José Luis Brown: Han som gjorde mål i VM-finalen

José Luis ”Tata” Brown. Få fotbollsspelare är lika förknippade med ett enstaka mål som Tata Brown. Faktum är nämligen att hade inte mittbacken fått vara med i VM 1986, och gjort det där målet finalen, är det nog få personer, utanför Argentina, som haft vetskap om vem Tata Brown var.

José Luis Brown föddes i staden Rancho en bit utanför Buenos Aires. Här växte han upp i en familj som knappast levde i något överflöd – tvärtom. Dom tre syskonen sov i det stora köket medan föräldrarna var dom enda som hade ett eget sovrum. Som liten grabb supportade Brown Boca Juniors och på väggarna i pojkrummet hängde bilder på idolerna.

”Som liten var jag galen i Boca Juniors. Ovanför min säng hängde bilder på Roma, Rattín, Madurga, Rojitos och utklipp ifrån diverse tidningar. Jag drömde om att bli som dom eftersom jag, som liten, ville bli fotbollsspelare. Tidigt blev jag försvarare eftersom något vidare teknisk har jag aldrig varit, haha”.

I familjen var Tata Brown ensam om att gilla fotboll. Hans syskon var inte ett dugg intresserade och inte heller föräldrarna lade särskilt stor vikt vid hur matcherna slutade i landets högsta division. Däremot fick mamman erfara sonens intresse när han knyckte hennes strumpbyxor och fyllde dessa med tidningar för att sedan göra det till en fotboll.

I huset som familjen bodde i läckte det ofta in genom taket och resultatet blev att man fick snabbt flytta runt möblerna. Tidigt hamnade Brown i en s.k. escuela-hogar i Rancho. Detta var ett ställe där han dels gick i skolan, men också serverades måltider till såväl frukost, lunch och middag.

”Detta var för barnen som inte hade det särskilt gott ställt hemma. Helt enkelt för att försäkra att samtliga ungar fick i sig tillräckligt med mat”.

Tillsammans med denna skola fick Brown dessutom också åka med på diverse utflykter till främst La Plata. Här såg han museum, zoo och annat i staden. Som liten smet han också iväg med sina kompisar för att kolla på när Estudiantes lirade i Copa Libertadores.

Det skulle också bli den rödvita klubben som blev Browns allra första i karriären. Han hade nämligen en kompis som spelade för föreningens ungdomslag och som ofta tjatade på Brown att han borde följa med till klubben. En dag spatserade dom dit till fots och trots att Brown inte ens hade några ordentliga fotbollsskor gick provspelet bra.

Vad som sedan överraskade den unge grabben mest, med att resa kontinuerligt till La Plata, var att åka med tunnelbanan. Aldrig i hela sitt liv hade han kunnat föreställa sig att ett tåg skulle kunna åka under marken. Hos Estudiantes fick Brown många läromästare. Han kom upp i seniortruppen när fortfarande en del spelare fanns kvar ifrån det succéfyllda laget vilka vann Copa Libertadores tre år i rad under slutet av 60-talet.

”Första gången jag blev uttagen i en trupp var jag 18 år. Vid en måltid satte jag mig ner vid samma bord som Verón, Pachamé och Pezzano. Jag benämnde dom som ”Ni”. Ofta ville de ha en tidning att läsa och då fick jag gå iväg, flera kvarter bort, för att inhandla en”.

Browns första officiella match med Estudiantes seniorlag kom mot River Plate på Estadio Monumental 1975. Tre dagar dessförinnan hade Carlos Bilardo, som tränade Estudiantes vid denna tidpunkt, testat den unge talangen i en träningsmatch mot polska Stal Mielec.

”Jag fick i uppgift att markera (Grzegorz) Lato som kom ifrån att ha vunnit skytteligan i VM 1974. Jag markerade honom väldigt bra, men vi förlorade med 1–0 och Lato gjorde målet. Efter ett tag tröttnade han dock i matchen samtidigt som jag, med mina 18 år, var fysiskt väldigt stark. Det har jag alltid varit. En spelare som vet sina begränsningar och alltid jobbar för att bli bättre på dessa är intelligent. Jag anser att jag varit en av dessa”.

Tata Brown som lagkapten för Estudiantes.

Det fanns dock en risk att Brown aldrig hade slagit igenom för Estudiantes ifrån allra första början. Klubben hade nämligen lovat honom en lön som han skulle kunna gå att leva på, men i slutändan hade de inte råd med detta. Detta gjorde att Browns pappa surnade till och sa att då kunde sonen lika gärna spela i det lokala kvarterslaget samt bo hemma hos familjen. Till slut lyckades emellertid en representant för Estudiantes att övertyga pappan varpå Brown fortsatte att spela för klubben.

Med Estudiantes vann Brown ligan vid två tillfällen. Dels i Metropolitana 1982, men också i Nacional-turneringen året efter. 1982 blev han också utsedd till lagkapten för La Plata-klubben av tränaren Bilardo. Året därefter skar det sig dock mellan Brown och föreningen vilket ledde till att han såldes vidare till colombianska Atlético Nacional.

”Det är en av dom största smärtorna ifrån min fotbollskarriär och att detta dessutom hände, i en klubb som jag tycker väldigt mycket om, var jobbigt. Lyckligtvis är det begravt flera meter under marken nu. Jag kan gå på matcherna igen och njuta av dessa tillsammans med supportrarna. Saken var den att klubben sålde mig till utlandet, men ville inte ge mig den procenten som dom var skyldiga mig. När jag sedan poängterade detta blev jag ”persona non grata” i klubben och nekades att ens få vistas på klubbanläggningarna. Detta gav mig oändligt många dåliga konsekvenser, men det ligger numera i dåtiden”.

Som mittback fick Brown markera många duktiga anfallare genom åren. Såväl inom den inhemska ligan – men även utomlands. Hos Nacional spelade mittbacken bara under en säsong innan han vände hem till Argentina igen och Boca Juniors. Därmed uppfylldes pojkdrömmen om att äntligen få representera ”El Xeneize”.

Tiden med Boca Juniors blev dock dessvärre kort. Brown hade redan börjat få problem med sitt ena knä och detta skulle ställa till med stora bekymmer under den resterande delen av karriären.

”Jag skadade mig i ett möte med Uruguay i augusti 1984. Jag drev bollen framåt och blev tacklad bakifrån varpå jag skadade knäet. Jag återvände till Colombia med flyg och redan under resan var det ena knäet stort som en fotboll. Från denna stund var det en kamp i nästan två år för att komma tillbaka”.

Brown hade nästan konstant ont i knäet. Han gick ständigt runt med en isbox fylld med ispåsar för att kunna kyla ner knäet efter träningar. Trots detta slogs aldrig någon av tanken att han kanske borde ha opererat sitt knä.

Efter den korta sejouren med Boca gick Brown vidare till Deportivo Español, men här spelade han faktiskt bara fyra matcher. Därefter fick han reda på att dom inte hade för avsikt att fortsätta ha honom i laget.

”Jag spelade fyra matcher för klubben. Sen en dag kom López och Cavallero fram till mig och sa att jag inte längre var i deras planer. Jag hade fått injicera allt möjligt i knäet för att kunna spela, det var galet. Jag klandrar dom inte heller. Det som hände var att när du är i en dålig period, då är du van vid att få ta emot tråkiga nyheter. Plötsligt var jag utan klubb och det var bara tre månader kvar till VM. Då sa Bilardo; ”Det spelar ingen roll, du fortsätter att träna med oss istället”.

Tillsammans med landslagets fystränare Echevarría tränade Brown på som en galning inför världsmästerskapet för att hålla sig i form och inte tappa konditionen inför turneringen. Han löptränade mycket och under processens gång ackompanjerades han efterhand av Julio Olarticoechea samt Néstor Clausen.

Kritiken mot det argentinska landslaget, inför VM 1986, var massiv. Ingen trodde att Argentina skulle lyckas i Mexiko och många ville att förbundskaptenen Bilardo skulle få sparken innan mästerskapet ens hade hunnit inledas. Bland spelarna fanns dock drömmen, trots allt, om att bli världsmästare.

”Den drömmen hade nog alla lag – och samtliga spelare inför mästerskapet”.

Brown var tämligen införstådd med att han reste till mästerskapet som reserv till det ordinarie mittbacksparet.

”Jag tänkte bara på att känna mig bra och samtidigt visste jag att jag hade ett monster framför mig (i rangordningen) i form av Daniel Passarella. Bilardo hade aldrig sagt till mig att jag bara skulle åka med som reserv, men samtidigt var jag klubblös och hade problem med mitt ena knä. Jag var glad över att bara var med och sanningen är den att när jag fick reda på att jag var uttagen, i truppen, höll vi en fest hemma hos min familj”.

Dörrarna öppnades dock för Brown i samband med Passarellas skada och plötsligt var han med i startelvan till premiären mot Sydkorea. Dock var detta något han fick reda på i förbifarten på själva matchdagen.

”Passarella kände sig inte bra, men ingen hade sagt något till mig. På premiärdagen gick jag ner för att äta frukost när jag stötte ihop med Bilardo och sa till honom; ”Tjena, äntligen är dagen kommen”, varpå han svarade; ”just det Brown, du spelar idag”. Om jag säger att jag inte hade nerver, då ljuger jag. Men jag hade en självsäkerhet och kände mig trygg”.

Tata Brown firar sitt mål i VM-finalen.

I omklädningsrummet gick förbundets president, Julio Grondona, runt och tog varje spelare i hand inför premiären. När han kom till fram till Brown frågade han hur mittbacken mådde varpå han gick bort till Bilardo och sa några ord. Därefter gick presidenten tillbaka till Brown och överräckte ett telegram ifrån spelarens föräldrar som önskade honom lycka till.

”Min familj visste hur mycket jag slitit för att komma hit. De två åren av kämpande med knäet, hur jag promenerat till träningarna i Estudiantes, min uppväxt i Rancho osv”.

Under resans gång växte Brown ut till en självklar del av det argentinska landslaget som lotsade sig fram genom turneringen. I finalen mot Västtyskland lyckades också mittbacken göra mål, vilket senare skulle visa sig bli hans enda mål i det argentinska landslaget på 34 landskamper.

”Ödet och gud ville att det skulle ske i finalen. Detta mål ändrade mitt ID-kort. Från och med då var jag; ”José Luis Brown, han som gjorde mål i VM-finalen”.

Målet öppnade upp finalen och föll efter tjugotre minuters spel. En frispark skickades in i straffområdet där dom längsta spelarna i laget – Brown, Valdano, Batista och Ruggeri – hade positionerat sig. Västtyskarnas målvakt, Harald Schumacher, kom ut på mellanhand och missade bollen. Istället tog Brown några steg framåt, tog hjälp av Diego Maradonas rygg och sköt ifrån uppåt. Bollen träffade klockrent på pannan och förpassades in i mål. Efteråt sprang han ut mot den vänstra hörnflaggan, slängde sig ner på knä och började gråta.

”Bröstet exploderade på en, allting kände som att det skulle explodera. Den första som kom fram till mig var Checho (Batista), men jag minns inte vad han sa till mig. Det enda jag kunde göra var att skrika ut min glädje och gråta. Man kan tänka på, såhär i efterhand, att det endast finns fem levande argentinare som gjort mål i en VM-final och jag är en av dessa”.

Tata Brown jublar över målet i finalen mot Västtyskland.

I en situation under finalen skadade sig Brown i axeln och var märkbart störd av detta under hela matchen. Dock var han tydlig mot lagläkaren att det inte fanns på kartan att han skulle kliva av i en VM-final. I slutskedet av matchen kom tyskarna tillbaka och kvitterade till 2–2, men Brown själv menade på att det aldrig fanns på kartan att Argentina skulle tappa det.

”Det är klart att det var tungt när dom kvitterade, men oavsett var vi övertygade om att vi skulle vinna”.

Jorge Burruchaga avgjorde finalen med endast sex minuter kvar av ordinarie tid och när den brasilianske domaren, Romualdo Arppi Filho, blåste av matchen var Argentina världsmästare för andra gången i historien.

Efter VM-slutspelet skrev Brown på för Stade Brest i Frankrike där han sedan spelade i två år. Han representerade därefter spanska Real Murcia innan han vände hem till Argentina igen och Racing Club. Till VM 1990 hade han förhoppningar om att tas ut i truppen, men tillsammans med Jorge Valdano lämnades han utanför av Bilardo. Föryngringen av landslaget hade påbörjats och Browns egen karriär skulle snart vara över.

”Angående VM 1990 var beskedet litegrann som när man har en familjemedlem, som man vet kommer att dö, men när beskedet väl kommer är det ändå tungt. Carlos samlade allihop i omklädningsrummet och sa; ”Brown och Valdano är utanför den slutgiltiga truppen”. Rakt av sa han det utan några krusiduller”.

Tata Browns karriär var, som sagt, på väg att ta slut och givetvis var knäproblematiken en stor del i detta. En dag kände han i bilen hur ont han hade i knäet och insåg att det nog var dags att tacka för sig. Efter spelarkarriär tränade Brown en rad klubbar i Argentina, men aldrig med någon vidare framgång. Dessutom var han assisterande till Sergio Batista under dennes tid som förbundskapten för landslaget.

2019 gick José Luis Brown tragiskt bort redan vid en ålder av 62. Han hade då lidit av Alzheimer under en tid och blev den andre spelaren att dö ifrån det vinnande guldlaget ifrån 1986. Många minns Tata Brown för hans mål i finalen och det är ingen överdrift att beskriva hans karriär kort – men framgångsrik. Precis som hans liv inte blev lika långt som man hade kunnat hoppas på, blev inte heller karriären det.

Få gånger har en fotbollsspelares karriär definierats så pass mycket av ett enda mål som José Luis ”Tata” Browns gjorde. Han blev onekligen ”mannen som gjorde mål i VM-finalen” med den breda fotbollspubliken.