El equipo de José

Många menar att Juan José Pizzuti och hans Racing Club, under slutet av 60-talet, var föregångaren till Hollands ”totalfotboll” några år senare. Kanske var det så, kanske inte. Oavsett var det ett lagbygge utöver det vanliga. 

När Pizzuti tog över som huvudtränare 1965 låg Racing Club sist i tabellen, klubben hade inga pengar och spelarna hade inte fått sin lön på flera månader. Det som för många såg ut som ett omöjligt uppdrag, valde Pizzuti istället att se som en möjlighet. 

”När jag tog över hade klubben inte en enda krona på banken. Men sakta men säkert lyckades vi sätta ihop bitarna i laget. Jag bad inte om någon värvning utan fick använda dom spelarna som jag hade. Perfumo var tidigare en 6: a, jag gjorde om honom till en 2:a. Basile brukade spela mittback, jag satte honom som 6:a. Sen lyfte jag bl.a. upp Rubén Díaz och gjorde honom till en 3:a”. 

Pizzutis intåg gav omgående resultat. Racing Club vann direkt med 3–1 mot serieledande River Plate och gick sedan obesegrade under resten av säsongen – något som ledde dom hela vägen till en femteplats i tabellen. 

Säsongen efter var Racing än mer väloljade, då Pizzuti fått ytterligare tid på sig att sätta ihop laget. I premiären besegrade man Atlanta innan man fortsatte på samma sätt som man avslutade den föregående säsongen – obesegrade. Totalt kom man upp i 39 raka matcher i Primera Division utan förlust – ett makalöst rekord som stod sig ända till 1999 då Boca Juniors överträffade den bedriften.

Faktum är att Racing endast förlorade en enda match under hela säsongen och blev därför, inte särskilt ologiskt, också mästare. Det enda nederlaget kom mot River Plate på bortaplan. 

Juan José Pizzuti tog över ett Racing i förfall.

Pizzuti hade satt ihop ett otroligt mångsidigt lag som kunde bryta ner vilka motståndare som helst. Förutom målvakterna var det endast försvararen Oscar Martín som inte stod för något mål under säsongen. Laget utgick ifrån ett 4-3-3-system där en av mittfältaren var lite mer sittande än dom andra. 

Men faktum är att spelarna hade väldigt fria tyglar i detta system. Pizzuti ville att samtliga på planen skulle känna en frihet och entusiasm över att spela fotboll. Därför lämnade han taktiken lite åt sidan och betonade mer vikten av en konstant rörelse när man hade bollen.

Oscar Martín, Alfio Basile, Rubén Díaz och Juan José Rodríguez spelade i samtliga matcher, medan spelare som Juan Carlos Rulli, Juan Carlos Cárdenas, Luis Carrizo, Roberto Perfumo och Humberto Maschio deltog i dom flesta. Som ni hör på namnen var det knappast några dussinlirare. 

Tre matcher ifrån slutet, i mötet med Gimnasia, säkrade Racing Club seriesegern. Detta var klubbens 15:e ligatitel någonsin. Föga anade supportrarna, där och då, att det skulle dröja ytterligare 35 år innan man bärgade sin nästa serieseger.

Pizzuti hade nu fått upp farten ordentligt och tagit sikte på Copa Libertadores under det nästkommande året. På den tiden hade länderna, som mest, två klubbar som kvalificerade sig till varje års upplaga av turneringen, och tillsammans med Pizzutis lagbygge, var även River Plate med i denna upplaga. 

Racing och River tog sig tämligen enkelt vidare ifrån sin grupp, men det hade kunnat sluta illa för Avellanedaklubben. Vid en av bortaresorna till Colombia var planet man färdades i läskigt nära att störta. Piloten lyckades dock, mirakulöst, reda ut situationen och laget kunde landa på flygplatsen i Medellín. Flera av spelarna berättade efteråt att dom, där och då, tänkte: ”Om vi överlever detta, då kommer vi vinna såväl Libertadores som Interkontinentalcupen” – tänk så rätt dom skulle få.

Racing Clubs framgångsrika lag 1967.

I nästa runda vann Racing återigen sin grupp och i den motsatta toppade den uruguayanska storklubben, Club Nacional, sin. Därför blev det en final mellan grannländerna vars rivalitet, sinsemellan, varit infekterad ända sedan fotbollens intåg på kontinenten under slutet av 1800-talet. 

Efter två stycken oavgjorda 0–0-matcher fick finalspelet avgöras på neutral plan i den chilenska huvudstaden. Här vägde Racing en aning tyngre än sina antagonister och efter två mål i den första halvleken – av João Cardoso och Norberto Raffo – var titeln säkrad. Copa Libertadores var fortfarande en relativt ny turnering och hade bara existerat i sju år när Racing fick äran att lyfta pokalen. Tidigare hade endast Independiente (1964, 1965), bland dom argentinska lagen, fått glädjen att titulera sig mästare. 

I argentinska sporttidningar kunde man, dagen efter, läsa om Pizzutis och hans mannars stora triumf i Chile.

”Återigen har en klubb ifrån Avellaneda gett oss denna glädje. 1964 och 1965 var det Independiente som lyckades. Nu är det Racings tur. Detta Racing som visat upp en fotbollsrevolution för oss alla”.

Med tanke på i vilket skick som Racing befann sig i när Pizzuti tog över rodret, två år tidigare, var bedriften närmast osannolik. Nu väntade ett möte med skotska Celtic i Interkontinentalcupen. Ett lag som, även dom, närmast chockat en hel fotbollskontinent när man besegrade ett till synes oslagbart Inter, i Lissabon, och därmed vann den åtråvärda Europacupen. 

Interkontinentalcupen spelades i oktober och november samma år. Det första mötet spelades på Hampden Park i Glasgow och vanns av hemmalaget efter ett fint mål av lagkaptenen Billy McNeill. Matchen, som spelades inför över 80-tusen åskådare, blev en brutal sådan med mycket frisparkar och gruff på planen. Annars hade Racing blivit prisade för sitt lugna uppträdande när man anlänt till Glasgow. Man hade snabbt installerat sig på sitt hotell, centralt i staden, och hade uppträtt artigt mot personalen. Det var väldigt tydligt att Pizzuti, hade bestämt sig för att spela defensivt och försvara sig till ett oavgjort resultat. Det fysiska och stundtals brutala spelet från bortalaget gjorde att Celtics tränare, Jock Stein, sa efter matchen att samtliga av hans spelare behövde uppsöka läkarvård. Målskytte McNeill gick av med en blåtira, Bertie Auld hade blivit skallad och Bobby Lennox hade fått en ordentligt smäll på örat vilket gjorde att han missade landskamperna med Skottland i veckan efter.

Franska tidningen L’Equipe beskrev matchen som ”ett brutalt krig”, spanska Marca prisade Racings defensiv medan italienska Gazetta Dello Sport tyckte att Celtic hade tur som lyckades besegra sina motståndare.

Till returen i Argentina kan man tillägga att detta var Celtics första resa nedanför ekvatorn. En 20-timmars flygresa var något som skottarna inte var vana vid och även fast Celtic-spelarna upplevde mottagandet i Argentina som välkomnande, var stämningen något helt annat på El Cilindro när matchen skulle blåsas igång. Över 120-tusen åskådare skapade en otroligt hätsk stämning och redan på uppvärmning så fick Celtic-målvakten Ronnie Simpson ett föremål i huvudet. Simpson själv menade att det var en glasflaska medan andra menar att det var en sten – oavsett vilket kunde inte Simpson spela matchen då han fått ett stort sår i huvudet. Istället hoppade reservmålvakten John Fallon in i målet.

Det var också bortalaget som tog ledningen i matchen genom Gemmell på straff. Norberto Raffo kvitterade sedan, tio minuter innan halvtidsvisslan, till 1-1. Den andra halvleken var sedan bara några minuter gammal när Cárdenas slog in ledningsmålet. Vid båda målen vällde både supportar och fotografer in på planen vilket ledde till kaosartade scener. Returmatchen var inte alls lika brutal som det första mötet – mycket tack vare den uruguayanske domaren Esteban Marino som var väldigt bestämd i sina bedömningar.

Matchen slutade 2–1 till Racing och därför tvingades ytterligare en match fram. Efter matchen välde argentinska supportrar dessutom in i Celtics omklädningsrum, samtidigt som en del anhängare slogs med uruguayanska anhängare utanför, som tagit sig Avellaneda för att heja fram skottarna. Celtics tränare Jock Stein var hyfsat uppgiven efter matchen när han konstaterade att en avgörande match skulle spelas i Montevideo.

Raffo firar sitt mål mot Celtic i Avellaneda.

”Vi vill inte spela i Montevideo eller för den delen i någon annan del i Sydamerika, men vi vet att vi är tvungna till det”.

Den avgörande matchen i Montevideo spelades inför över 60-tusen åskådare där dom flesta höll på Celtic. Matchen i sig skulle komma att bli den mest brutala av dom tre finalerna. Det låter kanske som en omöjlig uppgift, men det gick. Flertalet bråk mellan spelarna fick avstyras av kravallpolisen och inte mindre än sex spelare blev utvisade. Då ska man också lägga i beaktning att flertalet tacklingar och bråk inte resulterade i utvisningar – däribland återfanns Tommy Gemmell som sparkade en Racing-spelare på pungen, men domaren var redan upptagen med att försöka avstyra ett annat bråk.
 
Matchen vanns av Racing efter att Juan Carlos Cárdenas återigen blivit segerskytt. Det bestående minnet blev dock brutaliteten som kännetecknade sporten vid denna tidpunkt i allmänhet och sydamerikansk i synnerhet. Året efter skulle Estudiantes vara involverade i en synnerligen brutal match mot AC Milan. Efter avgörandet summerade Jock Stein, på ett väldigt bra sätt, sina känslor över att ha mött Racing Club i tre raka matcher under sin vistelse i Sydamerika.

”Jag kommer aldrig att ta med mig ett lag till Sydamerika igen – inte för alla pengar i hela världen”.