Marcelo Trobbiani: Tre minuter, en klackspark och ett VM-guld i Mexiko

Marcelo Trobbiani. Han är förmodligen ensam i världen om att ha spelat tre minuter i ett världsmästerskap och vid sin enda bolltouch genomförde han en klackspark i djupled, vilken nästan resulterade i ett mål. Att detta sedan var i en VM-final spädde såklart på mytbildningen ännu mer runt Marcelo Trobbiani och hela hans karaktär.

Någonstans bör man förmodligen både starta – och avsluta med den där klacken mot Västtyskland 1986 för att förstå vem Marcelo Trobbiani var som fotbollsspelare.

Han hade vuxit upp utanför Santa Fe – i den lilla staden Casilda – och kommit till Bocas ungdomsakademi, La Candela, som 12-åring. Han valde att lämna klubben, som han supportrat sedan barnsben, redan som 20-åring för att skriva på för spanska Elche.

Med sitt långa hår och konstanta dribblande utmärkte sig ändå Marcelo Trobbiani mer än många andra, inom den argentinska fotbollen, på 70-talet. Han var som skapt för den erans fröjdefulla fotbollsåskådning under förbundskaptenen César Luis Menotti. Men ändå lyckades han aldrig riktigt passa in samtidigt som omständigheterna spelade honom ett spratt.

Det var nämligen som så att i och med att han slutförde sin övergång till Elche, 1976, fastställde han i samma veva sitt öde i den kommande VM-truppen för Argentina. Trobbiani hade nämligen varit med i många landslagstrupper dessförinnan och det är högst troligt att han varit med i Menottis VM-trupp till VM 1978 om han inte hade lämnat för Europa.

Förbundskaptenen hade nämligen varit tydlig med att endast spelare, hemmahörande i den inhemska ligan, skulle tas ut till VM på hemmaplan. Mario Kempes, som spelade i spanska Valencia, var det enda undantaget och givetvis var detta något som Trobbiani var väl medveten om när han lämnade för Elche.

”Det var ganska djärvt att lämna redan som 20-åring. Saken var den att jag, tillsammans med Tarantini, satt på utgående kontrakt med Boca. Därför sa jag till Armando (presidenten) att; ”om ni inte säljer mig nu kommer jag snart att kunna lämna gratis”. Han var med på det och sålde mig. Jag reste utan att ens veta var Elche låg någonstans. Det är därför som jag säger att det var djärvt ifrån min sida”.

Att ta risker var någonting som följde med Trobbiani under hela hans aktiva spelarkarriär och vidare in i tränaryrket.

”Rädsla är inget bra. Du måste ha våghalsighet i livet, du måste ta risker. Jag har varit våghalsig ända sedan jag var liten. Som 12-åring lämnade jag ensam för Buenos Aires och åtta år senare såldes jag till en klubb jag inte ens visste var den låg någonstans. Livet är, enligt mig, till för att ta risker. Givetvis med en balans och intelligens bakom. Men utan risker är inte livet värt någonting. Nere på fotbollsplanen gäller samma sak”.

Trobbiani blev snabbt erkänd som en duktig teknisk fotbollsspelare i Boca Juniors. Han jobbade sig upp genom ungdomslagen och all tid han spenderat på gatan, kickandes på en boll tillsammans med sina kompisar, hade betalat av sig.

Innan han lämnade för Bocas ungdomsakademi hade en ung Trobbiani redan förälskat sig i storklubben när han, tillsammans med sin pappa – och syskon, satt framför radion i familjehemmet och följde matcherna.

”Hemma brukade vi sätta på radion och lyssna på Bernardino Veiga, som följde Boca nära, eftersom det inte fanns några TV-sända matcher på den tiden. Min pappa förde vidare dessa känslor för Boca till oss. Man fick fantisera sig fram hur matchen såg ut. Min idol var Angel Clemente Rojas eftersom han kunde dribbla förbi flera spelare på en gång. Men jag fick föreställa mig hur han såg ut – och hur dribblingarna var. Jag såg nämligen aldrig honom i verkligheten”.

Marcelo Trobbiani tillsammans Alberto Tarantini.

Innan Trobbiani ens hade hunnit debutera för Boca Juniors seniorlag, hade han varit med i det argentinska landslaget. Detta är givetvis ett scenario som skulle kännas omöjligt idag, men omständigheterna var också enormt speciella vid denna tidpunkt.

Argentina låg risigt till i kvalspelet till världsmästerskapet i Västtyskland 1974 och behövde vinna borta mot Bolivia för att känna sig bekväma i jakten på en biljett till VM-slutspelet. Dock var man väl medvetna om att höjden, i La Paz, skulle bli svår och den hade ställt till problem vid tidigare tillfällen.

Därför föreslog Miguel Ignomiriello, förbundskaptenen Omar Sívoris assisterande, att Argentina skulle skicka ett lag, fyllt med ungdomar, som kunde förbereda sig för matchen – och acklimatisera sig till den höga höjden under en månads tid. Förslaget nappades på av samtliga och Trobbiani var en av spelarna som togs ut i detta lag redan innan han debuterat i Primera Division.

Resan och uppladdningen blev dock ingen höjdare. Tanken var att man skulle ha stannat i staden La Quiaca, men p.g.a. den undermåliga standarden i staden, som låg på över 3000 meters höjd, kände man sig tvingade att byta till Tilcara i Argentina, men truppen spenderade även en tid i Peru på hög höjd.

Förbundet hade lovat att skicka mat och förnödenheter till delegationen, men Ignomiriello konstaterade kallt efteråt att; ”jag tog inte ens emot en skiva mortadella”.

I slutändan vann Argentina med 1-0 efter att förbundskaptenen Omar Sívori, trots alla förberedelser, ändå stoppat in några ordinarie spelare som inte varit med under uppladdningen på hög höjd. Detta var kulmen på disharmonin som rådde inom det argentinska fotbollsförbundet vid denna tid. Sakteligen kom det att bli bättre ordning runt landslagssamlingarna efter att Menotti tagit vid som förbundskapten.

Detta landslag som förberett sig i Bolivia och Peru – på hög höjd – fick namnet ”La Selección fantasma” – spöklandslaget – eftersom ingen knappt visste vilka spelarna var på förhand.

Att Trobbiani inte kom med till världsmästerskapet på hemmaplan 1978 var såklart ett bakslag. Inte heller kom han med i Menottis slutgiltiga trupp, till turneringen i Spanien, fyra år senare.

Trobbiani i Argentinas landslagströja.

”Jag var med i bruttotruppen som innehöll 40 spelare, men sen fick jag inte chansen att vara med i den slutgiltiga 23-mannatruppen”.

Efter fyra år i Elche och över 150 gjorda matcher fick Trobbiani tillslut chansen i en lite större klubb – Real Zaragoza – där han också spelade en säsong.

”Presidenten i Elche tyckte väldigt mycket om mig, han såg mig som sin son och ville inte sälja mig. Därför kom jag aldrig till en riktigt stor klubb i Spanien. Jag hade chansen att gå till Valencia och även Barcelona nämndes som intressenter. I slutändan blev det Zaragoza”.

Därefter återvända Trobbiani till Argentina igen och Boca Juniors. Faktum är att den offensive mittfältaren hade som vana, under hela karriären, att återvända till klubbar som han tidigare spelat för. Något som givetvis indikerar på att han var väldigt omtyckt.

För Boca Juniors spelade han två sejourer. Lite senare även för Estudiantes, vilket var en klubb som Trobbiani beskrev som en otroligt familjär sådan. Om Boca Juniors hade varit ren och skär passion, var Estudiantes något annat. Där tog man hand om varandra på ett helt annat sätt än i Boca Juniors där resultaten alltid hade – och fortfarande har – högst betydelse.

Trobbiani gjorde även en andra sejour i Elche och hann med dubbla epoker, om man räknar in i egenskap av tränare, även med Cobreloa i Chile och Cienciano i Peru.

”Det måste helt enkelt vara för att dom gillade mig och för att jag lämnade ett avtryck. Om inte så hade dom inte ringt mig igen”.

När världsmästerskapet 1986 skulle spelas i Mexiko befann sig Trobbiani i sin andra sejour med Elche. Dock fanns inga sådana föreställningar kvar, i det argentinska landslaget, om att endast spelare ifrån den inhemska ligan skulle tas ut – som vid turneringen 1978. Däremot fick Trobbiani ett lite annorlunda besked av förbundskaptenen Bilardo i samband med att han togs ut i VM-truppen.

Förbundskaptenen gjorde det nämligen omgående klart för Trobbiani att han, i princip, mest var med för att användas i diverse taktiska övningar under träningarna. Som den anspråkslöse person han var accepterade Trobbiani detta och tänkte nog någonstans att det kanske ändå fanns en möjlighet till att få spela några minuter. Dessutom kände han till Bilardo väl – om förbundskaptenen uttryckte sig på det viset var det inte för att vara nedvärderande utan enbart brutalt ärlig.

Argentina tog sig igenom gruppspelet tämligen bekvämt och kryssade sig fram i slutspelet efter att besegrat Uruguay i åttondelen, England i kvartsfinalen och sedan överraskningarna Belgien i semifinalen. Väl framme vid finalen väntade, som bekant, dom gamla antagonisterna Västtyskland.

Trobbiani satt på bänken den dagen och hade förmodligen inga som helst föreställningar om att han skulle få hoppa in. Han hade suttit på bänken vid tidigare matcher under mästerskapet. Bland annat befann han sig på bänken när Diego Maradona gjorde båda sina mål mot England. Trobbiani minns att han tänkte, när Diego kryssade sig förbi engelsman efter engelsman, att han skulle få bevittna ett praktfullt ”golazo”.

Finalen var fylld med känslor och det var en otroligt underhållande match för den neutrala åskådaren. Argentina gick upp till en 2-0-ledningen och hade god kontroll över skeendet nere på planen. Plötsligt vaknade emellertid tyskarna till liv och inom loppet av bara några fåtal minuter hade man kvitterat efter mål av Karl-Heinz Rummenigge och Rudi Völler.

VM-pokalen såg ut att glida argentinarna ur händerna när plötsligt Jorge Burruchaga stack fram och avgjorde finalen med sju minuter kvar på matchklocka. Precis innan matchuret slog om till den 90:e spelminuten ropade Bilardo till sig Trobbiani – han skulle in. Det som såg ut att bli ett mästerskap, hans sista chans i karriären, utan några minutrar på planen vände plötsligt ödet på verkligheten.

Tre tilläggsminuter lades till. Det var allt som Trobbiani fick, men han tänkte göra det bästa av situationen. Bilardos tanke var såklart, med vetskapen av den offensive mittfältarens förmåga att hålla i bollen, att försöka vinna tid och få klockan att ticka på. En enda bolltouch fick Trobbiani i detta världsmästerskap. Han tog emot bollen ifrån Maradona och resten av historien berättar huvudpersonen bäst på egen hand.

”Jag var på kanten när Briegel kom i full fart mot mig. Diego hade bollen och passade sedan till mig. Jag hann tänka; ”nu får jag inte tappa den så att det blir en kontring och sedan mål. Då dödar dom mig”. En sekund senare ser jag hur Enrique springer sig fri på min kant och jag skickar iväg en klackspark som gav honom ett friläge. Det blev nästan mål av den situationen”.

Kort därefter blåste domaren av matchen och Argentina var världsmästare. Tillskillnad ifrån Ricardo Bochini som, p.g.a. sin sparsamma speltid i turneringen, påstod att han inte kände sig som en världsmästare efteråt, hade Trobbiani inga sådana betänkligheter.

”Nej jag kände mig som en världsmästare eftersom jag även varit med under kvalspelet. Jag hade varit en del av laget redan ifrån början. Jag hade såklart uppskattat att få spela mer, men samtidigt är det ett privilegium att bara få vara med och vinna ett VM-guld. Jag var en av dessa tjugotre spelare i detta världsmästerskap. Därefter är det ju bara elva stycken som får spela varje match, och jag fick helt enkelt inte spela särskilt mycket eftersom laget presterade bra”.

Trobbiani firar VM-guldet nere på planen tillsammans med José Luis Brown och tränaren Echeverría.

Trobbianis klackspark, i VM-finalen 1986, får både inleda – och avsluta denna artikel. Den offensive mittfältaren var en risktagande person, genom hela sin aktiva fotbollskarriär, och han försökte sedan överföra detta till dom talangfulla ungdomarna som han senare tränade i det argentinska U20-landslag.

Tidernas har förändrats sedan 70- och 80-talet, men en sak kommer alltid att förbli densamma. En spelare som gillar att dribbla och göra en gambeta eller två kommer alltid att ha en säker plats i dom argentinska fotbollsentusiasternas hjärtan.