Carlos Bilardo Del 3: Inledningen på tränarkarriären, Estudiantes, Deportivo Cali och Colombia

Läs del 1 här.
Läs del 2 här.

När Osvaldo Zubeldía lämnat som tränare för Estudiantes, under inledningen på 1971, ringde han Carlos Bilardo. Den excentriske tränaren hade nämligen precis tagit över Huracán och hoppades på att Bilardo skulle kunna tänka sig att bli hans assisterande tränare i föreningen. Han tackade ja till uppgiften, men det blev ingen långvarig sejour. Samtidigt jobbade Bilardo som läkare, men hade länge haft intresset av att ge sig in i tränaryrket.

Estudiantes var snubblande nära att vinna en fjärde raka titel i Copa Libertadores, denna gång under den nye tränaren Miguel Ignomiriello. Dessvärre föll man i finalen mot uruguayanska Club Nacional, vilka äntligen kunde bärga sin första titel i Sydamerikas största klubblagsturnering. När Bilardo fick förfrågan att ersätta Ignomiriello låg Estudiantes sist i ligan och krisen var total. Tillsammans med sin gamle lagkamrat Madero tog Bilardo över rodret och styrde skutan mot ett nytt säkrat kontrakt.

Bilardo lyckades också med uppgiften att hålla kvar Estudiantes i Primera Division och laget tog faktiskt, imponerande nog, 19 av de avslutande 24 poängen. Därefter ville klubbledningen förlänga med honom, men Bilardo kände sig färdig. Han hade trots allt blivit anställd för att hålla laget kvar och kände att när han åstadkommit detta var han färdig med sitt uppdrag. Dessutom hade han förmodligen blivit tvungen att göra sig av med några av sina forna lagkamrater, till den kommande säsongen, vilket han absolut inte kände sig tillfreds med.

1972 åkte Bilardo till Europa tillsammans med kompisen Madero för att kolla på de olympiska spelen i München. De mellanlandade i Spanien där de fick låna Aguirre Suárez bil vilket skulle bli deras färdmedel, hotell och restaurang under OS. Bilardo hade nämligen inte särskilt gott om pengar och målet var helt enkelt inte att turista utan att se så pass mycket fotboll som det bara gick att göra. Nöjd och belåten kom han hem till Argentina igen efter att bl.a. ha fått konversera med en argentinsk roddmedaljör under mästerskapen. 1973 blev han återigen anställd av Estudiantes och skulle spendera de nästkommande tre åren i föreningen.

Redan under denna sejour började Bilardo att visa upp sin besatthet för detaljer och det finns åtskilliga anekdoter om hans upptåg under åren med Estudiantes. Bland annat åkte han hem till en spelare, som brukade komma försent till träningarna, och bad denne att följa med för att springa runt det närliggande torget istället. Spelare i fråga kom sedan aldrig försent igen.

I Metropolitana 1975 slutade klubben femma och i Nacional-turneringen var man nära på att ta hem titeln, men i den absoluta slutsekunden gjorde River Plate ett segermål hemma mot Newell’s och titeln föll istället i deras händer. Därefter spelade Estudiantes en avgörande match mot Huracán kring vem som skulle ta den andra platsen till Copa Libertadores. Efter att ha vänt 0–1 till seger 3–1 tog Estudiantes den sista platsen och kort därefter lämnade Bilardo jobbet – tre år efter att han anlänt.

Bilardo som tränare för Estudiantes.

I samma veva hade Osvaldo Zubeldía gjort succé borta i Colombia med Atlético Nacional. Presidenten för Deportivo Cali, Alex Gorayeb, hade därför börjat höra sig för i Argentina om där möjligen fanns någon tränare som påminde om Zubeldía i landet. Av en journalist fick han det korta – men koncisa svaret; Carlos Bilardo. Vid den här tidpunkten var Bilardo på semester i Mar del Plata tillsammans med sin familj och Gorayeb fick därför, omgående, leta upp honom bland sanddynerna. Bilardo hoppade omgående på projektet – och tackade ja till jobbet.

Det tog inte lång tid ifrån det att Bilardo hade presenterats som ny tränare för Deportivo Cali innan den colombianska pressen slog fast att; ”här kommer Anti-fotbollen”. Kritiken mot den fotboll som Bilardo obönhörligen var förknippad med tilltalade inte den colombianska journalistkåren. Själv märkte argentinaren att Colombia var ett annorlunda land att arbeta i jämfört med Argentina. Bland annat hade man något som hette ”Los Viernes culturales” och när Bilardo för första gången fick höra talas om detta trodde han att det hade med kultur – som t.ex. teater – att göra. Han kunde inte ha haft mer fel.

Los Viernes culturales gick nämligen ut på att man drack riktigt starkt vin – eller sprit till klockan tre på morgonen dagen efter. Bilardo ville förbjuda denna bisarra sedvänja för sina spelare, men avråddes av Zubeldía när han tog upp ämnet med honom. ”Här finns ingenting du kan göra åt den saken” slog läromästaren fast. Det var bara att gilla läget och göra det bästa av det hela. Anledningen till att drickandet av sprit uppmuntrades så pass mycket som det gjorde berodde på att skatten, på spriten, finansierade utbildningen i landet.

En annan sak som Bilardo tidigt upptäckte var hur populär den argentinska tidningen El Gráfico var i Colombia. Därför bestämde han sig för att använda denna i syfte att peppa sina spelare. Han brukade hänga upp framsidor ifrån tidningen på väggarna i omklädningsrummet. ”Om ni kämpar på och gör det jag säger till er så kommer ni kanske, någon dag, att vara på omslaget till den här tidningen” slog hans fast.

Bilardo fick tidigt problem med en spelare som hade en aggressiv attityd i omklädningsrummet. Tränaren stannade kvar efter träningarna med spelaren i fråga och tillslut öppnade denne upp sig. Han och hans fru hade tydligen svårt att få barn och trots att de försökt länge verkade det inte bli verklighet. Bilardo peppade spelaren och gav honom extra tid med familjen. Han gav honom dessutom dispens ifrån att behöva vara på samtliga lagsamlingar. Det hela slutade med att paret tillslut fick en son som dom, i tacksamhet till Bilardo, döpte till just Carlos. Inte nog med att han hade fått en spelare till att må bättre – han hade förmodligen också räddat ett äktenskap.

Under sin tid i Colombia hjälpte Bilardo också till att skapa turneringar för ungdomar. Inför A-lagets matcher var det annars kutym att äldre – och pensionerade spelare mötte varandra i uppvisningsmatcher. Bilardo menade på att det var bättre att ge detta utrymme till ungdomarna. Dels för att de hade framtiden framför sig, och dels för att han var rädd att några av de äldre spelarna skulle få en hjärtinfarkt under matcherna. Succesivt utvecklades den colombianska fotbollen och under årtiondena som följde skulle en ny generation spira med spelare som t.ex. Carlos Valderrama och Freddy Rincon.

Med Deportivo Cali gick det bra för Bilardos del. Första året tog man sig hela vägen till semifinalspelet av Copa Libertadores där laget hamnade i samma grupp som Boca Juniors och Libertad. Dessvärre tog man inte tillräckligt med poäng för att ta sig till finalen, men Cali kryssade åtminstone i båda mötena med Boca, vilka sedermera också vann hela turneringen. Supportrarna var trots allt ändå nöjda med bedriften och det ansågs som ett steg framåt att ha nått semifinalerna.

Bilardo i Deportivo Cali.

I Aperturan kom man tvåa och vann sedan Campeonato Finalización, men årstiteln gick trots detta ändå till Junior Barranquilla. Detta renderade i en ny kvalificering till Copa Libertadores och därmed en ny möjlighet till att ta sig längre än under fjolåret. Inför den nya säsongen fick Bilardo tips om att han borde besöka en helare uppe i bergen. Han åkte dit och den korte mannen öppnade dörren för honom. Efter att ha studerat Bilardo ifrån topp till tå förkunnade helaren att tränaren skulle gå hem och bada i ett vatten bestående av ett dussintal rosor samt sju droppar av sju olika sorters parfymer. Därefter skulle han låta sig lufttorka och inte använda någon handduk.

Bilardo gjorde som han blivit tillsagd och resultatet blev att det gick otroligt bra för Cali under det första halvåret i såväl ligaspelet – som i Copa Libertadores. Man vann sin grupp, vilken också innehöll uruguayanska Peñarol och Junior. Därefter krossade man peruanska Alianza Lima och paraguayanska Cerro Porteño varpå Cali tog sig till finalen av Copa Libertadores. Här väntade Boca Juniors och detta skulle bli ett smutsigt finaldubbelmöte.

Boca Juniors hade vunnit turneringen, året dessförinnan, och deras tränare Juan Carlos Lorenzo var beslutsam att vinna igen – kosta vad det kosta ville. Första mötet slutade 0–0 i Colombia och inför returen på La Bombonera haglade smutskastningen ifrån den argentinska klubbens sida. Lorenzo proklamerade hur otroligt dåligt bemötta de blivit i Colombia. Många saker var direkta lögner, men tidningarna hängde på dessa historier och vid ankomsten till Argentina blev Bilardo inkallad till militärregeringen. Dessa gjorde klart för honom att de, under inga omständigheter, ville veta av några skandaler varpå Bilardo svarade att han inte hade några avsikter till detta heller.

Matchen som sådan föll sedan tämligen enkelt i händerna på Boca Juniors. Argentinarna vann med klara 4–0 och kunde titulera sig mästare för andra året i rad. Deportivo Cali däremot fick åka hem med en försmädlig andraplats. Vid hemkomsten mottogs man dock som hjältar av klubbens supportrar. Finalförlusten var tung för Bilardos vidkommande, men han fick reda på några trix, som Lorenzo använt sig av vid finalen, och som åtminstone underhöll honom en aning.

Ett av dessa hade varit att för att undvika att Calis hörnspecialist kunde slå sina hörnor på bästa – och mest optimala sätt. Lorenzo hade sett till så att en polishund stod precis vid hörnflagga. Varje gång som Cali-spelaren sedan gick ut för att slå hörnan släppte polisen ut kopplet en aning och resultatet blev att ansatsen, till hörnsparken, blev kraftigt limiterad.

Efter finalen mot Boca Juniors bestämde sig Bilardo för att vända hem till Argentina. Han saknade sitt hemland något enormt och när ett erbjudande, ifrån San Lorenzo, lades på bordet tvekade han inte. Den argentinska storklubben hade varit hans favoritlag som liten och det var på något sätt en dröm som gick i uppfyllelse att få lov att träna dessa. Dock skulle det inte bli någon vidare angenäm upplevelse.

När Bilardo anlände till San Lorenzo insåg han hur usel ekonomi som klubben hade. En dag frågade han planskötare varför denne inte vattnade planen och fick till svar att han inte ens hade någon vattenslang då klubben inte hade råd med detta. Bilardo trodde knappt sina öron. P.g.a. den ansträngda ekonomin uteblev också de stora nyförvärven och istället blev Bilardo tvungen att lyfta upp talanger ifrån ungdomslaget. Under sin period i storklubben såg han bl.a. till att Rubén Darío Insúa, Walter Perazzo och Jorge Rinaldi fick debutera för A-laget. Bilardo lyckades också hålla kvar laget i Primera Division trots många mödor och stort besvär. Efter säsongen bestämde han sig dock för att lämna klubben när ett nytt, mer lockande, erbjudande låg på bordet.

1979 ringde Alex Gorayeb återigen till Carlos Bilardo. Tränaren trodde att presidenten för Deportivo Cali ville ha tillbaka honom till samma klubb igen, men denna gång gällde det ett ännu större uppdrag. Gorayeb frågade nämligen om tränaren var intresserad av att bli förbundskapten för det colombianska landslaget. Givetvis tackade Bilardo ja till detta fina erbjudande.

Omgående stötte han dock på problem med att formera det colombianska landslaget. Det faktum att klubbarna i Colombia fick lov att ha fem utländska spelare i startelvan hade gjort att tillväxten på vissa specifika positioner hade stannat av. Det var nämligen väldigt vanligt att klubbarna köpte in utländska spelare till positionerna som offensiv mittfältare samt anfallare, men också målvaktspositionen. Faktum är att Bilardo enbart hittade en duglig målvakt till landslaget och någon vidare ungdomstillväxt fanns det ännu inte tal om.

Bilardos första match som förbundskapten för Colombia kom mot Polen 1979. Den matchen förlorade man, men han kände själv att processen bara var i sin början. Under denna sejour hamnade Bilardo i lite meningsskiljaktigheter med Zubeldía som inte alltid var överens om att släppa sina spelare till landslaget. Lyckligtvis hann de båda träffas och bli goda vänner igen innan Zubeldía plötsligt gick bort i en hjärtinfarkt. Bilardo slog senare fast att han annars hade fått leva med detta ok under resten av sitt liv. Zubeldía hade nämligen varit Bilardos största inspirationskälla i karriären och den person han värderade högst inom fotbollen för sina enorma kunskaper.

Inför VM-kvalet till mästerskapet i Spanien 1982 kryssade Bilardos Colombia med bl.a. Brasilien och Spanien. Därefter hamnade Colombia i samma kvalgrupp som Peru och Uruguay. Det gick inget vidare utan Bilardo och hans manskap missade VM. Den argentinske tränaren blev så pass besviken över uttåget att han var nära på att hoppa ifrån hotellets balkong i Peru, men stoppades lyckligtvis av fystränaren Ricardo Etchevarría.

Efter att ha missat VM-slutspelet bestämde sig Bilardo för att lämna skutan i Colombia. Han hade emellertid dragit många lärdomar ifrån detta jobb som han senare skulle ta med sig till det argentinska landslaget. Några av dessa lärdomar var bl.a. att ett landslag behöver spela enormt många matcher för att fungera tillsammans och det är dessutom viktig att mäta sig, i träningsmatcherna, mot svårt motstånd.

Colombia var nu ett avslutat kapitel och Bilardo vände hem till Argentina igen. Estuadiantes bad om hans tjänster och givetvis var det svårt att tacka nej. Bilardos första uppgift blev att resa till Leeds för att övertyga Alejandro Sabella om att komma hem till klubben. Efter att ha rest till England och haft möte med klubbledningen kom man överens och Sabella blev en viktig del av Estudiantes lagbygge. I samma veva lyckades dessutom Bilardo att värva in Marcelo Trobbiani ifrån Boca Juniors.

Estudiantes åkte ur Nacional-turneringen 1982 mot Quilmes i semifinalerna. Bilardos lag spelade en väldigt defensiv fotboll som den inhemska pressen inte uppskattade särskilt mycket. Bilardo ville spela med både en libero och en s.k. stopper för att sedan överbefolka mittfältet med skickliga spelare – något han senare tog med sig även till det argentinska landslaget. Med Estudiantes hade han ett väldigt spelskickligt mittfält som utgjordes av Sabella, Trobbiani och Ponce. Med detta dominerade man så gott som samtliga matcher man spelade.

I Metropolitana-turneringen 1982 gick det riktigt bra för Estudiantes. Man vann tjugoen av trettiosex matcher och förlorade dessutom bara tre stycken. Sida vid sida hade man kämpat mot Independiente under säsongens gång, men i slutändan var det Estudiantes som drog det längsta strået. I den sista omgången mot Talleres bärgades titeln. Sabella blev nerdragen i straffområdet varpå José Luis Brown satte 1–0. Gottardi fixade sedan 2–0 och skickade därmed guldet till Estudiantes. Vid slutsignalen önskade Bilardo att han hade kunnat krama om Zubeldía. Hans läromästare hade säkerligen varit stolt över vad hans adept hade åstadkommit. Detta var dock bara början.

***

Läs fortsättningen i del 4 som kommer under morgondagen.

***