1986: När Bochini inte kände sig som en världsmästare

1986. VM i Mexiko var i mångt och mycket ett sagolikt världsmästerskapet för Argentinas del. Maradona briljerade, Burruchaga sprang och Valdano gjorde mål. Men för en spelare blev det inte alls som han hade tänkt sig.

Bochini sparkar en boll framför sig. I sin träningsoverall ser han nästan än mer trumpen och lågmäld ut än vanligt. Dom tunna hårtussarna på huvudet börjar redan vittna om en allt för tidig tunhårighet hos mittfältsvirtuosen.

Men det är varken träningsoverallens estetik eller hårfästets förfall som gör att Ricardo Bochini ser extra trumpen ut den här eftermiddagen. Det är helt enkelt bara ämnet, som kommer på tal, han inte finner särskilt muntert – sommarens världsmästerskap i Mexiko.

Man kan tänka sig att det inte borde finnas en enda argentinare, vilken varit vid sina sinnes fulla bruk, som inte är överväldigad av lycka kring Argentinas VM-framgångar. Ricardo Bochini är nog en av få. Missta er dock inte, han försummar inte övriga spelare denna glädje, men han har själv svårt att känna sig som en världsmästare då hans deltagande var på tok för litet i mästerskapet.

”Jag känner mig inte som en världsmästare. Jag spelade alldeles för få minuter för att kunna känna mig som det. Detta är istället något som är för dom spelarna som deltog i nästa alla matcher och som gjorde sig förtjänta av att få kalla sig det. Jag själv är van vid turneringarna som jag vunnit med Independiente där jag alltid varit en bärande spelare”.

Ricardo Bochini är förmodligen den mest meriterade fotbollsspelaren i Argentina som aldrig riktigt fick en landslagskarriär att skryta om. Med sitt Independiente vann han rubb och stubb på 70-talet, däribland fem Copa Libertadores-titlar, två Interkontinentalcupstriumfer och fyra inhemska ligatitlar.

Bochini var hjärtat, ryggraden och stjärnan i dessa lag och spenderade över 20 år som spelare i Independiente. Men på något sätt var det som att där alltid fanns någon annan spelare som förbundskaptenerna höll högre än honom.

Ricardo Bochini är en av dom största spelarna i Independientes långa historia.

Inför världsmästerskapet på hemmaplan 1978 var mittfältaren med i flera av Menottis förberedande landskamper, men hamnade i slutändan utanför den slutgiltiga VM-truppen till förmån för River Plates mittfältsstjärna Beto Alonso.

Åtta år senare var där en ny stjärna som kastade en lång slugga över Bochinis landslagskarriär. Inför VM 1986 handlade allting om Diego Maradona och även om Bochini kom med i truppen fick han inte spela särskilt mycket. Det blev bara ett enda inhopp i Mexiko och det kom med fem minuter kvar av semifinalen mot Belgien. Annars hamnade Bochini t.o.m. utanför bänken i flertalet matcher.

”Jag hade ögonblick då jag kände mig glad, som t.ex. när jag fick vara på bänken mot Belgien och fick dom minuterna i slutskedet. Innan dess; nej då kände jag mig inte delaktig, matcherna passerade förbi och mina chanser att spela försvann. Efter matchen mot Belgien tänkte jag; nu får jag kanske komma med på bänken i finalen mot Tyskland, men då hamnade jag utanför igen. Det är svårt att hantera för en spelare som är van vid att alltid vara ordinarie”.

Inför VM i Mexiko var Bochini en ganska frekvent spelare i Bilardos startelva. Under turnén i Europa 1984 fick han mycket speltid, men ju närmare mästerskapet kröp desto längre bort ifrån en startelva kom han.

”Jag spelade under turnén i Europa 1984, efter det lämnade jag, och sen när jag kom tillbaka var jag ordinarie fram tills matcherna mot Mexiko i Puebla och Los Angeles. Efter det valde tränaren Bilardo att satsa på andra spelare istället och… ja det är saker man bara får acceptera”.

Mittfältaren pratade aldrig med förbundskaptenen Carlos Bilardo om bristen på speltid. Det låg helt enkelt inte i Bochinis personlighet att skapa uppståndelse. Samtidigt menade han att gruppen som sådan var otroligt sammansvetsad under världsmästerskapet i Mexiko.

”Det formades en fantastisk grupp, inga problem alls. Efter att ha spelat träningsmatchen mot Junior samlade vi oss på hotellet i Barranquilla och lovade varandra att vi skulle hjälpas åt, oavsett om vi fick spela eller inte, under mästerskapet för att vinna turneringen. Att sätta Argentina först. Ingen beklagade sig kring detta, om det sedan fanns spelare som gnällde över speltiden hos förbundskaptenen, det vet jag inte. Men konflikter sinsemellan fanns inte. Det påstådda bråket mellan Islas och Almirón är en lögn. Personligen funkade allt bra med samtliga, jag hade inte problem med någon spelare i laget. Sen är det klart att man går ihop bättre med vissa lagkamrater än andra, men så är det överallt”.

Bochini trivdes bäst med den äldre generationen av spelare. Bland dessa återfanns såklart Daniel Passarella – ett geni enligt Bochini – och Ricardo Giusti. Men han hade heller inget emot att umgås med några av dom yngre spelare som Luis Islas och Néstor Clausen. Men hur var det med relationen till Diego Maradona då?

”Vi är inte bästa vänner, men vi snackar med varandra. Det är bra relation. Maradona är en fin grabb”.

Det intressanta med detta citat är att det står en aning i kontrast till hur Diego Maradona själv kände gentemot Ricardo Bochini. Mittfältsveteranen var Diegos stora barndomsidol och dom bytte tröja, i stort sett, varje gång dom möttes i Primera Division. Även om dom inte hängde med varandra under VM i Mexiko – ålderskillnaden var ganska markant – får man nog ändå påstå att den ömsesidiga respekten fanns där.

När Bochini kom in mot Belgien ska Maradona sagt till honom ”Vamos Maestro” och ”du kommer att göra mål”. Nu blev det inget mål för Ricardo Bochini mot Belgien. Men det var det inte jättelångt ifrån när en passning ifrån kanten höll på att hamna framför fötterna på mittfältare. En belgisk back var i vägen och inom en blinkning av en sekund försvann Bochinis chans till att göra ett VM-mål.

”Jag hann inte tänka alls när jag väl skulle komma in. Jag ville bara in, spela, röra vid bollen och försöka få till något. Jag kände mig en aning dissorigenterad när jag kom in. Såklart, med så få minuter på plan är det svårt att hinna göra något. Dessutom pausades matchen i två minuter efter att Enrique fått en smäll i huvudet. Men trots allt var det minutrar som var känslosama för egen del”.

I övrigt hände inte särskilt mycket för Bochinis del i detta mästerskap. Inte heller medaljceremonin var något som kom att fastna nämnvärt i mittfältarens medvetande.

”Det gick så fort. Alla gick fram en och en, fick en medalj av Havelange (João Havelange, FIFA:s dåvarande president, reds.anm.), sen handskakning med någon annan och slutligen fick jag skaka hand med Conrad Storani (var bl.a. senator och handelsminister i Argentina på 80 – och 90-talet) som är en stor Independiente-supporter. Han sa att jag var hela hans familjs största idol”.

Argentinas landslag till VM 1986. Bochini sitter på mittersta raden längst till vänster.

Bochini kände sig inte som en världsmästare efter VM i Mexiko 1986. Dock stannade inte hans återhållsamma känslor där kring Bilardos landslag. Även om han först inte ville säga det rakt ut, var ändå andemeningen att han uppskattade fotboll som spelades offensivt – inte försvarades och vanns till vilket pris som helst. Bochini var mer en spelare ifrån Menottis skola än en ifrån Bilardos motsvarighet.

”Kolla… Jag gillar fotboll som spelas bakifrån. Som t.ex. Frankrike – dom spelar fotboll med ett fint passningsspel, slår krossar och tar avslut. Men även Argentina hade ögonblick då vi spelade så. Som t.ex. i semifinalen mot Belgien”.

Hur spelade då Argentina, i övrigt under världsmästerskapet, enligt Bochini?

”Mycket markering centralt, inte släppa till några ytor bakåt och framåt gick det ut på att förlita sig på Maradona, som överbelastade motståndarna. Diego gjorde anfallsmässigt allt bra; startade anfall, sköt på mål och även överbelastade motståndarna på egen hand och kom till lägen. Just därför var han den bäste spelaren i hela turneringen. Alla andra gjorde det ena eller det andra. Som t.ex. Platin, men utan att vara en överbelastande spelare var han ändå bra. Argentina vann alla matcher på ett bra sätt och i vissa ögonblick lyckades man kombinera det taktiska med improvisation. Detta är Bilardos stil och det finns inte så mycket att diskutera kring detta –  det gav resultat. Om jag var tränare skulle jag dock vilja bjuda på lite mer underhållning än att bara vinna matchen”.

Bochini poängerade vidare att förutom Frankrike var han imponerad av Sovjet och Danmark under mästerskapet. Bland dom mer framstående spelarna valde Bochini att lyfta fram, förutom Maradona, även Preben Elkjaer, Michael Laudrup och Emilio Butragueño.

Sommaren blev kanske inte som Bochini hade hoppats på, även om han reste hem ifrån Mexiko med en VM-guldmedalj runt halsen.Trixande vidare med fotbollen konstaterade ändå Bochini att det fanns något positivt med mästerskapet.

”Glädjen över bekräftelsen att Argentina alltid är bland dom tre – fyra bästa lagen i världen. Jag har alltid försvarat den argentinska fotbollen och det gör mig glad. Hela världen pratar alltid om Italien, Spanien samt Frankrike, och där spelar inte vilka spelare som helst, men ingen av dessa länder har lika bra spelare som Argentina. Dom är bra taktiskt, men vi har kommit upp i deras nivå kring detta och dessutom har vi alltid en Maradona, en Burruchaga och en Enrique. Detta var det viktigaste av allt i sommarens VM”.

Det är möjligt att VM inte blev som Ricardo Bochini hade tänkt sig. Han kände sig aldrig som en världsmästare efter att enbart ha spelat fem minuter i semifinalen mot Belgien. Ingen kan dock ta ifrån honom att han har en guldmedalj på meritlistan. Den finns där någonstans bland alla hans Copa Libertadores-titlar och långt bak i den tunnhårige mittfältarens minne.