Claudio Borghi: Fotbollens Picasso som älskade att göra en rabona

Claudio Borghi. Till motståndarsupportrarnas förtret älskade verkligen Claudio Borghi att göra en ”rabona”. Men han gjorde det inte för att retas, snarare var det så pass enkelt som att han inte kunde skjuta med vänsterfoten.

”Jag har alltid gjort rabona-skott. Jag har alltid gjort det som supportrarna inte förväntat sig att jag ska göra. Det gjorde att jag blev en annorlunda spelare. En person som inte följde med strömmen”.

Vid ett tillfälle gjorde Borghi faktiskt en rabona efter att ha missat en straffspark.

”Det var nog det mest galna jag gjort på en fotbollsplan. Det var ett i ett derby mot La U (med Colo Colo). Jag slog en straff som målvakten räddade och eftersom bollen kom mot min vänstra fot gjorde jag en rabona. Motståndarsupportrarna ville döda mig, men det var det enda jag kunde göra i den situationen. Det finns dom som förstår mig och än idag blir jag påmind om det målet”.

Claudio Borghi var en annorlunda personlighet under nästan hela sin aktiva spelarkarriär – och vidare i egenskap av tränare. Totalt representerade han 15 klubbar under sin aktiva karriär, men är förmodligen mest förknippad med Argentinos Juniors.

Det var nämligen i den klubben som allting, en gång i tiden, började. Borghi upptäcktes när hans kvarterslag – som hette Mariano Moreno – mötte Argentinos ungdomslag i en träningsmatch. Den unge Borghi imponerade så pass mycket att klubben valde att värva in honom till sin egna akademi.

När Borghi endast var tio år gammal dog hans pappa plötsligt av en hjärtinfarkt. Han skulle värva en kopp mate, inför jobbpasset, när han plötsligt föll ihop och dog. Claudios syster hittade honom livlös på golvet en stund senare.

Till följd av faderns död tvingades Borghi och hans bröder arbeta eftersom pappan varit den enda som dragit in pengar till familjen tidigare. Tillslut fick Borghi ekonomiskt stöd ifrån Argentinos, vilket också renderade i att han kunde fortsätta att spela fotboll.

1981 fick han göra sin debut för seniorlaget och samma år följde han också med på sin allra första bortamatch med flyg. Detta var första gången som Borghi flög i sitt liv och det blev sannerligen en upplevelse. Dock fanns det ingen rädsla för flygandet vid dennna tidpunkt. Den kom istället långt senare efter den aktiva karriären. Då fick Borghi en panikattack precis innan planet skulle lyfta och sprang av det illa kvickt. Därefter fick han, framöver, ta några lugnande tabletter så att han kunde sova sig igenom kommande flygresor.

Med Argentinos Juniors spelade Borghi ända fram till 1986. Under denna epok hann han med att vinna såväl ligan som Copa Libertadores. Dessutom var han med och förlorade Interkontinentalcupen mot Juventus 1985.

”Det var ett enormt nederlag. Efteråt grät dom flesta rutinerade spelarna i omklädningsrummet. ”Vi kommer aldrig att få uppleva detta igen” sa dom. Jag var bara 21 år och tänkte ”det kommer jag säkert att få göra”. Det fick jag inte. Det var min enda match i Interkontinentalcupen”.

Claudio Borghi (t.v.) tillsammans med Ferros Oscar Acosta.

Efter Interkontinentalcupsfinalen var fransmannen Michel Platini, som spelade för Juventus, mäkta imponerad av Borghi. Han kallade t.o.m. den offensive mittfältaren för Picasso och sa att om Borghi gjorde tio stycken likadana matcher var han en den nye Maradona. Mittfältaren själv menade dock att han aldrig besatt, ens i närheten av, samma talang som Diego.

”Jag var inte särskilt talangfull. Om någon hittar ett videoklipp där jag dribblar förbi tre-fyra man så skulle jag väldigt gärna vilja se det. Jag hade en otrolig snabbhet, men annars var jag inte särskilt speciell som spelare”.

Borghis prioriteringar med fotbollen var att tjäna tillräckligt med pengar så att han kunde köpa ett bra hus till sin mamma. Därefter ett till sig själv och förhoppningsvis kanske även en bil så småningom. När man hör dessa önskningar inser man att fotbollen, på 80-talet, var en helt annan värld jämfört med idag. Numera kan vissa fotbollsspelare köpa ett dussintal bilar redan innan han knappt ens slagit igenom.

1986 köptes plötsligt Borghi av den italienska storklubben Milan. Dom flesta blev säkerligen förvånade över detta, däribland huvudpersonen själv som inte alls var särskilt intresserad av att genomföra övergången.

”Problemet var att dom sålde mig utan att fråga mig först. Jag var iväg med landslaget och spelade världsmästerskapet i Mexiko. Jag har alltid varit en annorlunda människa, och fortsätter att vara det än idag, men besluten tycker jag om att ta själv. Under samma tid ville även Racing Matra (ett franskt lag) köpa mig och jag personligen föredrog Paris. Jag hade inte fel; perioden då man ska acklimatisera sig är viktig. Samtidigt så tilltalade Paris mig väldigt mycket. Någon idiot är jag inte”.

Inte blev det heller någon lyckad tid i den norditalienska staden. När Berlusconi valde att köpa Borghi var det till laget som då tränades av Nils Liedholm. Denne försvann dock ganska snabbt och in kom istället Arrigo Sacchi, som dessutom valde att köpa in Marco Van Basten och Ruud Gullit. Eftersom endast två utländska spelare var tillåtna i samma trupp, i Italien vid denna tidpunkt, tvingades Borghi bli utlånad.

Han kunde dock trösta sig med att han hann med att få äta en lyxig middag hemma hos Silvio Berlusconi.

”Det första som fångade min uppmärksamhet var att han hade en servett vid halsen när han bara skulle äta lite pasta. Hans hus var dock något extraordinärt. Där fanns en kyrka, ett konstgalleri, skulpturer, ett musikrum och t.o.m. ett bepansrat sovrum”.

Borghi blev utlånad till Como och gjorde sju framträdande i Serie A för klubben. Därefter hade han, av förklarliga själ, fått nog och flyttade vidare till schweiziska Neuchâtel Xamax. Även här blev det bara en kort – och inte särskilt lyckosam period. Det var helt enkelt dags att vända hem till Argentina igen och denna gång till River Plate.

Precis innan övergången till Milan var, som sagt, Claudio Borghi en del av det argentinska landslaget som vann VM-guld i Mexiko. Dock var Borghi bara med, nere på planen, i tre av Argentinas sju matcher i turneringen.

”Det fanns två anledningar till att jag inte presterade tillräckligt. Dels var jag väldigt ung – jag var bara 21 år – och dels var jag inte en användbar spelare för Bilardo”.

Bilardos spelsätt och filosofi rimmade inte klockrent med Borghis syn på fotbollen. Om den offensive mittfältaren får välja själv håller han också Menotti högre än Bilardo som tränare.

”Det finns ett före – och ett efter när det gäller Menottis tid i landslaget. Samtidigt, mitt vardagliga liv klingar mer med Menotti. Jag är långtifrån lika besatt som Bilardo, men samtidigt kan jag se hans kvalitéer. Som lag skulle jag också hålla laget 1986 som det bästa”.

Claudio Borghi i AC Milans matchtröja.

Borghi var nu inne i period med korta sejourer hos samtliga klubbar han skrev på för. Efter River Plate väntade kortvariga epoker med Flamengo, Independiente, Unión, Huracán och Colo Colo.

Det var egentligen också enbart med den chilenska storklubben som Borghi skördade någon vidare framgång i form av titlar. Här vann han nämligen såväl Copa Interamericana som Recopa Sudamericana.

Vad det gäller sejouren med Independiente var den över innan den knappt ens hade hunnit inledas. Det var kanske, trots allt, lika bra. Som dedikerad Racing-supporter sedan barnsben var förmodligen inte ärkerivalen den bästa platsen att spela fotboll på för Borghi. Precis som sin pappa är även Claudios son en hängiven supporter till Racing.

”Jag fick ärva mitt supporterskapet av min pappa så det är klart att min son också skulle få göra samma sak. Jag tänker inte vara den enda idioten i den här familjen, haha”.

Borghi har, precis som han själv alltid beskrivit det, varit en annorlunda person som gjort – och sagt det oväntade genom hela sitt liv. Efter spelarkarriären gav han sig in i tränaryrket och har främst varit framgångsrik i Chile där han vann ligan med Colo Colo vid fyra tillfällen. Dessutom blev Borghi mästare med Argentinos 2010.

”Fotbollen är precis som sex. Alla har en åsikt om det och alla är övertygade om att dom vet precis hur man gör det på ett bra sätt”.