El Gráfico-backspegeln: Jorge Rinaldi – En korsning mellan Maradona och Caniggia

Jorge Rinaldi hade långt och blont hår, som Claudio Caniggia, och en rebelisk sida som påminnde om Diego Maradona. Anfallaren hamnade i bråk med Carlos Bilardo i landslaget, Bocas Barra och rökte under sin aktiva karriär. Detta är historien om en personlighet inom argentinsk fotboll utöver det vanliga.

”Att göra mål är som att få en orgasm, det vore en skymf att inte fira det”.

Jorge Rinaldi var en kontroversiell fotbollsspelare. Inte enbart för sin spelstil, men mycket pga. hans kompromisslösa personlighet. När karriären var till ända hade anfallaren representerat såväl San Lorenzo som både Boca och River. Med detta i åtanke, kan ni förstå att kontroverserna ständigt lurade bakom nästa hörn.

Rinaldis pappa var supporter till Racing Club och därför var även sonen anhängare till laget i ung ålder. Men efter ett lyckat provspel hos San Lorenzo som 13-åring och ett antal påhejande kompisar, blev även Jorge supporter till El Ciclón så småningom. En av hans kompisar hade sagt ”vänta bara, vi ska nog kunna omvända dig till supporter för San Lorenzo” varpå Rinaldi svarade ”knappast”.

Efter en kort tid i storklubben började Rinaldi gå på seniorlagets matcher. Tillsammans med sina kompisar tog dom bussen även till bortamatcherna i Quilmes och Banfield. Vid en av dessa bortamatcher gjorde den legendariske San Lorenzo-spelaren, Rodolfo Fischer, ett avgörande mål, varpå en femtonårig Rinaldi klättrade upp i staket intill planen och skrek ut sin glädje. När han vände sig om tittade hans kompis på honom och sa ”Vad var det jag sa?”.

Rinaldi var såld och glädjen att gå på fotboll, heja på sitt lag och gemenskapen med kompisarna övertriumferade nästan känslan att spela fotboll själv – men bara nästan. Som 17-åring fick han göra debut för San Lorenzo. Året dessförinnan hade deras hemmaplan, Viejo Gasómetro, blivit konfikserad av regeringen och föreningen blivit utan ett hem. Debuten för Rinaldi kom mot Independiente i en dyster 0-0-match 1980.

”Det var den sista matchen för säsongen och klubben hade precis säkrat ett nytt kontrakt. Jag gjorde en betydligt bättre match i premiären av nästkommande säsong mot Cipoletti. Vi vann med 1-0 och gjorde det riktigt bra. Dagen efter köpte jag en tidning på väg till skolan, på förstasidan stod det ‘Rinaldi fick bara trettio minuter’. Du kan tänka dig hur jag kände mig när jag gick in på skolan den där dagen. Sen fick jag dock inte spela särskilt mycket under 1981 och året spelade vi plötsligt i B Nacional”.

Efter en bedrövlig säsong åkte nämligen San Lorenzos ut 1981, detta trots att man hade allt i egna händer inför avslutningen.

”Det var patetiskt. Allt som kunde gå emot oss gjorde det. Inför sista omgången trodde ingen att vi skulle åka ur. Vi hade två lag bakom oss och behövde bara oavgjort för att hålla oss kvar. Men dom andra lagen vann, och vi förlorade mot Argentinos. Jag minns i Lorenzos (tränaren) taktikgenomgång inför matchen. Han sa att deras målvakt var usel, att han inte kunde rädda någonting varken uppe eller nere. Sen gjorde målvakten årets match, räddade en straff och var drabbningens bäste spelare. Där och då lärde jag mig att man aldrig ska prata om motståndarens målvakt inför en match”

San Lorenzo åkte ur och Rinaldi fick först reda på att han inte hade någon plats i det laget som skulle fajtas för en återkomst till Primera. Anfallaren svarade kort och gott att då får ni sälja mig. Hur turerna än gick blev Rinaldi kvar och även om han fått erbjudanden ifrån såväl Estudiantes som Independiente, stod han plötsligt med i truppen som skulle åka iväg på förssäsongslägret. Dessutom läste han i en tidning att tränaren Lorenzo, som tidigare sagt att Rinaldi inte ingick i hans planer, nu sagt att anfallaren var ”fundamental för San Lorenzos uppflyttningsstrid”.

Förvirrad och en aning konfunderad gjorde Rinaldi sig färdig för en ny säsong. Laget tog sig omgående upp till Primera Division under en säsong, som blev ihågkommen för det enorma stöd som laget fick av supportrarna. Åtskilliga publikrekord krossades och det är inte svårt att förstå hur en spelare som Rinaldi njöt av att spela i klubben han en gång i tiden stått på läktaren och sjungit fram till segrar.

”Det jag minns mest ifrån den säsongen är publiken. Dom var magiska. När man tittade upp ifrån spelargången och såg alla dessa människor. Det var fantastiskt”.

Rinaldi med, för ovanlighetens skull, kortare hår.

Året efter var San Lorenzo tillbaks i finrummet igen, men för Rinaldi började en ny utmaning. Han skulle nämligen göra den obligatoriska militärtjänsten i Argentina. Som ett led i detta fick han klippa av sig sitt långa, blonda hår och istället fokusera på att lyda order ifrån ett gäng stränga officerare. Själv har Rinaldi beskrivit tiden i det militära som helst meningslös. Att man numera tagit bort den obligatoriska militärtjänsten i landet har anfallaren beskrivit som ”det bästa man gjort i Argentina under dom senaste 30 åren”.

Behandlingen blev dock ganska mild för Rinaldi i militären. En av officerarna var visserligen inte själv fotbollsintresserad, men hans pappa var San Lorenzo-supporter, och ifrån honom hade han fått reda på att ”ifall det händer Rinaldi något i militären, då kommer jag att döda dig”.

Anfallaren undkom, med blotta förskräckelsen, att bli indkallad till Falklandskriget som bröt ut i samma veva. Dom argentinska styrkorna led stora förluster och majoriteten av dom som dog var födda 1962 – året innan Rinaldi. Efter säsongen 1984 valde anfallaren att hoppa på ett utlandsäventyr i spanska Gijón – men det blev inte särskilt lyckat. Totalt spelade Rinaldi bara sju ligamatcher för den spanska klubben innan han återigen var tillbaks i Argentina – denna gång i Boca. Däremellan hade han hunnit med att hamna i bråk med förbundskaptenen Carlos Bilardo.

Vad som exakt låg bakom bråket är fortfarande oklart. Bilardo sa bara att ”samtliga i landslaget vet varför jag inte har med Rinaldi”, medan huvudpersonen själv menar att ingen av dom lagkamraterna han talat med var helt överens om vad anledningen var. Själv menar Rinaldi att han ifrågasatte vissa av förbundskaptenens beslut, vilket Bilardo inte ska ha uppskattat.

På klubblagsnivå var nu Rinaldi en Boca-spelare och med det följer alltid en viss typ av press. I storklubben fick han också glädjen att spela under Menottis ledning, som lämnat över landslaget till Bilardo några år tidigare.

Rinaldi ihop med Néstor Gorosito i San Lorenzo.

”Menotti var lite skeptisk till mig i början, efter det som hänt i landslaget. Men sa senare att han hade fel om mig. Personligen tycker jag att att Menotti är den bästa tränaren i Argentina någonsin. När han pratade, då lyssnade alla. Ingen ville missa en stavelse av vad han sa”.

Svårare hade Rinaldi att vinna Boca-supportrarnas kärlek. Även om San Lorenzo inte är deras värsta antagonister har det alltid funnits en viss skeptis mellan föreningarnas anhängare. När nu Rinaldi kom, som en uttalad supporter till San Lorenzo, begrundade man honom med misstänksamma ögon. Även bland San Lorenzos supportrarna fick Rinaldi motta en del spott och spä efter att övergången till Boca blivit officiell. Inte blev det bättre när han jublade friskt över målet mot just San Lorenzo i den blågula tröjan.

”Jag firar alltid mål. Varför skulle man inte göra det. Spelar jag fotboll med min pappa och gör mål, då firar jag, varför skulle jag då inte kunna fira ett mål mot San Lorenzo? Har ni någonsin gjort ett mål? Den känslan är som en orgasm. Och vem jublar inte över en orgasm? Det vore en skymf att inte fira”.

Problemen i Boca började också hopa sig allteftersom för Rinaldi. Inför världsmästerskapet i Mexiko 1986 anordnande Bocas hårdförda supportrar i deras Barra, La Doce, en middag för spelarna där dom tvingade spelarna att köpa biljetter som i sin tur skulle finansiera supportrarnas resa till mästerskapet i Mexiko. Alla spelare gjorde som dom sa – utom Rinaldi. Det spelade ingen roll att vissa medspelare försökte övertyga honom, Rinaldi var obeveklig. Han såg ingen anledning till varför han skulle betala för La Doces flygbiljetter till Mexiko. Där och då var schismen med dom hårdförda supportrarna total.

I den nästkommande matchen häcklades Rinaldi av Barran och fick under lång tid motta hot, häcklingar och andra kvävesord. När han skulle gifta sig, mitt under Mexiko-VM, hade en kompis till honom arrangerat en stor fest till Rinaldis och hans frus ära på ett hotell. Vid en tidpunkt ropade man ifrån receptionen att där väntade ett samtal till anfallaren ifrån Mexiko. Rinaldi tänkte själv att det kunde vara hans nära vän Chino Tapia, som var uttagen till världsmästerslapet, men det var det inte. Istället hörde han hur en person, i andra änden av telefonen, väste ”vi ska döda dig din lille horunge”.

Åren i Boca blev omtumlande på många sätt. Menotti lämnade av personliga själ och detta blev väldigt jobbigt för hela truppen. Rinaldi har själv berättat att han var bedrövad efter beskedet, samtidigt som han förstod tränarens beslut. Förbundskaptenen för Argentinas första världsmästarlag gick senare till Atlético Madrid innan han var hemma i Argentina och River Plate igen.

I Los Millonarios återförenades han med Rinaldi som nu hade lämnat ett Boca i ekonomiska problem. Tiden i River blev positiv, om än kortvarig. Rinaldi trivdes bra och fick aldrig utstå några häcklingar ifrån klubbens supportrar – trots att han tillhört två av deras största rivaler. Efter en säsong kände han sig dock färdig och lämnade för Gençlerbirliği i Turkiet. Det blev ingen succé. Förutom att klubben lovade saker som aldrig uppfylldes var ligan inget att hänga i julgranen. Rinaldi längtade hem igen och valde att avsluta sin karriär där allt en gång i tiden hade börjat.

San Lorenzo blev hans sista klubb innan skorna lades på hyllan. 1992 var Rinaldi färdig, han ville inte spela mer – då var han ändå bara 29 år gammal. Han gick in till klubbens dåvarande president, Fernando Miele, sa några väl valda ord och lämnade fotbollsscenen för gott – åtminstone som spelare.

Rinaldi firar ett mål med Jorge Comas i Boca Juniors.

”Jag var inte taggad på att spela mer. Jag var färdig. Där och då hade jag flera anbud ifrån mindre klubbar, men jag hade bara tillhört storklubbar i Argentina. Jag var inte intresserad av något annat”.

Under sina tolv år inom den argentinska toppfotbollen – med undantag för två mindre lyckade utlandsäventyr – hann Rinaldi med att göra väldigt många människor förbannade. Han bråkade med förbundskaptener, Bocas mest aggressiva supportrar och firade mål mot klubbar han tidigare spelat för. Utöver detta rökte han under hela karriär, något som inte var helt ovanligt bland spelare i Sydamerika på den tiden.

”Jag rökte under hela min karriär. Men aldrig i omklädningsrummet eller framför tränaren. Det hade varit respektlöst”.

Jorge Rinaldi var en speciell spelare och en ännu mer fascinerade personlighet. En blandning mellan Maradona och Caniggia. Som ungdomsspelare i San Lorenzo fick Rinaldi smeknamnet ”Gordo” – tjockis – pga. sin kraftiga byggnad. Men själv brydde han sig inte nämnvärt.

”Jag har sett bilder på mig i efterhand ifrån den tiden och det var makalöst. Jag var ju tjock”.