Renato Cesarini – från Chacarita Juniors till glamorösa Juventus

Renato Cesarini var en storspelare med sin tids mått mätt. En världsspelare som blev proffs i italienska Juventus och som vars eftermäle lever vidare, än idag, i det europeiska landet. 

Om det doftar som Italien på många platser i Buenos Aires är det inte särskilt konstigt. En stor del av det argentinska köket är hämtat ifrån Italien då många flyttade ifrån detta land till Argentina under inledningen av 1900-talet. Majoriteten slog sig ner i Buenos Aires i förhoppningen om ett bättre liv i detta främmande land som blomstrade ekonomiskt. En av dessa familjer var Cesarini. 

Renato Cesarini föddes en bit utanför Ancona i Italien. Tillsammans med sin familj som, utöver föräldrarna, bestod av tre systrar och lika många bröder reste dom över Atlanten när Renato endast var nio månader gammal. 

I Buenos Aires började så småningom barnen i skola, men Renato tyckte inte särskilt mycket om det. Han har i efterhand beskrivit det som en jobbig period då han inte alls kände sig hemma i skolmiljön. Vid 14 års ålder började han arbeta och under loppet av en väldigt kort period dog samtliga tre bröder av olika anledningar – två av dom inom en 10 dagars period. 

”Jag tog jobb som det mesta faktiskt ifrån 14 års ålder. Jag jobbade t.o.m. inom en cirkus och det var där som jag lärde mig väldigt mycket om anatomi, rörelse och balans. Detta var något jag hade glädje av senare i karriären då jag blev tränare och kunde hjälpa mina spelare att utvecklas på dessa områden”.

Cesarini i Chacarita Juniors tröja.

Som liten började Renato spelade i den lokala klubben Borgata Palermo, men det var i Chacarita Juniors som han skulle få sina första erfarenheter av spel på högsta nivå. Men Renato hann inte uppleva professionell fotboll i Argentina, som började först under inledningen av 30-talet, då han skrev på för Juventus 1929. I den italienska storklubben skulle mittfältaren tillbringa sex år och vinna ligan fem år i rad. 

Under tiden i Italien spelade Renato även för deras landslag. Han hade bara fått chansen vid två tillfällen i det argentinska landslaget under mitten av 20-talet. Med tanke på att endast amatörer fick vara med detta landslag till VM 1930 lämnades såklart Renato utanför. Två år efter att han anlänt till Italien gjorde Cesarini sin först landskamp för landet och det skulle bli ytterligare 10 stycken innan han vände hem till Argentina igen. Under åren i Italien gjorde mittfältaren sig känd för sina sena mål i matcherna. Därför kom uttrycket ”zona Cesarini” att bli synonymt, och är det än idag, med mål i slutskedet av matcherna i Italien. 

Väl hemma i Argentina igen var det med River Plate som Cesarini skulle nå störst framgång. Han blev mästare såväl 1936 som 37 innan han valde att lägga skorna på hyllan. Nu började istället en otroligt framgångsrik karriär som tränare där pokalerna, i främst Argentina, skulle staplas på hög. 

Omgående fick Cesarini ta hand om River Plate ungdomslag och redan 1938 grundade han klubbens allra första fotbollsskola. Två år senare hade han avancerat hela vägen till positionen som klubbens huvudtränare och nu började den ordentliga framgångsperioden. Tillsammans med Carlos Peucelle var han tränaren som satte ihop det legendariska ”La Maquina” – laget som innehöll dom berömda spelarna Ángel Labruna, Adolfo Pedernera, José Manuel Moreno och Félix Loustau. Den sistnämnda kom till River som vänster ytterback. Omgående valde dock Cesarini att skola om honom till ytteranfallare och succén lät inte vänta på sig. 

”Loustau själv ville spela som mittfältare, men jag sa till honom att han behövde komma långt ut på kanten. Därefter föreslog jag att han skulle spela som yttermittfältare till vänster. Vilket fenomen han blev, vilken spelare han var”.

1941 vann Cesarini ligan, Copa Ibarguren samt Copa Escobar med sitt River Plate. Laget spelade en fantastisk fotboll och charmade en hel generation av fotbollsentusiaster. Året efter åstadkom River nästan samma bedrift sånär som på segern i Copa Escobar. 

Fem år efter att Cesarini hade tagit över storklubbens seniorlag valde han att röra på sig. Racing Club blev det nye klubbadress, men här blev tränaren inte långvarig. Efter sex månader slutade han självmant och enligt egen utsago var det pga. politiska förvecklingar i storklubben.

Istället valde Cesarini att gå tillbaks till Italien igen och sin gamla klubb Juventus. Denna första vända som storklubbens huvudtränare blev dock bara tvåårig, och utan några vunna titlar valde Cesarini att återigen vända hem till Argentina. Två kortare perioder i såväl Banfield som Boca följde innan tränaren ännu en gång befann sig i sitt älskade River Plate. Nu bestämde sig Cesarini för att stanna en betydligt längre period i storklubben.

Fram till 1958 var han den högst ansvarige för klubbens ungdomsakademi och fotbollsskola som han, ungefär ett decennium tidigare, hade grundat. Fantastiska spelare kom fram och blomstrade i storklubben – Omar Sívori var en av dessa, Norberto Menéndez en annan. Men trots framgångarna med att förädla talanger lockade Italien återigen Cesarini. Juventus kallade och då var det svårt för tränaren att säga nej. Med den italienska storklubben vann han såväl ligan som cupen säsongen 1959–60 och året efter försvarade man Scudetton.

Men äventyrslustig som Cesarini var kunde han inte motstå ett erbjudande ifrån Mexiko. UNAM ville ha honom som tränare och ansvarig för deras ungdomsakademi. Tiden i landet minns annars Cesarini mest för alla pengar han tjänade och för inställningen, eller kanske brist på densamma, som existerade i det centralamerikanska landet.  

Cesarini i Juventus.

”Jag hade en av dom bästa mexikanska mittbackarna i UNAM. Han var 28 år och hette Carlos Peters. Han berättade att tränarna i Mexiko, generellt sett, anser att man inte kan utveckla en spelare som redan blivit formad en gång i tiden. Det är så fel det bara kan bli. Totalt felaktigt. Jag vill ha följande av en spelare; fysik, styrka, snabbhet och en vilja att uppoffra sig. Med dom egenskaperna kan jag forma honom till den spelaren jag vill ha”.

Efter tiden i Mexiko vände Cesarini återigen tillbaks till River under mitten av 60-talet. Klubben hade inte vunnit en ligatitel på åtta år och tränaren ville förändra mentaliteten i hela föreningen. Puffandes på en av sina många cigaretter beskrev han hur han tyckte att den argentinska fotbollen hade gått ner sig något enormt. Hur man idag inte bemödade sig att analysera spelare utan bara viftade bort sämre spelare med att ”jag gillar inte honom”.

”Jag skrattar åt en del personer inom fotbollen som när man frågar dom om en specifik spelare får svaret ’jag gillar inte honom’. Varför skulle jag bry mig om ifall han gillar honom eller inte? Det handlar inte om en kvinna eller en maträtt, varför skulle hans korta åsikt att ’han inte gillar honom’ spela någon som helst roll? Vad jag menar är att man vill veta vad spelarna har för kvalitéer, hur spelar han? Hur rör han sig på planen? Sådana saker vill man veta”.

Cesarini var tidigt tydlig med att han inte ödslade någon energi på spelare som bara var ”skickliga” och småväxta. Vad var det för mening med dessa då dom ändå inte skulle ha en chans att stå emot storväxta spelare på planen? 

”Först och främst vill jag ha män i laget. Efter det vill jag ha atleter och därefter kan jag forma dom till fotbollsspelare”.

Det var dags att leda River Plate tillbaka till där man en gång i tiden hade varit. Cesarini utlovade att storklubben, under hans ledning, skulle vara solida bakåt och vassa framåt. Att om man fick läget, då skulle man också anfalla till vilket pris som helst.

”Om ett motståndarlag backar hem mot dig, är det ett tecken på att dom fruktar ditt lag. Då är det bara att gå på offensiven. Vad finns det för anledning att stanna hemma med fyra försvarare om motståndarna ändå har packat ihop hela sitt lag på egen planhalva? Planens längd har ingen större betydelse i fotboll, däremot måste man se till att den är bred och det är upp till ditt eget lag att göra den det. Kan man få bredd på sitt spel, kan man också bryta ner ett packat försvar”. 

Cesarini lyckades inte göra River Plate till ett mästarlag igen. Faktum är att klubben inte vann en enda ligatitel mellan 1957 och 1975. Men Renatos visioner och karismatiska personlighet satte onekligen sina spår i storklubben. Hans kedjerökande var också något utöver det vanliga. ”I början rökte jag tre eller fyra om dagen – nu röker jag sextio” beskrev han själv sitt rökande under den sista sejouren i River. 

Enligt Cesarini var Manuel Seoane hans favoritspelare genom alla tider. Han beskrev honom som ett fenomen och en spelare som kunde krossa Raimundo Orsi – en spelare känd för sin snabbhet – på hundra meter sprint. När man läser intervjuer med Cesarini får man alltid känslan av att han hade svar på det mesta som gällde fotbollen. Ett levande fotbollskartotek som ständigt befann sig på nya äventyr och uppdrag runt om i världen.