1978: Enzo Trossero – så nära men ändå så långt ifrån

Han föddes i den lilla byn Esmeralda utanför Santa Fe i Argentinas inland och 1978 var han snubblande nära att komma med i Luis Menottis trupp till VM-slutspelet på hemmaplan. Enzo Trossero hade trots allt ändå en fin karriär som tog honom till såväl Frankrike som Mexiko, men givetvis sved det en aning att missa världsmästerskapet i Argentina. Så nära, men ändå så långt ifrån.

”Det finns många människor som tror att jag är ifrån Córdoba. Och så är det inte. Jag föddes i Esmeralda utanför Santa Fe. Det som hände sen är att jag spelade, som liten, i Córdobas distriktsliga och sen är min fru ifrån Córdoba också”.

Enzo Trossero sitter på en bar i anslutning till Estadio Monumental, i Buenos Aires, och spelar kort med sin kompis Leopoldo Luque. Han, precis som Trossero, kommer ifrån Santa Fe, eller dess omgivning, och båda två tog sina första stora kliv i karriären i någon av stadens största klubbar. Trossero i Colón, Luque i Unión.

När reportaget om dom båda gjordes för tidningen ”El Gráfico” är det inför en semifinal i ligaspelet mellan River Plate och Independiente. Luque spelade nämligen då för River medan Trossero blivit mittback i ”El Rojo”.

– Okej kolla, på söndag när vi möts, då känner inte jag dig säger Luque.
– Du kan vara lugn, jag känner inte dig heller svarar Trossero med ett leende.

Därefter följer Trosseros berättelse om att folk i allmänhet tror att han är ifrån Córdoba och inte Santa Fe. Därför behöver inte, menar försvararen, Luque oroa sig för att någon ska tro att dom båda känner varandra på söndag.

Enzo Trossero växte upp i det lilla samhället Esmeralda i provinsen Santa Fe. Byn har aldrig varit en stor sådan och så sent som 2010 uppmättes invånarantalet till endast 800 personer. Som liten älskade han att torka lera i ugnen som han sedan använde tillsammans med en slangbella för att jaga fåglar i byn.

Trossero började spela för Club Atlético Esmeralda innan han, och några kompisar, tog klivet över till Sportivo Belgrano ifrån staden San Francisco utanför Córdoba. Här fick han debutera i seniortruppen som 16-åring.

”Vårt lag var det enda laget ifrån landet, alla andra kom ifrån Córdoba som Talleres och Belgrano. I denna turnering mötte jag Kempes, Ardiles, Luis Galván, Cata Oviedo, Mameli och Bernardo Patricio Cos. Men vi hade också ett starkt lag”.

I unga år att plockas Enzo upp av Colóns ungdomslag. Trossero var vänsterfotad vilket gjorde honom extra eftertraktad på transfermarknaden. Mittbackar som var detta växte nämligen inte på träd och ganska snart fick klubbar upp ögonen för det fina mittbackslås som han bildade tillsammans med Hugo Villaverde. Trossero stod för det hårdföra, resoluta, spelet medan Villaverde hade snabbheten till sin fördel. Dom båda kompletterade varandra på ett exceptionellt sätt och skulle senare komma att bilda ett framgångsrikt mittbackslås även i Independiente.

På en bild i El Gráfico, tillsammans med José Luis Brown, inför finalspelet av ligan, mellan Independiente och Estudiantes, 1982.

1975 lämnade Trossero för ”El Rojo”. Då hade han hunnit med att göra lite mer än 100 matcher för Colón och börjat samla på sig välbehövlig rutin för att nu ta klivet till en avsevärt större klubb. Det var också i Independiente som Trossero förvandlades till en målfarlig mittback. Bästa noteringen kom 1977 då han gjorde 14 mål på 59 matcher och här någonstans trodde nog många att mittbacken skulle hitta in i Menottis VM-trupp. Trossero gjorde många mål, såväl med huvudet som på frisparkar.

”Frisparkar var något som jag tränade väldigt mycket på. Jag brukade ställa en flagga nära stolpen och sen försöka att träna på att få in bollen mellan stolpen och flaggan. Sedan krympte jag avståndet tills det endast återstod 30 centimeter. Jag hade all tid i världen till att träna på frispark. Egentligen finns det inget mysterium kring detta, utan jag tränade på det”.

Faktum är också att Trossero gjorde någon match, för landslaget, inför världsmästerskapet på hemmaplan, men tillslut fick han ändå inte chansen.

”Om jag trodde att jag skulle komma med till VM 1978? Absolut, för sanningen är den att jag spelade bra. Men det är ögonblick och händelser som sker i karriären. I landslaget spelade jag närmare 30 matcher, ytterligare några satt jag på bänken, men jag missade dom stora världsmästerskapen. 1978 var jag med i bruttotruppen på 40 spelare, men lämnades utanför. 1982 kom jag med, men spelade inte en enda minut och 1986 var jag ordinarie under kvalet, men kom ändå inte med till mästerskapet. Vad ska man göra?”

Trossero i landslagsdressen.

Istället tog mittbacken beslutet att testa på lyckan utomlands och spelade två säsonger för franska Nantes, i skarven mellan 70- och 80-talet, och fick här mäta sig med några av Europas bästa klubbar i såväl ligaspelet som i Europacupen. Själv trivdes Trossero, på ett personligt plan, väldigt bra i Frankrike.

”Varför jag kom tillbaka till Independienete? Sanningen är den att jag ställer mig den frågan ofta själv och har ännu inte hittat ett svar. Jag vet inte, i ett ögonblick fick galenskapen om att vända hem tag i mig och ja här är jag nu”.

Samtidigt var inte Trossero på något sätt missnöjd med att spela för Independiente, tvärtom, däremot fanns det i honom att han saknade tiden i Frankrike. Dessutom tjänade mittbacken avsevärt bättre, i Europa, än hemma i Argentina.

”Det mesta gick väldigt bra där borta, såväl på som utanför planen. Om jag ska mäta rent ekonomiskt var det en enorm skillnad. Där tjänade jag 8000 dollar i månaden jämfört med 2000 här. Om jag ska se det ur ett kulturellt sammanhang kan jag ångra mig att jag inte utnyttjade allt som Frankrike hade att erbjuda; lära mig ett nytt språk, resa runt och lära mig ett nytt sätt att leva på. Dessutom fick jag spendera mer tid med familjen. Här i Argentina tar samlingarna inför varje match upp mycket tid så jag ser dom (familjen) ganska sällan”.  

Till VM i Spanien, fyra år senare, var Trossero däremot med och hade varit en del av landslagets väg mot mästerskapet. För att ta ett exempel bildade han mittbackslås med Daniel Passarella i en träningsmatch, året innan världsmästerskapet, mot Skottland i Glasgow. Dessutom fanns det indikationer på att Menotti ville testa Trossero i en nummer 8-position.

”I Frankrike spelade jag en hel säsong som mittfältare. Jag låg precis framför fyrbackslinjen och hade ett bra samarbete med stoppern i laget, Río, och den defensive mittfältaren Muller, samt Rampilion som spelade lite längre fram. Jag trivdes bra på den positionen”.

Under mästerskapet i Spanien läsandes dagstidningar med Diego Maradona.

I slutändan kom Trossero med i Menottis VM-trupp, men fick inte göra någon match i mästerskapet som spelades i Spanien.

”Jag trodde att jag skulle få spela i detta mästerskap för jag hade varit ordinarie mot Tjeckoslovakien, inte särskilt lång tid innan, och fått höga betyg. Men det hjälpte inte mycket”.

Istället kom Trosseros största bedrifter som spelare under hans tid med Independiente. Här vann han ligan tre gånger – två av dessa kom innan utlandsäventyret i Frankrike – och en efteråt. Dessutom vann Trossero såväl Copa Libertadores som Interkontinentalcupen 1984. Just titeln i Copa Libertadores är speciell eftersom, till dagens datum, är det den senaste segern i Sydamerikas största klubblagsturnering för Independientes del.

”Att det skulle vara Independientes sista titel i Copa Libertadores på väldigt lång tid var svårt att föreställa sig då. Sånt tänker man inte på. Så som vi spelade mot Grêmio i finalen var imponerande. Vi vann med 1–0 och El Gráfico delade ut flera tior i betyg. Vi gav dom en rejäl uppvisning, tre stolpträffar och sedan målet av Burru”.

Med Copa Libertadores-pokalen 1984 tillsammans med Jorge Burruchaga och Ricardo Bochini.

I egenskap av att ha varit en av Independeintes bästa försvarare någonsin har såklart Trosseros många åsikter kring vad som krävs för att bli en framgångsrik mittback. Enligt Enzo finns det många bitar som en mittback behöver klara av.

”Först och främst måste han kunna styra. Veta hur man hanterar olika situationer, prata mycket och ge order. En mittback behöver vara lite som en uggla, som kan vrida hela kroppen och som har koll på sina medspelare, motståndarna och bollen. Att positionera sig bra är också otroligt viktigt. Just vad det gäller denna detalj studerade jag Burru Rocchia i Ferro väldigt mycket. Han var långsam, men kompenserade det med att alltid positionera sig rätt och förutse situationen”.

Under sin långa epok i Independiente hade Enzo Trossero bl.a. José Pastoriza som tränare. En herre som hade en speciell karaktär och som mittbacken Trossero hade flera duster med genom åren. Pastoriza var känd för att hålla stora asados – grillfester – varje torsdag för hela laget.

”Det var en annan tid, vi spelar tilläts dricka alkohol, om än måttligt. Vi brukade också träffas på en lokal bar och ta några glas. Alla dessa seder har försvunnit”.

Efter spelarkarriären har Enzo Trossero tränat en rad klubbar, men är sedan några år tillbaka pensionerad. Som spelare var han en stenhård mittback som sällan la några fingrar emellan när det kom till att tackla sina motspelare. Han vann det mesta som gick att vinna med Independiente och är än idag rankad som en av klubbens främsta försvarare någonsin.