Juan Ramón Verón: Pappa Verón som vann allt tillsammans med ett brutalt Estudiantes

Juan Ramón Verón. Det finns få familjer som är mer förknippade med Estudiantes än familjen Verón. Juan Ramón vann tre raka Copa Libertadores-titlar och besegrade George Bests Manchester United, i Interkontinentalcupen, på 60-talet. Sonen Juan Sebastián Verón blev även han mästare i såväl Argentina – som Sydamerika och är numera klubbens sporchef. Båda kallades för ”El Bruja” – häxan – men vem är egentligen störst i klubbens långa historia?

”Till Sebastián brukar jag säga att det var jag eftersom han var två minuter ifrån att bli världsmästare och vi blev det i England”.

Det stämmer att Juan Ramón bärgade titlar som hans son aldrig lyckades med. Juan Sebastián Verón var nämligen med om den smärtsamma finalförlusten, mot FC Barcelona 2009, där Estudiantes bara var några minuter ifrån att vinna VM för klubblag (motsvarigheten till Interkontinentalcupen).

Juan Ramón Verón växte upp i La Plata, men redan som 11-åring gick hans mamma tragiskt bort. Samtidigt återvände hans pappa till Corrientes, flera månader om året, för att arbeta. Men den unge Juan Ramón ville stanna i La Plata för att spela fotboll.

Därför bodde han också själv, under perioder, redan ifrån ung ålder, men fick viss hjälp av en snäll faster när pappan var iväg på arbete. Som liten supportade Juan Ramón Boca Juniors, även om fadern var en hängiven supporter till Estudiantes ärkerival Gimnasia.

Historien kring hur Verón väl anlände till den rödvita klubben hade en hel del tillfälligheter inblandade. När han och några kompisar spelade fotboll på en närliggande plan stötte dom, av en slump, ihop med den f.d. Estudiantes-spelaren Juan Delgado.

”Vi sa till honom att vi gärna ville provspela för klubben. Vi åkte sex eller sju stycken för att testspela, men endast två fick stanna”.

Verón var såklart en av dom som fick stanna. Tidigt var han tydlig med att han inte brydde sig om vilken position han fick spela på. ”Jag ville bara få spela fotboll, men brydde mig inte särskilt mycket om var på planen” minns han själv.

Veróns pappa var dock inte särskilt glad över att hans son hade åkt och provspelat för Estudiantes. Under slutet av 50-talet såg många människor inte fotbollen som ett gediget arbete och Juan Ramóns pappa tillhörde en av dessa.

”Jag berättade inte för honom att jag skulle åka på provspel för då hade han inte låtit mig göra det. På den tiden var man lat om man spelade fotboll. Men tillslut blev jag tvungen att berätta för honom eftersom han skulle signera en sak till mig. Två representanter ifrån Estudiantes kom hem till oss och sa att dom såg stora möjligheter i mig. De berättade också att dom erbjöd simning på klubben – allt för att blidka min pappa, haha. Men jag ville absolut inte simma, jag ville bara spela fotboll. Omgående började ligaspelet och vi mötte Gimnasia med ungdomslaget. En bild på laget dök upp i tidningen och min pappa gillade det”.

***

Osvaldo Zubeldía är än idag ihågkommen som en av dom mest framstående argentinska tränarna genom tiderna. Bland vissa är han personen som fick personifiera det spelsättet, vilket fick det något trista epitetet ”anti-fotboll”.

En benämning på den fotboll som hade distanserat sig ifrån att enbart vara vackert och istället fokuserade man mest på att vinna. Men oavsett om man gillade Zubeldía, eller inte, kan ingen ta ifrån honom dom prestationer han åstadkom under sin tränarkarriär.
 
Osvaldo Zubeldía föddes i samma stad som Evita Perón växte upp i – nämligen  Junín. Tidigt blev han förälskad i fotbollen och allt som kretsade runt den.

När hans mamma efter många om och men lyckades spara ihop till ett par fotbollsskor insisterade den unge Osvaldo på att sova i dom. Sedan barnsben var han en dedikerad River Plate-supporter, men när han skulle provspela för klubben, och såg stjärnspelarna som redan fanns där, knöt det sig för den unge talangen. Istället blev Vélez Sarsfield hans första klubb och som spelare tog karriären honom även till Boca Juniors.
 
När Zubeldía tog över Estudiantes i slutet av 1964 var det för att hålla kvar laget i Primera Division och undvika en förödande degradering. Han själv kom ifrån en mindre lyckad sejour med det argentinska landslaget och hade blivit ökänd för sin förkärlek till dubbla träningspass.

Ganska snabbt valde Zubeldía att lyfta upp flertalet unga spelare ifrån ungdomsakademin och med hjälp av ytterligare några förstärkningar utifrån byggde han upp ett lag som kom att bli ett av dom bästa i Argentinas fotbollshistoria.

Redan på den första träningen hade han sett att majoriteten av A-lagsspelarna var sämre än dom unga killarna i tredjelaget och därför tyckte han inte att det fanns någon anledning till att ha kvar dom längre.

”Osvaldo greppade tag om ”tredjelaget som dödade alla” och detta blev grunden till hans lag. Där fanns Poletti, Manera, Aguirre Suárez, Pachamé, Malbernat och jag själv. 1964 hade vi kommit tvåa i tredjedivisionen, året efter vann vi”.

En av dom han lyfte upp var såklart Juan Ramón Verón. Han minns Zubeldías första tid som tränare tydligt.

”Zubeldía missade inga detaljer. Vi tränade på allt som gick att träna på: frisparkar, inkast och hörnor nöttes i timmar. Han brukade ta med oss till tågstationen i central Buenos Aires klockan 06:00 på morgonen. Där pekade han på människorna som gick på tåget och sa; ”ni tror att ni är arbetarna? Det är ni inte. Dom människorna där är arbetarna, glöm aldrig det”.

Däremot hade inte Veróns debut för seniorlaget, vilken han gjorde redan 1962, varit någon höjdare.

”Det var faktiskt en total katastrof. Saúl Ongaro var tränare på den tiden. Vi åkte till La Bombonera för att möta Boca som, om dom fixade minst ett kryss, skulle bli mästare. Veckan innan hade dom besegrat River i den där matchen då Roma hade räddat straffen ifrån Delem. Dom besegrade oss med 4-0. Hela arenan exploderade och det var något som vi inte alls var vana vid. I ungdomslaget hade vi spelat inför tomma läktare vilket gjorde att vi bara stod och stirrade på alla människor. Det var en framstressad debut. Direkt efteråt återgick vi till ungdomslaget och sedan tredjelaget. I slutet av 1964 återvände jag till A-laget igen precis när Osvaldo (Zubeldía) anlänt och året efter var jag ordinarie”.

Juan Ramón Verón blev en ikon i Estudiantes på 60 – och 70-talet.

Verón benämndes av Zubeldía som lika viktig för Estudiantes som Pelé var för Santos. En av många innovationer som tränaren införde i landets fotboll var offsidefällan.

Detta var något som inte hade existerat tidigare, i den argentinska fotbollen, och detta överraskade dom flesta motståndarlagen. Idéen hade Zubeldía, med största sannolikhet, fått ifrån Dynamo Kiev vilket under samma årtionde tränades av den ikoniske Viktor Maslov. Ett lag som på den tiden blev erkända för sin höga press och åtskilliga offsidefällor.
 
1967 vann Estudiantes ligan för första gången under Zubeldía. Under denna säsong skedde en vändning, vilken satte tonen för turneringarna som följde. I semifinalen av ligaspelet, mot Platense, låg Estudiantes under med 3-1 och var en man mindre då Barale gått av skadad och inga byten tilläts.

”Platense tränades, på den tiden, av Ángel Labruna och hade ett väldigt bra lag. Togneri och Lavezzi spelade hos dom, vilka båda gick till oss året efter då Osvaldo gillade dom väldigt mycket. Dom ledde med 3-1 och var snubblande nära ett fjärde mål som Pachamé räddade på mållinjen. Platense blev lite för självsäkra, och i en kontring reducerade vi till 2-3. Därefter gjorde Bilardo 3-3 med vänstran. Det var sensationellt att Bilardo överhuvudtaget gjorde mål och ännu mer med vänsterfoten. Det hände aldrig mer i hans liv, haha. Därefter hade deras målvakt, Hurst, bollen och jag vet inte vad Bilardo sa till honom för det slutade med att Hurst sparkade ner honom och domaren gav oss en straff. Den tryckte Madero in och vi vann med 4-3”.

I finalen ställdes Estudiantes mot ett Racing Club som veckan efter skulle besegra Celtic och vinna Interkontinentalcupen. Men detta blev en betydligt behagligare match för Estudiantes vidkommande.

”Den finalen vann vi bekvämt med 3-0. Madero satte öppningsmålet, jag gjorde tvåan och Ribaudo gjorde det tredje. För första gången på länge blev ett lag, utanför dom fem största klubbarna, mästare”.

Året efter ligatiteln vann Estudiantes sin första, av tre raka, Copa Libertadores-titlar. Man vann alltså Copa Libertadores 1968, 69 och 70. En bedrift som gav eko i Sydamerika.

Den första Libertadores-titeln säkrades efter att Estudiantes avfärdat det ena storlaget efter det andra. Man mötte Independiente inte mindre än fyra gånger i denna Copan och vann samtliga. I semifinalen ställdes man mot Racing och här blev det tre stenhårda matcher.

”Den första vann dom med 2-0, den andra vann vi med 3-0 och därför blev det en helt avgörande tredje match. Den slutade 1-1 efter 120 minuter på Estadio Monumental och vi gick vidare eftetsom vi gjort flest mål. I den sista matchen blev fyra spelare utvisade under slutminuterna – två ifrån vardera lag”.

Spelet var ofta brutalt – både ifrån Estudiantes spelare, men även ifrån motståndarna. I ett möte med Independiente fick Verón en kraftig smäll på käken, men han såg aldrig vem som hade delat ut den.

”Givetvis lade jag mig inte ner, då jag inte ville ge dom den njutning. Men sedan gick jag en vecka utan att kunna öppna munnen”.

Verón tillsammans med lagkamraten Carlos Bilardo.

I finalen besegrade Estudiantes brasilianska Palmeiras och i samtliga tre finaler gjorde Verón mål. Den första – av tre Libertadores-titelar säkrades således på Estadio Centenario i Montevideo.

Att vinna tre raka Copa Libertadores-titlar var såklart speciellt, och det gjorde inte bedriften mindre exceptionell att laget samtidigt också vann Interkontinentalcupen 1968. Detta efter att ha besegrat ett stjärnspäckat Manchester United i finalen. Ett United som vid denna tidpunkt var proppfullt med storsspelare i form av bl.a. Bobby Charlton, George Best och Denis Law.

Den första matchen vanns av Estudiantes på La Bombonera i Buenos Aires med 1-0. Osvaldo Zubeldía hade för vana att ofta spela sina hemmamatcher, på den tiden, i kontinentala – och internationella sammanhang på just La Bombonera.

Manchester United anlände till Argentina med en viss rädsla kring att det skulle bli ett hätskt mottagande. Engelsmännen hade Celtics möte med Racing i färskt minne där skottarnas tränare, Jock Stein, slog fast att han aldrig någonsin igen ville åka till Sydamerika för att spela fotboll – inte ens på träningsläger. Detta då han ansåg att argentinarna spelade på tok för brutalt. Dessutom var publiken hotfull och fientlig.

Till skillnad ifrån Celtic fick Manchester United, till en början, ett varmt mottagande. Man bjöds in till en välkomstbankett och t.o.m. en polomatch sattes upp som uppladdning inför finalen. Estudiantes trupp uteblev dock plötsligt ifrån banketten och Uniteds tränare, Matt Busby, blev allmänt irriterad.

Estudiantes kände till det mesta om sina motståndare inför finalen. Osvaldo Zubeldía hade nämligen skickat iväg Urriolabeitia – som arbetade inom klubben – till att studera United i Europacupfinalen där engelsmännen hade besegrat Benfica med 4-1.

Argentinarna visste att mittbacken Nobby Stiles – en spelare som Liverpools dåvarande tränare Bill Shankly f.ö. beskrev som ”blind as a bat” – styrde engelsmännens uppspel. Därför bestämde sig Carlos Bilardo omgående för att sätta den gode Stiles ur spel.

”Vi visste att han spelade med kontaktlinser. Bilardo ville ge honom en lusing och gjorde också det. Stiles fick sedan spela med en svamp upptryckt mot ansiktet varpå Bilardo protesterade till domaren att engelsmannen inte kunde fortsätta att spela på det sättet. Stiles fick därför gå av och spelade inte heller i returen”.

Inför returmatchen låste sig Estudiantes-trupp in på ett hotell, i en by utanför Manchester, femton dagar innan matchen för att kunna fokusera. Zubeldía hade koll på minsta lilla rörelse som hans spelare gjorde och limiterade dom till ett telefonsamtal om dagen. Dessutom hade han sagt till deras fruar att inte ringa om diverse vardagsproblem.

”Mina spelare ska inte behöva bekymra sig för om deras son har feber eller om någon hushållsmaskin har gått sönder. Dom måste kunna fokusera på matchen mot United som ligger framför dom”.

Estudiantes tog ledningen i returen redan efter sju minuters spel och även detta mål kunde tillskrivas Zubeldías maniska förberedelser.

”Osvaldo hade bett oss om att få frisparkar nära deras straffområdet. Vi hade Madero, som frisparksskytt, och vi visste exakt vad vi skulle göra. Efter bara några minuter fick vi också en frispark och genom den blev det mål. Aguirre Suárez och Togneri drog på sig markeringen, medan jag sprang på den bortre ytan och därefter var det klart”.

Estudiantes jublar efter att ha vunnit Interkontinentalcupen på Old Trafford.

Veróns mål gjorde att Manchester United nu behövde göra två mål för att finalen skulle stå lika och det var inte det enklaste. Om det var någonting Estudiantes kunde, i sömnen, var det att försvara sig. United fick in ett mål i slutskedet, genom Willie Morgan, men närmare än så kom man inte.

Under slutminuterna blev dessutom George Best och José Medina utvisade efter att ha börjat bråka med varandra. Segern i Interkontinentalcupen firades dock inte särskilt länge eftersom Estudiantes reste till Italien redan dagen efter.

”Vi skulle spela en träningsmatch mot Inter. Detta var typiskt för Zubeldía. Aldrig någon vila, direkt vidare till nästa sak”.

Den argentinska klubbens stundtals brutala spel blev ifrågasatt och många menade att föreningen var en fiende till sporten. Zubeldía själv sa; ”du kommer aldrig att nå några framgångar genom att promenera på en bädd av rosor”.

Ibland gick såklart även dessa metoder över styr. Det finns rykten som säger att Estudiantes-spelarna under denna period hade med sig nålar på planen för att sticka sina motståndare vid fasta situationer. Samtidigt var laget väldigt noga med att ta reda på så mycket som möjligt om sina motspelares svagheter, mönster, vanor och även privatliv.

En gång hade dom luskat ut att en målvakt i Racing hade en väldigt dominant mamma. Mamman hade länge predikat för att spelaren inte skulle gifta sig med kvinnan han var förälskad i, men tillslut gjorde han det ändå och sex månader senare dog hans mamma. Bilardo ska då ha promenerat fram till honom under en match och sagt; ”grattis, äntligen dödade du din mamma”.

Om detta är en skröna eller inte är svårt att svara på. Men nog finns det fog för att tro att den är sann då Zubeldía var en tränare vilken uppmuntrade sina spelare till att göra vad som helst för att vinna.

1969 mötte Estudiantes Milan i finalen av Interkontinentalcupen. Det första mötet vanns av Milan med 3–0 på San Siro i Milano. Returen spelades på La Bombonera i Buenos Aires och det var här som saker och ting spårade ur.

Fullt slagsmål utbröt mellan spelarna samtidigt som polisen försökte arrestera Nestor Combin för att han inte ha fullgjort sin militärtjänst i Argentina. Combin var född i Argentina, men flyttade tidigt till Frankrike för att spela med Lyon. Han valde också att representera Frankrike på landslagsnivå. Det var i situationen när han hade burits av planen på bår, efter att ha fått sin näsa bruten, som polisen försökte arrestera honom för desertering.
 
Spelaren som hamnade i störst fokus under bråket var Estudiantes målvakt Alberto Poletti. Han både slog till Milans storstjärna Gianni Rivera och sparkade ner tidigare nämnda Nestor Combin. För detta storbråk fick tre spelare i Estudiantes fängelse av den militärregering som vid tidpunkten styrde landet. Poletti blev dessutom avstängd på livstid från all fotboll, men blev senare benådad och kunde fortsätta spela. Ramon Suárez, som var den skyldige till Combins brutna näsa, blev avstängd från internationella matcher i fem år.
 
Eftermälet ledde till att vissa europeiska lag valde att bojkotta turneringen under några år framöver. Men framförallt höjdes kritiska röster mot Estudiantes som lag. Hemma i Argentina gick man så långt som att kalla det för en skam för hela landet och att Estudiantes hade skämt ut – och förstört Argentinas rykte runt om i världen.

Året efter förlorade Estudiantes även finalen mot Feyenoord i Interkontinentalcupen. Ifrån denna final finns det såklart även där många roliga anekdoter att berätta. En rör den då åldrande nederländska drottningen som var på plats.

”Vi var förbannade efter matchen och när vi skulle hälsa på drottningen sträckte Medina fram handen, men tog i alldeles för hårt. Drottning, som var en gammal dam, skrek rakt ut och började gråta, den stackaren. Därefter sade dom till oss att inte ta i så mycket när vi skulle hälsa på henne”.

Efter finalförlusten valde Zubeldía att lämna klubben. Hans tid i Estudiantes summerades med tre Copa Libertadores titlar på fem år. Detta var fem år som ledde Estudiantes till toppen lika fort som man sedan blev landets skamfläck.

Om man däremot, med lite distans och med nyktra ögon, studerar det hela kan nog dom flesta argentinare idag se tillbaka på detta Estudiantes-lag som ett av dom bästa lagen argentinsk fotboll någonsin skapat.
 
Zubeldía var hjärnan bakom det hela och hans inverkan på fotbollen lever kvar än idag. Anti-fotbollen är kanske inget som folk i Argentina är stolta över, men utan den hade man förmodligen inte vunnit VM-guldet 1986. För vad är vacker fotboll egentligen?

Juan Ramón Veróns karriär fortsatte dock. Han spelade för Estudiantes fram tills 1972 innan han valde att flytta vidare till Panathinaikos i Aten. Ett klubbyte som var mer än märkligt för denna tidsepok.

”Estudiantes var på väg att sälja mig till Mexiko, där Conigliaro spelade, men efter att ha spelat några matcher där och gjort flera mål höjde föreningen priset och klubbarna kom således inte överens. Samtidigt var Estudiantes i en ekonomisk kris och behövde sälja spelare. Eftersom transferfönstret, i Italien och Spanien, var stängt sålde dom mig i slutändan till Panathinaikos och där stannade jag i tre år. Det var ett fantastiskt ställe. Jag hade en magisk strand bara 15 minuters bilfärd ifrån Aten. Dessutom blev vi mästare med (Ferenc) Puskás som tränare. Han var ett monster”.

Dock tog denna vistelse, i Europa, snart slut. Estudiantes hörde av sig och med tanke på att Juan Ramón Verón snart skulle bli pappa, till Juan Sebastián, tyckte han att det var ett bra läge att vända hemåt. Dessutom tjatade Bilardo på honom.

”Jag sa till min fru att om du vill att vi återvänder så säger jag till Bilardo att jag skriver på för ett halvår. I slutändan blev det ett år”.

Under denna återkomst var Estudiantes snubblande nära att bli mästare i Nacional-turneringen 1975, men föll i slutändan på målsnöret.

”Den som förstörde detta mästerskap för oss var (Ubaldo) Fillol. Vi hade kommit till ett avgörande där vi mötte River Plate i den näst sista omgången. Om vi kryssade hade vi allt i egna händer inför avslutningen mot Temperley. Men dom vann med 1-0 och vi missade bl.a. en straff. Jag hade en boll på mållinjen som jag inte vet hur djuret Fillol lyckades få över ribban. I den avslutande omgången besegrade River Central och blev därför mästare”.

Under inledningen av 1975 – närmare bestämt den 9 mars – föddes tillslut Juan Sebastián Verón. Senare samma dag spelade Juan Ramón och Estudiantes ett derby mot Gimnasia vilket slutade 3-3.

”Sebastián var galen i fotbollen redan ifrån den dagen då han föddes. Redan som två-åring sköt han på bollen dagarna i ända när vi bodde i Colombia”.

Verón-dynastin. Juan Sebastián, Juan Ramón och Deian (son till Juan Sebastián).

Ganska snart efter att familjen Verón fått tillökning i familjen gick Juan Ramón vidare för att spela några säsonger i Colombia. Här representerade han Junior och Cúcuta Deportivo. Därefter vände Verón hem igen och spelade i mindre klubbar fram tills han var 41 år.

Efter den aktiva spelarkarriären testade han på tränaryrket, men kände inte att det var något för honom. Istället kunde den åldrande Juan Ramón glädjas över sonens gryende fotbollskarriär och dom framgångar som låg och väntade på honom. Men det, ja det är en helt annan historia.