René Pontoni: Lustigkurren och pizzeriaägaren som tillhörde San Lorenzos främsta anfallstrio någonsin

René Pontoni. Att endast nämna namnet René Pontoni genererar ibland en viss förvirring. Anfallaren är mest ihågkommen för att ha varit en stor del av den framgångsrika trio, i San Lorenzo, på 40-talet tillsammans med Armando Farro och Rinaldo Martino. Men det vore orättvist att inte belysa Pontonis egna bedrifter på fotbollsplanen. Det finns trots allt många som anser att han var Argentinas bäste nummer 9 någonsin.

René Pontoni fick tidigt smeknamnet ”Huevo” som liten. Ordet betyder ”ägg” på spanska och anledningen till att han fick detta smeknamn var att Pontoni sprang runt, till lanthandlarna, för att köpa ägg till sin familj vilken bestod av många munnar att föda.

Redan som 7-åring dog Pontonis pappa, Hermenegildo, och mamman fick därefter försörja hela den stora familjen som bodde mittemot Unións hemmaplan i Santa Fe. Det hade kanske, just därför, varit logiskt ifall Pontoni börjat spela för den klubben, men istället insisterade en av hans bröder på att Pontoni skulle gå till Gimnasia y Esgrima de Santa Fe. På den tiden var det dom som var Unión största rival i staden – inte Colón.

Pontoni kom till föreningen 1934. Några år dessförinnan hade faktiskt klubben blivit det första laget, i Argentina, att bli mästare sedan profesionalismen intåg inom den inhemska fotbollen i landet. Detta åstadkom man när Gimnasia vann regionalligan i Santa Fe. Boca Juniors och Rosario Central blev mästare några veckor senare i Buenos Aires – respektive Rosario.

Med Gimnasia Santa Fe lyckades Pontoni göra ett så pass gott intryck att han blev uttagen i Santa Fe:s distrikslag och fick äran att representera dessa i det stora mästerskapet som spelades i landet. Ganska snabbt började folk undra vem den lille – och korpulente anfallaren var som dribblade av samtliga motståndare han ställdes mot.

René Pontoni vägde vid denna tidpunkt runt 80 kilo och med tanke på att han inte var särskilt lång fick den unge anfallaren snabbt smeknamnet ”el gordito” – den lille tjockisen. Andra noterade att Pontoni bar ett efternamn som påminde om en fransk konstnär.

I början av 40-talet köpte Newell’s Old Boys loss Pontoni för 12.000 pesos. Då hade huvudpersonen själv redan avslagit anbud ifrån såväl Boca Juniors – som den uruguayanske storklubben Peñarol.

Med Newell’s spelade han en fantastisk fotboll, gick ner i vikt och blev dessutom tvingad att raka håret, under inledningen, eftersom han samtidigt gjorde militärtjänsten.

”Det var den bästa perioden under min spelarkarriär. Jag spelade med Belén, Cantelli, Morosano, Ferreyra, Perucca och Sobrero. Vi spelade en fantastisk fotboll, precis som jag gillade det, på skoj liksom – vi hade roligt”.

René Pontoni var framgångsrik med såväl Newell’s Old Boys – som San Lorenzo.

Han insatser med Rosarioklubben ledde också till att Pontoni togs ut i det argentinska landslaget och det fanns faktiskt dom som jämförde honom med Independientes stjärnanfallare Arsenio Erico.

Debuten för det argentinska landslaget kom under inledningen av 1942 när Argentina ställdes mot Uruguay. Pontoni smällde dit två mål och det argentinska landslaget vann med 4-1. Med Newell’s Old Boys gjorde Pontoni, även här, många mål. Än idag är han den spelaren med högst målsnitt i klubben någonsin – 67 mål på 110 matcher (0,61 mål per match).

Hans forna lagkamrater minns Pontoni som en glad och skojfrisk person med en väldigt smittande entusiasm. Fyra år efter att han anlänt till Newell’s Old Boys valde anfallaren att ta klivet vidare till San Lorenzo. Nu hade prislappen stigit till 100.000 pesos.

Hos San Lorenzo, och i Buenos Aires, fann Pontoni omgående sig till rätta. Han trivdes i stadsdelen Flores där han inhyste sig hos en äldre dam som hyrde ut ett extrarum.

I San Lorenzo fanns redan Armando Farro och Rinaldo Martino. Tillsammans bildade dessa tre en trio som skulle gå till historien som den kanske bästa anfallskedjan i San Lorenzos historia. Storklubben vann ligan 1946 och bröt därmed Boca Juniors – och River Plates dominans i det inhemska ligaspelet.

Många hävdar att Pontoni var hjärnan bakom denna trions – och San Lorenzos framgångar. Andra väljer att lyfta fram Rinaldo Martino. En tidning hyllade just Pontoni som den spelaren vars briljans satte fart på hela maskineriet.

”Den virtuosa dirigenten som förvandlade ”el Ciclón” till ett tempel av positiv fotboll och skojfriskhet var just René Pontoni”.

Själv var Pontoni väldigt nöjd med hur laget spelade under guldsäsongen 1946.

”Det gick bra för oss… säsongen 46′ var en bra epok för egen del. Farrito (Armando Farro) föll ner bakom, medan jag och Rinaldo var längst fram. Det mest tydliga med vårt spel var dom snabba toucherna. Det var korta passningar, men snabba, framförallt när vi hade passerat den sista tredjedelen av planen”.

Tillsammans med Armando Farro och Rinaldo Martino bildade Pontoni den kanske mest briljanta anfallstrion i San Lorenzos historia.

Säsongen då San Lorenzo vann ligan 1946 gjorde laget makalösa 90 mål på 30 matcher. Pontoni menade själv att laget aldrig förberedde hur dom skulle spela utan att allting kom spontant.

”När man spelat tillräckligt länge tillsammans med någon annan då vet man tillslut exakt var dom befinner sig utan att man behöver kolla”.

Samma år åkte San Lorenzo på en turné till Europa där man besegrade samtliga motståndare som man mötte längs vägen.

”Jag räknade ut att vi gjorde 41 mål på åtta matcher. Inget lag lyckades besegra oss. Första matchen spelades i snö mot Atlético Aviación (dagens Atlético Madrid)”.

Hela turnéns största triumf kom dock ändå mot det spanska landslaget vilka besegrades med hela 6-1. Den spanska hemmapubliken imponerades stort av San Lorenzo och kunde t.o.m. kosta på sig att ropa några ”Olé” under matchens gång när dom argentinska spelarna briljerade. Det sägs dessutom att San Lorenzo stundtals var så pass dominanta att man lyckades hålla bollen, inom laget, i mer än femton minuter i sträck.

Dagen efter segern mot Spanien bestämde sig Pontoni för att gå ut på en liten shoppingrunda i Madrid. I ett skyltfönster såg han sin favoritcognac och bestämde sig för att slå till. Butiksbiträdet tittade länge på Pontoni innan han frågade om anfallaren inte möjligtvis spelade för det argentinska laget som kört över Spanien dagen innan. Med lite rädsla i kroppen för vad som skulle komma därefter svarade Pontoni tillslut ”ja” på frågan. Då sken butiksbiträdet upp.

”Då är du inte skyldig mig några pengar, den tacksamme i detta sammanhang är jag. Nu kan jag berätta för alla mina vänner att du har varit inne i min lilla affär och handlat. Du underhöll mig verkligen på stadion häromdagen. Jag har aldrig sett något liknande förut”.

Pontoni var en gladlynt person som gillade att skämta med sina lagkamrater. Utöver detta tyckte han också mycket om att vara ute och dansa på kvällarna. Under turnén i Europa bad han om lov att få lämna spelarhotellet och gå ut en kväll på stan. Efter att ha fått ett rungande nej utav Domingo Peluffo (ledaren för hela delegationen), lovade Pontoni att ifall han fick gå ut skulle han göra två mål dagen efter.

Motvilligt fick han tillstånd att lämna spelarhotellet och dagen efter gjorde Pontoni, mycket riktigt, två mål för sitt San Lorenzo. Efteråt gick Peluffo fram till anfallaren och sa att om han någonsin igen ville gå ut, kvällen innan en match, behövde han bara säga till.

Samtidigt som Pontoni briljerade med San Lorenzo var han också framgångsrik med det argentinska landslaget. Han var med när landet vann Copa América såväl 1945 – som 46′ och 47′. Pontonis målsnitt i landslaget var också exceptionellt bra. Eller vad sägs om 19 mål på lika många landskamper?

Efter tre fantastiska säsonger med San Lorenzo åkte Pontoni på en otroligt jobbig knäskada där han bl.a. skadade menisken svårt. Den skyldige till skadan var Rodolfo De Zorzi och ironiskt nog blev även han skadad i ungefär samma veva och hamnade på samma sjukhus som Pontoni. Anfallaren var inte långsint, men medgav att hans revansch på De Zorzi var att denne fick servera Pontoni mate, på sjukhussängen, varje dag.

När anfallaren väl hade återhämtat sig ifrån sin skada provade han på lyckan i den blomstrande colombianska ligan. Här spelade Pontoni under tre säsonger med storklubben Independiente Santa Fe. Därefter blev det en kortare sejour i São Paulo och med klubben Portuguesa.

Pontoni avslutade sin karriär med att spela en kort tid med San Lorenzo, men åren hade börjat ta ut sin rätt. Dock hann han med att vara lite av en läromästare för den framtida målmaskinen José Sanfilippo.

René Pontoni avslutade sin karriär med att ha gjort 132 mål på 212 matcher. Han fortsatte med att träna en rad klubbar i såväl Argentina, men även i andra sydamerikanska länder. Pontoni hade turen att undkomma döden, vid ett tillfälle, med en hårsmån. Han tränade nämligen den bolivianska storklubben The Strongest fram till 1968 och året efter var klubben med i en hemsk flygolycka som tog livet av 17 spelare i truppen.

I mitten av 70-talet hade Pontoni distanserat sig ifrån fotbollen, men erkände själv att han saknade sporten.

”Jag saknar fotbollen eftersom det var min stora dröm i livet och jag spelade, mer eller mindre, bra genom hela karriären. Eftersom jag ville spela. För det finns inget annat sätt att lyckas i livet än att göra det du verkligen vill. Du måste känna starkt för det, och tro på det du gör”.

Under slutet av livet öppnade Pontoni en pizzeria med sin nära vän Mario Boyé. I maj 1983 dog Pontoni plötsligt av en hjärtinfarkt – endast 63 år gammal. Han är, än idag, ansedd som en av dom bästa centrala anfallarna i Argentinas långa fotbollshistoria. Dessutom var Pontoni en viktig del av den kanske finaste anfallstrio San Lorenzo någonsin har haft.