Carlos Bilardo Del 4: Det argentinska landslaget och förberedelserna inför VM 1986

Läs del 1 här.
Läs del 2 här.
Läs del 3 här.

Den 24 februari 1983 klockan 19:35 blev Carlos Bilardo officiellt förbundskapten för det argentinska landslaget. Detta efter att ha blivit uppringd av förbundets president Julio Grondona. Den 18 mars samma år var det redan dags för den första träningsmatchen när Argentina ställdes mot Chile, i en match som slutade 2–2 efter att Beto Alonso gjort Bilardo-erans allra första mål.

Annars var det väldigt mycket som behövde ordnas med vad det gällde utrustningen till träningarna. Bland annat hade inte landslaget ännu tillgång till ett ordentligt gym vilket gjorde att Bilardo – och hans assistenter – tömde burkar med olivolja, fyllde dessa med cement och fixade sedan dit ett handtag för att använda dessa som vikter.

Bilardo hade nu nästan två och ett halvt år på sig att förbereda sig inför kvalspelet till världsmästerskapet i Mexiko 1986. Omgående kom han dock på kant med den argentinska tidningen Clarín. Detta är en dagstidning som, än idag, har utgåvor på flera miljoner tidningar om dagen och tidigt hamnade dessa båda på kant med varandra. Clarín bad om en intervju med Bilardo, efter hans tillträdde som tränare, vilket han såklart godkände. Väl på plats gjorde tidningen klart för honom att de inte gillade hans sätt att spela fotboll. Vad mer fanns det egentligen att säga efter det? Detta var en tydlig indikation på vad som komma skulle under åren som följde.

Bilardo tyckte själv inte att han hade en särskilt märklig syn på hur fotbollen skulle spelas. Hans synsätt var helt enkelt att för att vinna, ja då måste du vara bäst. Svårare än så är det egentligen inte. Och för att vara bäst innebär det att du måste förbereda dig på bästa möjliga sätt inför varje enskild match. Det går inte att ge motståndarna fördelar genom att inte scouta de ordentligt. Eller att inte nöta frisparksvarianter och liknande som skulle kunna ge dig själv en klar fördel. Många av Bilardos idéer ansågs revolutionerande på 80-talet, men är idag en självklarhet inom den moderna fotbollen.

När Bilardo blivit argentinsk förbundskapten var, bland det första han gjorde, att åka till Barcelona för att träffa Diego Maradona. Han ansåg nämligen att Diego skulle komma att bli fundamental för landslaget, under de nästkommande åren, och ville dessutom erbjuda Maradona lagkaptensbindeln. När Diego fick frågan om han ville bli kapten började han gråta av lycka och de båda fick, reda där, en fin start på relationen. Under samma resa träffade Bilardo även andra spelare, som även de var hemmahörande i Europa, och samtliga uttryckte sig positivt kring den nya förbundskaptenens idéer.

Vid hemkomsten till Argentina började omgående kritikstormen att flöda ifrån den argentinska pressen. Bilardo blev ifrågasatt kring varför han hade bestämt sig för att ge lagkaptensbindeln till Diego och inte fortsatt med Daniel Passarella. Kritiken stannade dock inte där. Tidningarna ifrågasatte dessutom varför förbundskaptenen inte tänkte använda sig av zonförsvar, varför inte Bilardo ville spela med naturliga yttrar och varför Diego var den ende i laget som hade sin plats säkrad. Så småningom skulle Bilardo få rätt i sitt handlande och journalisterna skulle få äta upp sina egna artiklar.

Copa América 1983 blev Bilardos första test, även om han själv såg det hela som en del i den längre processen. Argentina gick obesegrade genom hela turneringen, men missade ändå vidare avancemang då Brasilien hade bättre målskillnad. Givetvis fick Bilardo ta emot enormt mycket kritik efteråt.

I mötet med Brasilien hade Bilardo använt sig av Boca Juniors mittback Roberto Mouzo. Han ville nämligen använda sig att mittbackskolossen för att radera ut Brasiliens skicklige anfallare Roberto Dinamite. Bilardo frågade Mouzo rakt ut om han var sugen på att vara med i landslaget till just den här matchen. ”Jag garanterar dig inte att det blir fler matcher eller något sådant, men jag behöver dig till den här matchen om du är sugen. Om du inte är det så är detta också godtagbart”.

Mouzo tyckte dock att det var helt okej och gjorde en strålande match där han raderade ut Dinamite efter att ha punktmarkerat honom under hela matchen. Dessvärre för Mouzos del blev det inte särskilt många fler chanser i det argentinska landslaget.

Under mästerskapets gång hade Argentina också satt stopp för en 13-årig svit utan seger mot Brasilien. Detta när man vann med 1–0 efter ett mål av Ricardo Gareca. Dessvärre var det dom dubbla kryssen mot Ecuador som ställde till det för Bilardos manskap. I Copa América hade den nye förbundskaptenen och hans lag också fått känna på den höga höjden i Quito. Här drog Bilardo flera viktiga lärdomar som han skulle ha nytta av vid världsmästerskapet i Mexiko 1986. Bland dessa fanns t.ex. att inte låta hela laget fira på samma gång. Under VM-slutspelet skulle Bilardo förbjuda sina spelare ifrån att springa över hela planen och fira målen. Varje lagdel skulle istället fira med varandra för att spara energi och dessutom bibehöll de sina positioner inför avsparken. Faktum är att Argentina t.o.m. tränade på hur de skulle fira sina mål.

1984 åkte landslaget till Calcutta i Indien för att spela Copa Jawaharlal Nehru – en turnering för att fira 100-årsjubileumet sedan landets första president hade fötts. Argentina spelade fem matcher där man bl.a. besegrade Indien, Rumänien och Ungern. Vidare kryssade man mot Polen och förlorade mot Kina. Just förlusten mot det kinesiska landslaget skulle vara det som pressen hängde mest upp sig på vid hemkomsten.

Bilardo i det argentinska landslaget.

Bilardo tyckte att turneringen hade varit givande, men föga förvånande höll inte tidningarna med. Att förlora mot Kina ansågs aldrig vara okej för ett land som Argentina, men vad journalisterna ignorerade var att landslaget hade spelat fyra matcher på åtta dagar. Samma år ställdes Argentina även mot Colombia, Schweiz, Belgien och Tyskland. Samtliga i träningsmatcher för att slipa formen inför VM-kvalet. Truppen till dessa matcher utgjordes av enbart spelare ifrån den inhemska ligan – med undantaget för José Luis Brown som spelade i Colombia. Detta eftersom ligorna i Europa vägrade släppa sina spelare till några betydelselösa träningslandskamper.

Turnén inleddes med en förlust mot Colombia med 1–0. I denna match hade Argentina åkt på tre utvisningar då Ricardo Giusti, Enzo Trossero och Ricardo Gareca hade fått syna det röda kortet. Återigen blev Bilardo och landslaget slaktade i den argentinska pressen. Själv tänkte förbundskaptenen att om han fortsatte att förlora, i träningsmatcherna borta i Europa, så skulle han få sparken.

Hemma i Argentina led också Bilardos familj av den kraftfulla kritikstormen. Hans dotter Daniella gick t.ex. inte under namnet Bilardo i skolan. Detta för att skydda henne mot syrliga kommentarer under rasterna. Själv skaffade sig Bilardo en lägenhet inne i huvudstaden där han kunde bo under de mest kritiska perioderna. Huset som familjen Bilardo bodde i utsattes flera gånger för stenkastning och man kan förstå att tillvaron inte var den allra enklaste.

I Europa besegrade Argentina först Schweiz och Belgien med 2–0. Därefter ställdes man mot Västtyskland i Düsseldorf och för första gången, men absolut inte sista, testade Bilardo formationen 3-5-2. Detta var en taktik som han själv kommit på och som han fått utstå mycket kritik för då journalister – och experter hade svårt att förstå poängen med den. Argentina krossade tyskarna med 3–0 i vad som också var Franz Beckenbauers första match som huvudtränare för det västtyska landslaget. Den tyske förbundskaptenen öste också beröm över Bilardos landslag efteråt.

”Denna match borde visas i samtliga skolor i utbildningssyfte. Detta för att visa hur fotboll ska spelas”.

För en gång skulle fick Bilardo också lite beröm, av den argentinska journalistkåren, vid hemkomsten till Argentina. Förbundskaptenen hade olika knep för att lyckas motivera sina spelare till att nöta diverse spelsekvenser. Bland annat lät han de ta med sig ett kassettband med sin favoritmusik och sedan spelade Bilardo upp denna samtidigt som spelaren tränade på t.ex. frisparkar eller hörnor.

Kvalspelet till världsmästerskapet skulle såklart bli tufft för Argentinas vidkommande. Bilardo framhävde alltid att kvalspelet är svårare än själv världsmästerskapet. På den här tiden var också det sydamerikanska kvalspelet betydligt svårare än vad det är idag. Landslagen var uppdelade i flera olika grupper där enbart segraren gick vidare till VM. Argentina hamnade i samma kvalgrupp som Venezuela, Colombia och Peru. Främst det peruanska landslaget ansågs som en klurig motståndare då dom hade nått de senaste två världsmästerskapen, men även Colombia var på tydlig frammarsch. Något som Bilardo sett med egna ögon.

Förbundskaptenens tankegångar gick att ifall Argentina tog fem poäng på hemmaplan – och fyra på bortaplan (man fick bara två poäng för seger på den tiden) då skulle man vinna gruppen och gå vidare. Det fanns dock en hel del frågetecken i laget. Diego Maradona hade bara spelat två landskamper sedan VM 82 eftersom han haft fullt upp med klubblaget.

Kvalspelet inleddes positivt med två raka bortasegrar mot Venezuela och Colombia. Därefter besegrade Argentina Venezuela, på hemmaplan, med 3–0 och Colombia med 1–0. Saker och ting gick nästan lite för enkelt och inför dubbelmötet med Peru visste Bilardo att en poäng till skulle räcka för att säkra VM-biljetten. På bortaplan i Lima föll Argentina med 1–0 efter att Luis Reyna fullkomligt raderat ut Diego Maradona. Den hårdföre peruanen sparkade ner Diego gång på gång och Argentinas storstjärna lyckades inte skaka sig av sin efterhängsne följeslagare.

I returen på hemmaplan tog Argentina ledningen genom Pedro Pasculli, men innan halvtidsvilan hade Peru vänt på steken efter mål av José Velásquez och Gerónimo Barbadillo. Argentina pressade på för en kvittering, under den andra halvleken, men Peru stretade emot. Tillslut kom 2–2-målet som säkrade VM-biljetten. Daniel Passarella plockade ner en boll på bröstet och drog iväg ett skott som prickade stolpen. Ricardo Gareca vräkte sig fram på returen och fixade 2–2 till Argentina. Bilardo skrek ut sin glädje. Enligt honom själv var detta första gången som han firade ett mål på tränarbänken och omgående kastade han sig över den närmaste personen – vilken i detta fall var en förvånad polis. Bilden på de båda har blivit ikonisk med åren.

Det blev dramatiskt i kvalspelet mot Peru.

Trots VM-biljetten i hamn väntade ändå kritiken runt hörnet. Tidningen ”Tiempo Argentino” slog fast att det borde vara Daniel Passarella som skulle vara given i startelvan och inte Diego Maradona.

Under slutet av 1985 mötte Argentina Mexiko i två raka träningsmatcher. Den första spelades i Los Angeles och slutade 1–1 medan den andra spelades i mexikanska Puebla. Denna match spelades på hög höjd och Puebla skulle stå värd för två av Argentinas matcher under VM-slutspelet. Även denna träningsmatch slutade 1–1 och kritikstormen blommade upp på nytt. Den högt ansedda sporttidningen ”El Gráfico” skrev bl.a.; ”Vi har inget lag”. Bilardo däremot hade känt sig tillfreds med träningsmatcherna och ansåg att han hunnit testa flera olika saker i dessa båda matcher.

Bilardo fick utstå mycket kritik under åren som ledde fram till världsmästerskapet i Mexiko 1986.

När lottningen till VM-slutspelet väl blev officiell bestämde sig Argentina omgående för att ha sin bas på Club Américas träningsanläggning i Mexiko City. I januari 1986 åkte landslaget på ett träningsläger till den argentinska staden Tilcara i de nordliga delarna av landet. Här kunde man träna på att spela fotboll på hög höjd och träningslägret anpassades så att det skulle påminna om det stundande världsmästerskapet. Eftersom det var sommar i Argentina var det väldigt varmt i Tilcara och därför liknade förutsättningar väldigt mycket hur det skulle komma att bli i Mexiko. Bilardo tyckte att det blev tio bra dagar och framhöll förberedelserna som goda. Tidningarna tyckte föga förvånande motsatsen, men förbundskaptenen brydde sig inte nämnvärt.

En tidning i Argentina hittade på att Oscar Ruggeri skulle ha sagt att; ”detta läger tjänar inget till”, utan att ha sagt det. Mittbacken blev enormt olycklig och bedyrade för Bilardo att han absolut inte hade uttalat sig på det viset. Förbundskaptenen trodde på sin spelare och från detta ögonblicket bestämde sig truppen för att inte lita på det som stod i tidningarna utan att alltid hålla varandra om ryggen istället.

Till skillnad ifrån de argentinska tidningarna var utländsk media imponerade över det argentinska lägret. En reporter ifrån den italienska tidningen Corriere dello Sport tyckte det var fascinerande att de argentinska spelarna accepterade att bo så pass spartanskt som de gjorde. Han menade på att de italienska landslagsspelarna definitivt inte skulle ha gjort samma uppoffring.

Innan världsmästerskapet reste Bilardo till Napoli för att träna med Maradona på hur han skulle skaka av sig sina motståndare. Han fick också praktisera övertalningsförmåga när han skulle övertyga Julio Olarticoechea kring hur han hade tänkt att använda sig av honom i mästerskapet. Under de sista förberedelserna inför världsmästerskapet förlorade Argentina bl.a. mot Frankrike och krossade Israel med 7–2. Den f.d. förbundskaptenen Menotti slog fast att; ”ingen gillar detta landslag” och dessutom föll Argentina mot Norge i Oslo.

Precis innan världsmästerskapet hade ett gäng radikala politiker bestämt sig för att försöka pressa förbundets ordförande Julio Grondona till att sparka Carlos Bilardo. Landets president Raúl Alfonsín var med på denna plan, men efter att Bilardo fått nys om detta och uttryckt sig i media att en regering absolut inte bör lägga sig i idrotten, backade Alfonsín ifrån sina planer.

Han var rädd att ett borttagande av Bilardo skulle kunna få allvarliga konsekvenser på att hans politiska karriär. Tack vare vänner som hört saker på restauranger – och i taxibilar – kunde Bilardo bli informerad i god tid. När landslaget landade i Mexiko var man det första landslaget att anlända inför världsmästerskapet. Senare samma sommar skulle man också bli det sista landslaget att åka hem.

***

Läs fortsättningen i del 5 som kommer under morgondagen.

***