Carlos Bilardo Del 1: Uppväxten i La Paternal, San Lorenzo och Deportivo Español

Carlos Bilardo. Han är en av de mest meriterade fotbollstränarna som någonsin har kommit fram i Sydamerika. De flesta minns starkast VM-guldet med Argentina 1986 – och silvret fyra år senare. Vad folk däremot kanske har glömt var att Carlos Bilardo hade en ganska gedigen spelarkarriär också.

Carlos Salvador Bilardo föddes i Buenos Aires den 16 mars 1938. Han växte upp i området La Paternal då det var här som hans farfar – Salvador Bilardo – hade flyttat till när han lämnade Italien för att istället rota sig i Argentina. Farfar hade ankommit till Buenos Aires 1905 och var en av hundratusentals emigranter ifrån just Italien som slog sig ner i Argentina.

Carlos Bilardos pappa, Calogero, hade själv varit en fotbollsspelare i unga år och senare arbetade han i en möbelaffär – och producerade bl.a. möbler som familjen hade i hemmet – under Carlos uppväxt. Mamman bidrog till hushållet genom att tvätta kläder hemma hos folk. Den lille Carlos farfar ville att han skulle heta Salvador efter honom själv, men Carlos mamma tyckte om namnet Carlos och därför blev det en kombination.

I unga år spelade Carlos mycket fotboll på gatorna tillsammans med sina kompisar och deltog även i ungdomsturneringen som var uppkallad efter presidenten Juan Peróns fru, Evita. Redan vid fem års ålder började han kicka boll och fick kort därefter också sin allra första boll av fadern.

Bilardo älskade sin mammas ravioli och hemmalagade pasta. Ibland blev han serverad kanin, men det var nästan uteslutande inför fotbollsmatcher. Hans mamma slog nämligen fast att han skulle springa mycket snabbare om han ätit kanin till middag. Familjehemmet låg väldigt nära Argentinos Juniors hemmaplan i La Paternal.

Bilardo var duktig i skolan, men gillade inte geografi och matematik särskilt mycket. Just studierna skulle komma att bli en vital del av hans liv. Redan som femåring följde han med sin pappa på San Lorenzos hemmamatcher. Detta då fadern var en fanatisk anhängare till storklubben. Bilardo drömde om att bli lika bra som sina idoler René Pontoni och Oscar Basso. Bilardos pappa Calogero missade nästan inte en enda match med San Lorenzo, varken hemma eller borta, och en gång fick den unge Carlos följa med på bortamatch i Rosario.

Givetvis gick dock emellertid den unge Bilardo också på Argentinos Juniors matcher då deras hemmaplan, som sagt, låg precis i närheten av deras hem. På den tiden kom man in gratis ifall man var liten, men inte liten per se i ålder – utan i längd. Detta gjorde att Bilardo och hans kompisar många gånger försökte fejka sin längd för att komma in gratis på matcherna en bra bit upp i tonåren.

När han spelade för den lilla kvartersklubben Félix Pallero fick Bilardo veta att hans hjärta inte var anpassat för fotbollsspelande. Doktorn avrådde den unge grabben ifrån fysisk aktivitet. Mamman tog honom dock emellertid till en annan läkare för att få ytterligare ett utlåtande varpå denne svarade; ”de ska nog lämna tillbaka sin läkarlegitimation, det är inget fel på din son”.

Som 12-åring åkte Bilardo på provspel hos San Lorenzo. Det blev lyckat och en överlycklig grabb återvände hem med drömmen om att lyckas ta sig hela vägen upp till storklubbens seniorlag. Kort därefter fick Bilardo sina första fotbollsskor av fadern. I San Lorenzos ungdomslag hade han sin store idol René Pontoni som tränare. En fotbollsspelare – och ledare som Bilardo beskrivit som ”ett fenomen”.

”Han kunde instruera oss. Nu ska ni pricka den stolpen, sen prickade han själv den. Sen den andra stolpen – träff! Sen ribban – träff igen! Han var verkligen ett fenomen”.

Carlos Bilardo under sejouren med San Lorenzo. Hans första klubb i spelarkarriär.

Vid 16-års ålder höll Bilardos liv på att plötsligt släckas. När han var iväg och badade med några kompisar fastnade de allesammans i en ström och drogs succesivt iväg längre och längre bort ifrån stranden. Pojkarna fick panik, men en båt lyckades fiska upp Bilardo och flera av hans kompisar. En av dessa försvann dock och drunknade. Detta var en händelse som påverkade Bilardo djupt. Framförallt som han mindes kompisens familj och deras enorma förtvivlan när de fick reda på att sonen drunknat.

I ung ålder hängde ofta Bilardo på ett café längs med stranden. Här lärde han känna människor ifrån alla samhällsklasser och han har själv beskrivit det som en enormt lärofylld period av sitt liv. Hans mamma ansåg dock inte att det var lämpligt att sonen hängde på detta ställe, men fick vika sig för Bilardos argument.

Efter högstadiet bestämde sig den unge grabben för att utbilda sig till läkare på universitetet i Buenos Aires samtidigt som han spelade för San Lorenzo. Här hade han bl.a. Bernardo Houssay som lärare – en läkare och fysiker som senare vann Nobelpriset. Bilardo fick spenderade sena kväller – och nätter till att plugga för att kunna kombinera studierna med sitt fotbollsspelande. Farfar bodde fortfarande hos familjen och eftersom han växt upp under en period, då elektricitet varit en lyxvara, var han också skeptisk till att låta Bilardo använda lyset om nätterna. Han fick dock hjälpligen använda en fotogenlampa för att kunna läsa sina böcker.

1958 – knappt 20 år gammal – fick Bilardo ett telefonsamtal ifrån sin mamma. Han skulle infinna sig på Atlantas hemmaplan, dagen efter, för att ingå i truppen till San Lorenzos seniorlag. När Bilardo mottog samtalet höll han – och en kurskollega på att dissekera ett grodhjärta. Mötet med Atlanta var i turneringen Copa Suecia, som spelades under sommarhalvåret 1958 samtidigt som världsmästerskapet rullade i Sverige. San Lorenzo vann med 2–1 och Bilardo gjorde bägge målen. Efter matchens slut duschade han snabbt och tog mopeden hem igen för att avsluta dissekeringen av grodhjärtat. Detta var onekligen ett annorlunda sätt att fira en lyckad debut på. Dagen efter kunde Bilardo sedan läsa i tidningarna om sin fina insats vilket han såklart ansåg var uppmuntrande och emotionellt.

Den officiella debuten kom senare samma år mot Estudiantes i ett möte som San Lorenzo förlorade med 2–1. Därefter fick inte Bilardo fler chanser förrän 1960 när en lagkamrat hade skadat sig. Återigen var det Atlanta som stod för motståndet och denna gång hade Bilardo fått höra att representanter för den italienska klubben Torino fanns på plats för att beskåda honom. Detta gjorde den unge grabben nervös och insatsen blev därefter. San Lorenzo förlorade och efter matchen värvade storklubben in Oscar Rossi, ifrån Huracán, till Bilardos position istället. Dessutom skadade han sig i nyckelbenet – en skada som skulle bli ett återkommande fenomen ända tills han gick några kurser i judo och lärde sig att falla utan att skada sig.

Trots allt detta tyckte ändå Bilardo själv att 1960 hade varit ett bra år rent fotbollsmässigt. Han hade deltagit i tidernas allra första Copa Libertadores och han hade fått spela en handfull matcher i ligaspelet. Dessutom blev han uttagen av ungdomslandslagets förbundskapten, Ernesto Duchini, för att delta i de olympiska spelen som skulle spelas i Rom.

Detta var första gången som Bilardo var ute i Europa och den allra första gången som han satt i ett flygplan. Argentina förlorade öppningsmatchen mot Danmark med 3–2, men besegrade sedan såväl Tunisien som Polen. Dock hade den inledande förlusten mot danskarna omkullkastat alla möjligheter till vidare avancemang eftersom skandinaverna hade vunnit samtliga sina matcher. Erfarenheten hade emellertid varit positiv för Bilardo och han åkte hem med ett leende på läpparna ifrån Italiens huvudstad.

Vid hemkomsten var det dags för militärtjänsten som Bilardo gjorde parallellt med studierna till läkare, samt spel med San Lorenzo. Det var hektiska dagar med väldigt lite tid för något annat vid sidan om. Som en del i studierna jobbade Bilardo också på sjukhuset Unidad Hospitalaria de Alvear i Buenos Aires. På den tiden kunde man välja mellan att plugga till läkare i sex år eller ta tre års studier och tre års arbetande i praktisk miljö. Bilardo valde det senare alternativet.

En dag såg han plötsligt i tidningarna att San Lorenzo sålt honom till Deportivo Español, det var något han själv inte hade fått reda på. Omgående gick han och frågade tränaren Barreiro vad som skedde. Tränaren svarade att det hela hade varit ett beslut tagit av styrlelsen. När han frågade styrelsen skyllde de i sin tur på tränaren.

Bilardo struntade i vilket, svalde det tråkiga beskedet och begav sig till Deportivo Español. På den här tiden var klubben ett frekvent lag i Primera Division. Man hade en god ekonomi då presidenten var ägare av ett bilföretag och en känd entreprenör inom den ekonomiska eliten i huvudstaden. Det var också han som gav Bilardo hans allra första bil – en Fiat 1100. Klubben spelade inför 25–30,000 åskådare och hade heta duster med ärkerivalerna Deportivo Italiano.

Mellan 1962 och 1964 spelade Bilardo för klubben och gjorde det riktigt bra i rollen som central anfallare. Första säsongen smällde han dit 23 mål och kom trea i skytteligan. Han hade också en överenskommelse med tränaren Guillmero Stábile. Denna löd att Bilardo skulle träna på sjukhuset, måndagar och tisdagar, för att sedan träna med laget onsdag till fredag. Därefter spelades matcherna på helgen. Under denna epok träffade han sin framtida fru Gloria under en likvaka.

Bilardo var också med om sitt första kirurgiska ingrepp i läkarkarriären när en patient skulle amputera bort sitt ena ben. Bilardo hade blivit tillfrågad av sin mentor ifall han ville assistera under dennes operation, vilket han såklart ville. De båda diskuterade flitigt hur de på bästa sätt skulle amputera bort benet varpå patienten plötsligt fråga om de snart var klara. Då insåg båda att de glömt att söva ner patienten helt och hållet. Från denna dagen insåg Bilardo att detaljer var enormt viktiga i allt man tog sig för – oavsett om det var läkaryrket, eller fotbollskarriären.

***

Läs fortsättningen i del 2 som kommer under morgondagen.

***