeldía lärt sig offside-fällan av Malmö FF. Detta när klubben besökte Argentina 1955 och mötte Boca Juniors på La Bombonera. Matchen slutade 2–2, efter att Bengt Lindskog gjort MFF:s båda mål, men Zubeldía var extremt imponerad över hur svenskarna, gång på gång, hade ställt de förbluffade argentinarna offside.

Under åren med Estudiantes lärde sig Bilardo hur man på bästa sätt skulle lyckas skaka av sig en ”man-man markering”. Detta var något som han lärde sig under ett möte med Racing, där han själv fått den jobbiga uppgiften att punktmarkera Humberto Maschio. Genom att ständigt röra sig ut ifrån sin normala position lyckades Maschio gång på gång skaka av sig Bilardos markering och detta var lärdomar som han senare i tränarkarriären skulle lära ut till bl.a. Diego Maradona.

Zubeldía började så smått att forma ett enormt duktig lag där samtliga spelare visste exakt vad som förväntades av dom. Därutöver rådde en enormt fin lagsammanhållning vilken kunde, bokstavligt talat, ta laget till vilken framgång som helst. Givetvis höll tränaren långa – och ingående taktiksnack som spelarna uppmärksammat lyssnade på och sög åt sig all kunskap. Laget köpte en staty, föreställande en person som var kluven på mitten, och inför varje match gick spelarna bort och hälsade på den som en ritual.

Under ett möte med Racing, som Estudiantes förlorade med 2–0, hamnade Bilardo och lagkamraten Pachamé i ordbråk med varandra. Det hela slutade med att Pachamé knuffade Bilardo varpå Pachamé fick syna det röda kortet. De båda blev sedan vänner igen och har därefter vara väldigt nära kompisar under resterande delen av sina liv. Bilardo har flera gånger beskrivit Pachamé som en bror och gjorde honom också till sin assistent i det argentinska landslaget.

Den 7 augusti 1967 vann Estudiantes ligan för första gången med Carlos Bilardo i laget. Detta var första gången, sedan ligan blivit professionell 1931, som ett lag utanför de fem största klubbarna vann Primera Division. Givetvis blev firandet därefter och många kände att Estudiantes bröt ny mark som kunde bana väg för andra, lite mindre klubbar, framöver.

I semifinalen hade man vänt underläge 1–3, mot Platense, till seger 4–3 i en historisk match. Bedriften gjordes ännu större av det faktum att Estudiantes dessutom hade en man mindre på planen. I finalen avfärdades sedan Racing Club med hela 3–0 på San Lorenzo hemmaplan Viejo Gasómetro inför ungefär 40,000 fanatiska Estudiantes-supportrar. Månaden därefter vann samma Racing Copa Libertadores och i november samma år bärgade man dessutom Interkontinentalcupen efter att ha besegrat den skotska storklubben Celtic.

Framgångarna som var på väg även för Estudiantes vidkommande gjorde att klubben spenderade flera försäsonger i Europa där man bl.a. ställdes mot flera storklubbar. Vid ett av dessa möten var Spaniens diktator, Franco, närvarande. I Nacional-turneringen 1967 kom Estudiantes tvåa och kvalificerade sig, genom detta, för nästa års Copa Libertadores.

Carlos Bilardo ihop med sin läromästare Osvaldo Zubeldía.

När Nacional-säsongen var över meddelade Zubeldía till sina spelare att om de tänkte gifta sig var det nu det skulle ske – annars fick de vänta ett år framåt i tiden. Detta för att det helt enkelt inte fanns tid till detta med det tajta spelschemat, som väntade, i såväl ligaspelet som Copa Libertadores. Bilardo ringde omgående upp Gloria och frågade om hon ville gifta sig – det ville hon.

Ibland kunde Zubeldías enormt långa lagsamlingar bli långtråkiga. Man måste nämligen betänka att detta var under en tidsepok då spelarna inte hade tillgång till den uppsjö med underhållning som dagens fotbollsproffs är bortskämda med. På Estudiantes träningscentrum fanns en enda TV-apparat och den visade inte särskilt många kanaler. Det roligaste som kunde ske var när spelarnas respektive hälsade på och kunde ingjuta lite utomstående influenser i spelarnas kroppar. Ibland kunde det dock hända att en komiker vid namn Fidel Pintos kom förbi och drog några torra skämt på träningsanläggningen.

Bilardo fick i uppdrag av Zubeldía att scouta det colombianska motståndet som stundade i Copa Libertadores. Entusiastiskt hoppade han på uppdraget och insöp all kunskap som han kunde absorbera i det sydamerikanska grannlandet. Att studera motståndare var något som Bilardo tidigt tyckte var tillfredsställande. Han bedyrade ofta att känner man inte till sina motståndare ger man dessa en fördel som inte är acceptabelt.

Det gick bra för Estudiantes i gruppspelet. Förutom de colombianska lagen Millonarios och Deportivo Cali innehöll gruppen dessutom argentinska Independiente. Estudiantes vann gruppen efter att ha plockat fem av sex segrar och kryssat i den sista matchen. I nästa gruppspelsrunda hamnade man återigen tillsammans med Indendiente, men också Universitario de Lima ifrån Peru. Första matchen mot Lima på bortaplan förlorades med 1–0. Eduardo Manera spelade vidare trots en svår knäskada – detta då endast ett byte var tillåtet. Vid hemkomsten undersökte en läkare hans knä och förundrades över hur Manera hade kunnat spela vidare. Menisken var nämligen krossad i tusen bitar.

Därefter besegrade Estudiantes Independiete i bägge mötena och Lima i hemmamatchen. I semifinalen ställdes man mot Racing Club i ett dubbelmöte. Den första matchen slutade med en 2–0-seger för La Academia på deras hemmaplan och inför returmötet bestämde sig Zubeldía, och hans manskap, för att låsa in sig på träningsanläggningen i syfte att kunna fokusera fullt ut.

Hemma vann man med 3–0 och därmed blev det ytterligare en match för att avgöra vem som skulle gå till final. På den här tiden applicerades målskillnaden enbart ifall lagens tredje match slutade oavgjort – vilket också skedde vid detta tillfälle. Det tredje mötet mellan lagen slutade nämligen 1–1 och därmed gick Estudiantes vidare till final.

Under semifinalen hade några spelare i Estudiantes blivit utvisad varpå militärdiktaturen placerat dessa, några dagar, i fängelse. Detta var ett märkligt påhitt av diktatorn Juan Carlos Onganía och något som skulle återupprepa sig längre fram i denna berättelse. I finalen av Copa Libertadores ställdes Estudiantes mot den brasilianska storklubben Palmeiras. Brassarna tog ledningen i den första finalen, som spelades i La Plata, men Estudiantes vände på steken efter mål av Juan Ramón Verón och Eduardo ”Bocha” Flores. I returmötet var Palmeiras klart bättre och vann med 3–1 vilket tvingade fram en tredje – och avgörande final.

Denna spelades på Estadio Centenario i Montevideo och över 15,000 tillresta Estudiantes-supportrar hade rest dit för att heja fram sitt lag till deras första Libertadores-titel någonsin. Estudiantes vann med 2–0 efter att Felipe Ribaudo gett laget ledningen och sedan satte Verón spiken i kistan. Hyllningarna ville inte ta slut för Estudiantes – och Zubeldías lag efter triumfen. Det var väldigt stort att ett lag utanför de fem största klubbarna i landet vann Copa Libertadores.

Estudiantes skördade enormt stora framgångar under slutet av 60-talet.

I Metropolitana-turneringen samma år kom man tvåa efter att ha förlorat finalen mot San Lorenzo efter förlängning. Inför finalen av Interkontinentalcupen, mot Manchester United, bestämde sig Zubeldía för att laget skulle samlas 40 dagar innan den första finalen. ”Vi kanske aldrig någonsin kommer att få möjligheten att spela denna final igen” slog tränaren fast inför ett nyfiket mediauppbåd. Tränaren hade också skickat iväg två stycken scouter till London för att filma Europacupfinalen mellan United och Benfica.

Kort innan det första mötet i Argentina träffade Estudiantes trupp Benficas motsvarighet. Den portugisiska klubben var i landet för att spela en träningsmatch mot Boca Juniors när Zubeldía föreslog att de båda lagen skulle käka middag ihop. Benficas store stjärna Eusébio frågade vem som hade tänkt att ta hand om Uniteds mittback Nobby Stiles. ”Det kommer att bli jag” svarade Bilardo, varpå portugisen slog fast; ”Han kommer döda dig”. Sedan visade Eusébio upp de ärr vilka han fått av den stenhårda engelska mittbacken under deras duster i finalen.

Bilardo fick problem med sina ögon några dagar innan finalen. Hans läkare hade gett honom fel typ av droppar vilket gjorde honom extremt ljuskänslig. Visserligen blev det succesivt bättre fram tills finalen, men Bilardo var ändå märkbart påverkade av det när domaren blåste igång matchen. Alltihop renderade i att han krockade tidigt med Stiles, som inte heller såg särskilt bra och bar därför kontaktlinser. I kollisionen tappade Stiles sina linser och surnade till på Bilardo varpå han gav argentinaren en spark på smalbenet. Domaren såg detta och visade ut den engelske mittbacken. I efterhand har många trott att Bilardo provocerade Stiles, men enligt honom själv hade det att göra med hans, för dagen, kraftigt nedsatta syn.

Estudiantes vann det första mötet i Argentina med 1–0, men trots detta firade United-spelarna efteråt. De var nämligen övertygade om de skulle lyckas vända på matchen hemma i England och hade mer eller mindre tagit ut segern i förskott. Engelsmännens glädje spred sig till spelarna i Estudiantes som i sin tur plötsligt kände sig nedstämda över resultatet. Bilardo röt ifrån inne i spelarbussen; ”Det är vi som har vunnit, inte dom. De måste fortfarande vinna returen”. Han visste hur svårbesegrade hans Estudiantes var och hade stor tilltro till att man skulle lyckas lösa det borta i England.

Väl framme i England för att spela returmötet åkte laget iväg för att se United möta såväl Tottenham – som Liverpool i ligaspelet. Mötet med Spurs slutade 2–2 medan United fick se sig slagna med 2–0 av antagonisterna ifrån Liverpool. Pressen i England målade upp Estudiantes som ett gäng vårdslösa spelare och fortsatte att använda sig av samma ordalag som förbundskaptenen Alf Ramsey använt sig av, vid VM 1966, när han kallade argentinarna för vilddjur. Några engelska supportrar kastade stenar mot Estudiantes-spelarnas hotellfönster och stämningen var allmänt upptrissad inför mötet på Old Trafford.

Zubeldía arrangerade så att spelarna skulle anlända till arenan i god tid för att anpassa sig till atmosfären. Redan två timmar innan avsparken sprang Estudiantes-spelarna runt inne på planen och fick ta emot alla möjliga kvädesord ifrån den engelska publiken. När spelarna sedan kom in i omklädningsrummet för att byta om till matchkläder kunde de se att Zubeldía skrivit en kort fras på griffeltavlan; ”Framgång når man inte genom att promenera på en väg av rosor”. Detta blev ett klassiskt citat som Bilardo senare skulle använda sig av under sin egen tränarkarriär. Griffeltavlan, med detta citat, finns numera att beskåda på ett museum i anslutning till Old Trafford.

Returmötet slutade 1–1 efter att Estudiantes tagit ledningen genom Verón på en frispark som var väldigt typisk för Zubeldías lag. Denna variant hade de tränat på åtskilliga gånger och när målet föll, redan efter sex minuters spel, gav det argentinarna ett övertag de inte tänkte släppa ifrån sig. United pressade på, men fick inte in en kvittering förrän i den nittionde spelminuten. Estudiantes firade i spelarbussen tillbaka till hotellet med att käka några mackor och dricka läsk. Därefter höll Madero en liten pianospelning på hotellet för lagkamraterna. Detta då han även var skicklig på detta.

Manchester Uniteds tränare Matt Busby slog fast att det bästa laget hade vunnit och att hans lag hade en del att lära av Zubeldías Estudiantes. Fyra dagar efter finalen reste Estudiantes till Milano för att möta Inter i en träningsmatch. Av förklarliga själ var inte spelarna särskilt sugna på detta, men klubbledningen pressade på för att matchen skulle genomföras.

Vid hemkomsten till Argentina väntade tiotusentals människor vid flygplatsen för att hälsa Estudiantes välkomna hem. Resan ifrån Ezeiza till La Plata tog sex timmar vilket var ungefär sex gånger så lång tid som det i vanliga fall skulle ha tagit p.g.a. alla människor. Folk var som galna och klättrade t.o.m. upp på spelarbussens tak, mindes Bilardo. 1968 hade onekligen varit ett framgångsrikt år för Estudiantes, men också krävande. Laget hade spelat över sextio matcher och spelarna kände sig lite slitna. Redan under inledningen på det nästkommande året började matcherna dugga tätt igen.

Den första matchen var i Copa Interamericana där Estudiantes ställdes mot vinnaren av Mellanamerikas motsvarighet till Champions League. Motståndet var Toluca och argentinarna vann det första mötet i Mexiko trots att man spelade på hög höjd – något som Estudiantes inte var vana vid. Därefter förlorade man lite överraskande hemmamötet vilket tvingade fram en tredje match. Enligt Bilardo själv tog inte spelarna riktigt uppgiften på allvar och det var därför som Toluca kunde vinna i Argentina. Det tredje – och avgörande mötet spelades i Montevideo och nu var Estudiantes fullt påkopplade. Man vann med klara 3–0 och efter att Marcos Conigliaro gjort två av målen.

Under 1969 skulle Estudiantes försöka att försvara sin titel i Copa Libertadores och som regerande mästare gick man direkt in i semifinalspelet. Såväl Vélez Sarsfield som River Plate, samt några brasilianska klubbar, hade valt att bojkotta turneringen eftersom man inte var överens med CONMEBOL kring hur prispengarna distribuerades. I semifinalen ställdes Estudiantes mot chilenska Universidad de Católica och efter att ha vunnit båda mötena med klara 3–1 gjorde man sig redo för finalen mot uruguayanska Club Nacional. Dessa hade spelat ett stenhårt semifinaldubbelmöte mot ärkerivalen Peñarol och hoppades nu på att bärga sin första titel i Copa Libertadores.

Den första finalen i Montevideo vann Estudiantes med 1–0 efter att Bocha Flores gjort matchens enda fullträff. Argentinarna vann sedan även returen hemma i Argentina och kunde därmed konstatera att man försvarat titeln i Sydamerikas största klubblagsturnering.

Carlos Bilardo med Copa Libertadores-pokalen som han vann tre gånger under sin spelarkarriär.

Triumfen innebar en ny final i Interkontinentalcupen och denna gång skulle Estudiantes ställas mot italienska Milan. Första mötet spelades i Italien och den argentinska truppen valde att bo i den vackra staden Varese utanför Milano. Den italienska storklubben var överlägsna på San Siro och vann med klara 3–0. På mittfältet hade Milan en riktig storstjärna i lagkaptenen Gianni Rivera och han dikterade villkoren nere på planen. Returmötet hemma i Argentina vann visserligen Estudiantes med 2–1, men den stora snackisen handlade om det som skedde efteråt.

Ett storbråk utbröt vid slutsignalen där Estudiantes målvakt, Alberto Poletti, sänkte nyss nämnda Rivera. Faktum är att samtliga tre spelare, som blivit utvisade, ifrån Estudiantes sattes i fängelse. Poletti var en av dessa och där de fick sitta kvar i hela 29 dagar. Målvakten blev dessutom avstängd på livstid ifrån fotbollen. En avstängning som visserligen senare upphävdes. Återigen ville diktatorn Onganía stationera ett exempel, men alltihop saknade helt proportioner. Bilardo summerade alltihop ganska bra när han slog fast att; ”i detta land finns det bara två lägen. Antingen vinner du och då är du kung, eller så förlorar du och hamnar i fängelse”.

Kritiken mot Estudiantes blev benhård ifrån den argentinska pressen. Man gick så pass långt som att förkunna att de hade skämt ut den argentinska nationen genom att bete sig som man gjort i mötet med Milan. Bilardos farmor, som kom ifrån Italien, vägrade prata med Bilardo under en månads tid efter att ha läst i tidningarna om matchen. Estudiantes spelartrupp bestämde sig för att vinna Copa Libertadores en tredje gång, året efter, för att trycka till alla häcklare i landet.

I nästa års turnering ställdes man mot River Plate i semifinalen. Det första mötet spelades på Estadio Monumental och vanns av Estudiantes efter att Verón gjort matchens enda mål. Returen blev stökig där River fick avsluta matchen med nio man. Återigen gick Estudiantes segrande ur mötet – denna gång med 3–1 – och var således klara för finalen.

Här väntade Peñarol som redan vunnit turneringen vid två tidigare tillfällen. Det första mötet vanns av Estudiantes, i La Plata, efter att man fått utdelning först i slutskedet av matchen. Argentinarna hade pressat ner sina motståndare, men utan att få hål på dom. I den 87:e spelminuten drog tillslut Néstor Togneri på ett distansskott ifrån 35 meters håll, vilket letade sig upp i målvaktens ena kryss. Ett praktfullt ”Golazo” och enligt Bilardo var detta det enda sättet att få hål på Peñarol, den här kvällen, med just en sådan drömträff.

Att det blev just Togneri som avgjorde var såklart extra speciellt av en väldigt specifik anledning. Några dagar innan finalen hade nämligen hans dotter gått bort tragiskt i falsk krupp. Trots detta spelade Togneri i finalen, men det syns på matchfoton ifrån finalen att han var djupt sargad kring det som skett. Returen i Montevideo slutade mållös och därmed säkrade Estudiantes sin tredje raka titel i Copa Libertadores. Som vanligt blev det bara en liten notis i riksmedia och inte heller spelarna firade denna tredje titel särskilt mycket. Det var lite som att vinna Copa Libertadores hade blivit ”en dag på jobbet” och spelarna var mer lättade än euforiskt glada.

Interkontinentalcupsfinalen mot Feyenoord ville egentligen Estudiantes spela i Montevideo för att inte riskera att hamna i fängelse igen ifall någon av spelarna skulle dra på sig ett rött kort. Dock fick man avslag på denna förfrågan och mötet spelades således i Argentina. Efter 2–2 hemma i Argentina och förlust med 1–0 borta i Rotterdam missade Estudiantes chansen till att vinna Interkontinentalcupen för andra året i följd. Bilardo började känns sig färdig med spelarkarriären. Efter den avslutande matchen mot Vélez, i Metropolitana-turneringen 1970, annonserade han i omklädningsrummet att han hade lagt skorna på hyllan. Matchstället byttes nu mot slips och kavaj.

***

Läs fortsättningen i del 3 som kommer under morgondagen.

***