Raúl Madero: Pianisten, fotbollsspelaren och läkaren

Raúl Madero. Han valde att sluta som fotbollsspelare för att bli läkare, spelade piano varje gång han blev nervös och bonade golv som liten för att hjälpa sin pappa finansiellt. Raúl Madero har hunnit med det mesta – och lite till under sitt långa liv och då har vi inte ens nämnt allt han sysslade med efter fotbollskarriärens slut.

14 år gammal dog Raúl Maderos mamma. Hon var gravid med hans lillebror när Raúl fick reda på, av sin lärare, att han skulle bege sig hemåt eftersom något skett inom familjen. Så fort han kom hem satte han sig vid pianot och spelade lite. Det var Raúls sätt att försöka slappna av, men när en av hans kusiner kom fram till honom vid pianot, och berättade att hans mamma dött, rasade hela Raúls värld.

”Än idag ger det mig en isande känsla över hela kroppen. Jag tog det enormt hårt, jag pratade inte på ett helt år”.

Flera mostrar i familjen dog också i samma veva med resultatet att Raúls pappa fick ta hand om flera av familjens kusiner. Därför fick Raúl som relativt ung hjälpa till med att bona golv hos diverse företag för att få in pengar till hushållet. Pappan var läkare och även om Raúl menar att detta inte hade någonting att göra med hans framtida karriärsval, såddes garanterat ett frö där och då.

Egentligen var det basket som var Raúl Maderos paradgren som liten och efter att ha lagt av med fotbollen, kom plötsligt en av hans tränare i basket fram till honom och frågade om Raúl ändå inte skulle ge fotbollen en andra chans. Tränaren föreslog att han skulle testa med Boca Juniors och provspelet gick bra.

”Jag sa till tränarna direkt att om jag inte platsade så skulle dom säga det direkt, så jag kunde göra något annat istället. Men jag gjorde någa tunnlar, någon dribbling och det övertygad dom. Jag började spela för ungdomslaget”.

Under tiden i Boca Juniors studerade Raúl parallellt till att bli läkare. Än idag är han evigt tacksam över hur klubben ställde upp för honom och var förstående inför hans studier.

”Jag pluggade ibland som en galning till klockan 6 på morgonen, då kom Nano Gandulla (ungdomstränaren) och plockade upp mig. Han gav mig mina träningskläder och sen kunde jag lägga mig i ett rum och sova lite innan träningen. Därefter fick jag en kopp kaffe med mjölk och tog en dusch för att vakna”.

En dag när Raúl satt och kollade på sina lagkamrater i Bocas ungdomslag kom seniortruppens lagkapten, Eliseo Mouriño, fram till honom på läktaren. Han tittade på den unge talangen och förkunnade att han förstod om Raúl skulle bli nervös, men han skulle spela dagen efter mot Lanús och därmed få göra sin seniordebut på La Bombonera. Sin vana trogen gick Raúl Madero genast ner i katakomberna, hittade ett piano i en av korridorerna under La Bomboneras läktare, och började spela lite Chopin.

”Någon började undra ”vem spelar piano här nere?”. ”Det är den nye killen som ska göra sin debut imorgon” svarade någon annan”.

Hur gick då debuten?

”Jag gjorde en spektakulär andra halvlek, jag träffade t.o.m. stolpen och det kändes som att läktarna skulle falla över mig. Och då slog det mig en speciell sak. När jag var liten spelade jag framför mitt hus där vi hade många blommor och liknande. Jag skickade ibland iväg blomkrukorna och min mormor sa alltid; ”Bort med dig. Kolla, du har förstört mina blommor. Om detta åtminstone hade lett till någonting”. Jag hade inga bra svar dom gångerna. När min debut var färdig och jag fick frågan av en journalist; ”här har vi en ny stjärna i Boca Juniors, berätta hur det känns?” Då svarade jag; ”det kändes som så att för första gången kan jag säga till min mormor att det var värt någonting”. 

Men karriären gick ganska trögt i Boca Juniors och det blev inte många matcher i seniorlaget innan flyttlasset gick vidare till Huracán. Det var dock i Estudiantes som allt på allvar tog fart för Raúls del.

Klubben slogs för sin överlevnad 1964, men bara fyra år senare vann man Copa Libertadores och därefter följde ytterligare två inom loppet av lika många år. Enligt många låg mycket av svaret på hur det kunde bli en sådan markant förbättring i dels huvudtränaren Osvaldo Zubeldías taktiska kunnande, men också den enorma sammanhållningen inom laget.

”Vi skapade en enormt bra grupp. Under veckorna var det bara huvudtränare och vi spelare tillsammans. Ingen annan. Och om någon hade något att säga, då sa man det. Det hände att vi slogs ibland. Den enda som inte gjorde det var Juan Verón. Vi hade alla karaktär och om det var någon som inte gav allt, eller löpte tillräckligt, då blev det bråk men det stannade vid det”.

Tillsammans med lagkamrater och tränaren Zubeldía (längst till höger) i Estudiantes.

Osvaldo Zubeldía införde många saker som argentinska lag aldrig tidigare hade använt sig av. Han hade en fystränare som hette Jorge Kistenmacher och var först med att köra förssäsongsläger.

Utöver detta stack Estudiantes ut med sina frisparkar, man hade diverse olika varianter och var först i Argentina med att använda sig av offsidefällan. Just frisparkarna var något som Osvaldo Zubeldía ville att hans spelare skulle stå och nöta.

”Vi hade en variant som egentligen gick ut på att dom första två frisparkarna, i matchen, slogs på bortre stolpen där motståndarna normalt sett hade sina största spelare placerade. Sen den tredje slog vi på första och överraskade dom. Om det blev mål på den tredje frisparken? Absolut. Dom tänkte att nu sker samma sak som på dom två första och när vi då gjorde annorlunda var dom inte med. ”Dessa jävlar gör för fan mål precis när dom vill” minns jag att dom brukade säga”.

Estudiantes under Osvaldo Zubeldía blev också förknippade med en hårdförd – och stundtals brutal fotboll. ”Anti-fotbollen” som den senare skulle bli kallad var född.

Det finns historier som säger att spelarna medvetet kastade jord i ansiktet på motståndarna när domaren inte såg och att dom hade med sig nålar ut på planen som dom stack det andra laget med. Faktum är också att detta Estudiantes var med i en av dom mest brutala Interkontinentalcupsfinalerna någonsin när man besegrade Manchester United 1968.

Man anställde också f.d. domaren som skulle berätta för spelarna om regelboken i detalj för att dom sedan skulle kunna utnyttja varje kryphål i denna till sin fördel.

En annan spelare i detta lag som senare skulle ta med sig Zubeldías filosofi kring fotbollen, i sin egna tränarkarriär, var Carlos Bilardo. Även han minns huvudtränarens nitiska drillande med fasta situationer.

”Osvaldo lärde oss att vi var tvungna att vinna oavsett vad och det fastnade i mig. Han kunde träna en hörna – eller frispark i två timmar. Han ställde sig i straffområdet, höjde sin hand och sa ”bollen måste komma här”. Sen fick vi stå och slå in bollar tills den träffade hans hand och övningen tog inte slut innan detta hade skett”.

I Estudiantes vann Raúl Madero allt som gick att vinna.

Estudiantes vann det mesta som gick att vinna under slutet av 60-talet. Bortsett ifrån dom tre Copa Libertadores och nämnda Interkontinentalcupseger mot Manchester United vann man dessutom ligan 1967 – vilket var startskottet för hela denna succéfyllda period – och även då hade Raúl Madero ett finger med i avgörandet.

I semifinalen hamnade man i underläge mot ett Platense, som tränades av Ángel Labruna, med 3-1. Med en man mindre, pga. skadan på Barale (inga byten tilläts på den tiden), lyckades Estudiantes ändå vända på matchen och tillslut vinna. Det avgörande målet kom på straff i slutminuterna. Samtliga spelare i Estudiantes gick bort ifrån motståndarmålet eftersom ingen ville lägga straffen. Tillslut föll lotten på Madero och med ett hårt skott ner i det vänstra hörnet hade målvakten inte en chans.

”Vid dom andra åtta målen som jag gjorde för Estudiantes knöt jag knappt näven efteråt. Vid detta målet kunde ingen stoppa mig efteråt. Här föddes smeknamnet ”lejonen” som vi kom att kallas”.

I finalen besegrades Racing med 3-0 och Raúl tryckte dit en vacker frispark ifrån distans.

Den eleganta frisparken, i finalen, mot Racing Club 1967.

Interkontinentalcupsfinalen 1968 mot Manchester United spelades i ett dubbelmöte. Det första vanns av Estudiantes hemma i Argentina med 1-0, medan returen i Manchester slutade 1-1. I den matchen tog Estudiantes tidigt ledningen genom Verón. En perfekt slagen frispark ifrån Raúl Madero hittade pannan på Verón och givetvis var det en inövad variant.

”Osvaldo sa något liknande till oss som han sagt när vi spelade i ligan; ”Verón du fixar en frispark på deras högerkant. Raúl du slår frisparken och samtliga går på första stolpen, dom glömmer bort den bortre och där dyker Verón upp och gör mål”. Och det var precis så det gick till”.

Lustigt nog blev Madero kompis med Bobby Charlton i samband med denna final. Charlton fällde argentinaren varpå han omgående bad om ursäkt och benämnde Raúl med titeln doktor. Engelsmannen hade nämligen koll på att Raúl studerade till läkare.

”Vi har en fantastisk relation. Vi har träffats i samband med olika FIFA-event och då har vi kommit att prata om finalen 1968”.

Det var kanske fullt logiskt att Raúl Madero hamnade i just Estudiantes med tanke på den exemplariske student han kom att bli. Under tiden i Estudiantes fick han sin doktorsexamen, precis som även Carlos Bilardo förvärvade. Men till skillnad ifrån sin lagkamrat hade dock Raúl helt andra planer än att bli tränare – han ville ägna sig till 100% åt att vara läkare.

Carlos Bilardo och Raúl Madero. Två doktorer i Estudiantes på 60-talet. Dom båda skulle sammanstråla senare i landslaget.

I slutet av 1969 gjorde han sin sista fotbollsmatch när Peñarol stod för motståndet i en supercupfinal. Efter matchen lämnade dom andra spelarna planen medan Raúl fick ta emot publikens jubel i mittcirkeln. Personer ur styrelsen och presidenten klev in där dom gav en fin tavla till huvudpersonen och på läktaren kunde Raúl Madero höra familj och vänner ropa lyckönskningar till hans fortsatta karriär inom läkaryrket.

”Jag studerade för att bli läkare och visste att fotbollen bara var något tillfälligt, och läkaryrket var inte det. Jag gjorde inte fel val, jag praktiserar än idag som doktor”.

Omgående blev han Estudiantes läkare, men flyttade sedan vidare till Argentinos Juniors där han lärde känna en ung Maradona. När Diego sedan lämnade för Boca Juniors valde storklubben att även kontraktera Raúl som lagets läkare.

I Boca Juniors fick han se Diego Maradona bli mästare 1981 innan storstjärnan sedermera lämnade för FC Barcelona. I samma veva blev Raúl Madero erbjuden jobbet som landslagets läkare av sin f.d. lagkamrat i Estudiantes – Carlos Bilardo.

”Bilardo sa till mig att dom erbjudit honom jobbet som förbundskapten och att han ville ha folk runt sig som han kom överens med. Jag tjänade 5000 i Boca och Grondona gav mig bara 2500 i landslaget. ”Ni kommer att ångra er sa jag till dom”. Det gick fyra år och när alla andra i staben valde att förnya sina kontrakt, då nekade jag. Förbundets ordförande, Julio Grondona, skickade sin fru för att ta reda på vad problemet var. Hon var otroligt trevlig, jag hade opererat henne en gång. Jag sa till henne att jag ville att dom skulle värdera dessa fyra år vi spenderat tillsammans och ge mig en bättre lön. Ge mig 50000 dollar och istället för 5000 i lön, ge mig 8000. Dom köpte det och jag skrev under efter att ha förhandlat med Grondonas fru”.

Tillsammans med Diego Maradona i landslaget.

Det blev i slutändan 8 år tillsammans med Carlos Bilardo i landslaget. Där hade Madero sällskap av flera andra ledare som han också lärt känna under tiden i Estudiantes. Epoken i landslaget var såklart minnesvärd, men än idag har Raúl själv svårt att förstå hur han stod ut med Bilardo i 8 år.

”Om jag ska vara helt ärlig vet jag inte hur jag bar mig åt, för Bilardo var emellanåt en hysterisk person. Jag lämnade samlingen vid två tillfällen, Pacha och Echevarría gjorde samma sak. När en lämande fick vi andra gå ut och leta upp dom. Bilardo gick en på nerverna. Det fanns tillfällen då jag helt ärligt skulle ha velat döda honom. Det var t.o.m. ibland att jag hotade honom med en nål om han kom innanför min hotelldörr under längre samlingar. Bilardo kunde mycket om fotboll, mycket hade han kopierat ifrån Osvaldo Zubeldía, men han var en fucked up person”.

Raúl Madero och Bilardo har inte talats vid på över 20 år. Dom båda blev ordentligt ovänner efter VM 1990 och den relationen gick aldrig att reparera. Innan dess var dom båda med på den fina resan som slutade med VM-guldet 1986.

Inför mästerskapet hae Madero, under en träningsmatch mot Israel på bortaplan, tagit en sväng förbi klagomuren och stoppat in en lapp i densamma där det stod ”Mexiko 86, Argentina mästare”. Den profesian föll in. Inför VM 1990 gjorde han samma sak, men av någon outgrundlig anledning skrev Raúl istället ”Italien 90, Argentina tvåa”.

Under världsmästerskapet i Mexiko agerade han som lagets läkare och fick ta hand om diverse åkommor. På morgonen inför kvartsfinalmötet med England gav Raúl Madero Maradona lite behandling för hans ryggvärk och då berättade han att han drömt att Diego skulle göra mål mot England. Maradona vände på sig och sa ”jag drömde sak”. Efter mötet med England, där Maradona gjorde två mål, kom Diego springandes mot Raúl och vrålade; ”drömmen, minns du drömmen?”.

Kramen med Diego Maradona i VM 1996.

Smogen och värmen i Mexiko City gjorde förhållandena under världsmästerskapet jobbiga. Men Argentina hade spelat i huvudstaden redan under gruppspelet och hade därför en markant fördel gentemot England som spelat i Monterrey under dom första matcherna.

”Jag var övertygad om vi skulle bli världsmästare. Jag bad varje kväll om att spelarna skulle hålla sig fysiskt hela”.

Raúl Madero med VM-pokalen på flyget hem ifrån Mexiko 1986.

På det hela taget gjorde spelarna också det under VM i Mexiko. Däremot vid världmästerskapet i Italien fick Raúl Madero deala med betydligt fler skador.

”Det var en sjukstuga hela det mästerskapet. Du vet inte hur det var. En dag kom Havelange, FIFAs president, och sa till Grondona; ”er läkare måste vara en jävel på sitt jobb. Jag ser hur era spelare går av planen skadade hela tiden, men tre dagar senare är dom hela”. Jag ville inte att Maradona skulle spela med sin skadade ankel, men han insisterade. ”Jag är lagkapten, jag måste vara med” sa han. Då sa jag att han skulle spela, men att jag fråntog mig allt ansvar”.

Efter världsmästerskapet i Italien lämnade Madero det argentinska landslaget. Bortsett ifrån en kortare sejour med Alfio Basile, under mitten av 00-talet, involverade han sig inte i landslaget igen. Däremot hade han redan fått en hög befattning inom FIFA:s medicinska avdelning. Under VM i Mexiko hade en tysk läkare, som var med i FIFA, kommit fram till Raúl och sagt att ”jag har studerat dig och det verkar som att du vet mer om läkaryrket än alla oss andra tillsammmans”. Däremot tyckte tysken att det var anmärkningsvärt att Madero inte var mer välkänd i hemlandet.

Fotbollen som sådan började Raúl dock gå allt mer sällan på. Detta då han ansåg att respekten inom sporten helt har försvunnit.

”Jag gillar inte hur publiken förolämpar spelare som gett allt för klubben, eller domaren för den delen. Det finns ingen respekt längre. Vårt samhälle har totalt förlorat all form av respekt”.

Raúl Madero har hunnit med mer än dom flesta av oss kunnat drömma om under sitt långa liv. Som spelare vann han allt som gick att vinna med Estudiantes och som läkare fick han vara med och vinna VM i Mexiko med det argentinska landslaget.

”Fotbollen gav mig mer lidande än jag tror att någon kunnat ana, men också mer glädje än jag förmodligen förtjänade”.