Rinaldo Martino: Anfallaren som blev ligamästare i tre olika länder

Rinaldo Martino. Han blev ligamästare i tre olika länder och vann Copa América med Argentina. Rinaldo Martino är fortfarande rankade som en av San Lorenzos främsta spelare någonsin – och en av landets förnämsta anfallare genom tiderna.

”Jag har alltid sagt att jag varit lyckligt lottad inom fotbollen då jag kunnat bli mästare i tre olika länder, vilka samtliga även blivit världsmästare: Argentina, Italien och Uruguay”.

Det absolut enklaste, för att beskriva Rinaldo Martinos karriär, är att dela in den i tre segment; tiden med San Lorenzo, åren i Juventus och perioden med Club Nacional i Uruguay. Givetvis måste man också få med dom minnesvärda åren, tillsammans med det argentinska landslaget, men där någonstans har man ändå lyckats rama in det mesta.

Rinaldo Martino är extremt förknippa med just San Lorenzo. Dock föddes han en väsentlig distans ifrån Buenos Aires pulserande storstadsliv. Martino växte nämligen upp i Rosario, där han också spelade för dels Peñarol (inte att förknippa med den uruguayanske storklubben) och Club Atlético Belgrano (de Rosario).

Martino anlände till San Lorenzo 1940 efter att ha blivit rekommenderad till storklubben av en representant i staden.

”På den tiden hade samtliga storklubbar i Buenos Aires en representant i Rosario. Dom rekomenderade mig och jag reste till Buenos Aires för att göra ett provspel. Jag var 19 år, en ålder för att spela i tredjelaget, men jag fick börja direkt i Primera Division”.

San Lorenzo tränades vid denna tidpunkt av ungraren Emérico Hirsch som Martino hade goda minnen kring.

”Han var bra. En tränare som hade lett flera andra klubbar tidigare – däribland River Plate”.

Dom första fem åren på 40-talet tillhörde Boca Juniors och River Plate. Dessa båda storklubbar tog hand om samtliga ligatitlar under dessa år. Boca vann 1940, 43 och 45, medan River vann 1941, 42 och 44.

Under denna tid började San Lorenzo successivt att sätta ihop det laget som skulle komma att vinna ligan 1946.

”Det var en epok med många förändringar. Under 1945, när vi reste iväg för att spela Copa América i Chile, började ledningen i San Lorenzo jobba på att knyta till sig René Pontoni, som då spelade för Newell’s Old Boys”.

Med det argentinska landslaget vann Martino mästerskapet i Chile efter att han själv spelat huvudrollen i den avslutande matchen. Argentina vann med 1-0 mot Uruguay efter att Martino gjort ett fantastiskt vackert mål på Roque Máspoli i Uruguays målbur. Martino har själv beskrivit målet, flera gånger, i detalj.

”Jag började med att dribbla förbi Sarro. Därefter kom Obdulio Varela och Tejera som jag fintade bort med en gambeta. Det öppnade upp sig på vänsterkanten och jag fejkade att jag skulle slå ett inlägg till vår centrala anfallare Ferraro. Men jag använde honom som en distraktion eftersom jag redan hade sett målvaktens position”.

Rinaldo Martino avgör mot Uruguay i Copa América 1945.

Istället avslutade Martino själv och bollen letade sig in över målvakten. När matchen var slut bars anfallaren av planen, på axlarna, av segerrusiga supportrar.

Hemma med San Lorenzo började bitarna, sakta men säkert, att falla på plats och med René Pontoni in i laget lyckades San Lorenzo bilda en exceptionellt bra trio längst fram. Denna bestod, förutom av René Pontoni och Rinaldo Martino, även av Armando Farro.

Rinaldo Martino (t.h) tillsammans med Armando Farro och René Pontoni i San Lorenzo. Tillsammans bilade dom ett fruktat anfall som ledde till ligatiteln 1946.

Dock klickade inte allting redan ifrån början. Farro hade stora problem med att få saker och ting att stämma efter övergången ifrån Banfield.

”Han hade det jobbigt i början. Han försökte göra det han var bra på, men det funkade bara inte”.

Efter ett tag började emellertid dom tre anfallarna att hitta varandra och utdelningen lät inte vänta på sig. Säsongen 1946 vann San Lorenzo ligan och trion öste in mål. Pontoni gjorde 20 mål medan Farro och Martino smällde dit 18 fullträffar vardera.

”Det som hände var att vi kände av att vi hade samma spelstil. Vi samlades i mitten av planen och därifrån startade vi anfallen. Men om vi behövde söka efter bollen i eget straffområde, då gjorde vi också det”.

Det var emellertid ingenting som behövdes särskilt ofta. Man ska nämligen inte glömma bort att övriga spelare i laget också höll en väldigt hög nivå.

”Folk glömmer bort många av dom andra duktiga spelarna i laget som Oscar Basso, Ángel Zubieta och Salvador Grecco. Man hyllar oss tre i anfallet, men glömmer samtidigt bort att nämna övriga som, även dom, var väldigt viktiga för vårt spel”.

Ifall Rinaldo Martino skulle beskriva detta lag med några fåtal ord skulle det bli följande:

”Ett lag som hade stor respekt för bollen. Samtliga spelare var dessutom skickliga, intelligenta och snabba”.

San Lorenzo gjorde sig kända, under denna epok, som ett spelskickligt lag vilka ofta överraskade sina motståndare med snabba omställningar och passningar snett inåt bakåt.

Samtidigt menar Martino att en stor del i framgången var att man lät bollen röra på sig mer än spelarna själva. Något han menar är betydligt mer sällsynt i dagens fotboll.

Under dessa är åkte San Lorenzo även iväg på flera turnéer till Europa. I samband med en av dessa besegrade man bl.a. det spanska landslaget med 4-2, men också Portugal där man dessutom lyckades smälla dit 10 mål i ett kylslaget Lissabon. Martino minns att han tyckte det var märkligt att flera av hans lagkamrater bad om att få dricka vatten under matchens gång. Detta med tanke på hur extremt kallt det var. Det var ända tills han själv bestämde sig för att ta en klunk och insåg att det var cognac i flaskan.

Annars var Martino väldigt imponerad över gräsmattan i Portugal och hur extremt fin den var. Hemma i Argentina var anfallaren nämligen van vid något helt annat.

”När vi kom till arenan i Lissabon, och skulle spana in gräset på planen, kunde vi inte tro att det var sant. Vi var vana vid planerna hemma i Argentina där bollen kunde sticka iväg åt vilket håll som helst. Gräsmattan på San Lorenzos hemmaplan var väldigt dålig. På Lanús hemmaplan, om du ramlade i straffområdet, då skrapade du upp hela benet. Detta eftersom där inte ens fanns något gräs, det var bara jord alltihop”.

1948 slog en stor spelarstrejk till inom den inhemska ligan i Argentina. Detta som en följd av att spelarna ville ha bättre betalt och mer jämnlikhet kring hur klubbarnas inkomster fördelades. Detta ledde till att många spelare flyttade utomlands – dom flesta till Colombia. Martino själv fick plötsligt en annan typ av möjlighet, vilken han inte kunde tacka nej till.

”En dag kom Renato Cesarini fram till mig och ville prata. Vi hade inte snackat med varandra tidigare. Han frågade om jag inte var sugen på att spela i Italien. Han sa att min spelstil var idealisk för den italienska ligan eftersom jag var snabbt och hade en kvick touch, för att lyckas, och röra på mig. Jag svarade att jag var intresserad och han rekommenderade mig till Juventus”.

Juventus hade, vid denna tidpunkt, inte lyckats vinna liga på fyra år och ovanpå detta hade istället stadsrivalen Torino vunnit det mesta. Samma år som Martino lämnade för den italienska storklubben hade dock Torino råkat ut för den hemska flygplanskraschen i vilken hela laget dog – och efter detta återhämtade sig aldrig föreningen.

I Juventus fick Martino omgående spela med flertalet stora spelare.

”Jag fick spela som inneranfallare på högersidan (fem i anfallet). Jag spelade tillsammans med Muchinelli, Gianpiero Boniperti, dansken Hansen och Pret. Målvakten i laget var Viola”.

Rinaldo Martino i Juventus matchtröja (tvåa ifrån höger, nedre raden).

Det gick väldigt bra för Martino i Italien och förutom att han blev mästare med Juventus, säsongen 1949-50, blev han i samma veva också uttagen i det italienska landslaget där han spelade i en träningsmatch mot England på Wembley.

Efter sejouren i Italien återvände Martino till Sydamerika igen. Dock inte till Argentina utan Uruguay. Övergången var i hamn med Boca Juniors, men tiden hade gått ut för att registrera spelare och därför hamnade Martino i Club Nacional istället.

I den uruguayanske storklubben spelade han i två sejourer där han hann med en, mindre lyckad, period med Boca Juniors däremellan. Martino hittade aldrig rätt på La Bombonera och storklubben hade dessutom ekonomiska problem som genomsyrade hela organisationen. Istället återvände Martino till Club Nacional i Uruguay och här blev han också mästare såväl 1950 – som 52.

”Jag hade också glädjen att få göra ett hattrick under ett derby mot Peñarol. Det var en riktigt stor bedrift eftersom vi låg under, vid ett tillfälle, med 2-1 men vände och vann med 3-2. Dom hade en anfallskedja i världsklass med Ghiggia, Hohberg, Míguez, Schiaffino och Vidal”.

Rinaldo Martino i Club Nacionals matchtröja.

Rinaldo Martino hade tre olika smeknamn, i tre olika länder, och blev mästare i samtliga av dessa. Han älskade att spela fotboll nästan lika mycket som han älskade att dansa tango.

”Om vi ska prata om tango kan vi hålla på hela natten”.

Faktum är att Martino var med och grundade en av dom mest mytomspunna nattklubbarna i Buenos Aires – Caño 14. Många har beskrivit anfallarens succéfyllda karriär med denna tangovers som lämpar sig allra bäst på orginalspråket.

”La lluvia sutil que llora el tiempo, sobre aquello que quiso el corazón”.