Nery Pumpido: Guldmålvakten 1986 med Argentina och River Plate

Nery Pumpido. Han var målvakten i Argentinas VM-guldlag 1986 och är, av många, ansedd att ha varit landets kanske bästa målvakt någonsin tillsammans med Ubaldo Fillol. På klubblagsnivå vann Pumpido det mesta som gick att vinna med River Plate och komiskt nog kom samtliga pokaler under samma år.

Nery Pumpido växte upp i det lilla samhället Monje, även om han föddes i Barrancas då Monje inte hade något sjukhus på den tiden. Avståndet var sedan inte särskilt långt till storstaden Santa Fe där Pumpido också skulle komma att ta sina första steg som fotbollsspelare. Dock var han inte alls övertygad, i början, om att han skulle bli målvakt. Enligt huvudpersonen själv var det rent av en tillfällighet.

”Inte ens jag vet varför faktiskt. En tillfällighet. Jag tyckte om att spela långt fram i planen, men en dag satte dom mig i målet och jag tyckte inte illa om det. Jag hade kanske inte egenskaperna, till en början, för att vara målvakt, men tyckte om det mer och mer med tiden”.

I Santa Fe skulle Pumpido slå igenom med en av stadens största klubbar – Unión. Detta var klubben han alltid kände sig mest förknippad med och den förening han kom att supporta efter karriärens slut. Som liten hade han ingen direkt förebild som målvakt. Dock var det hans två lagkamrater, på samma post, i Unión som lärde honom allra mest under karriären.

”Det var Irusta och Biasutto – två lagkamrater i Unión. Från Irusta lärde jag mig att skjuta långa utsparka då han var bäst på detta. Jag stannade kvar efter träningarna och jobbade på detta. Biasutto däremot lärde mig mer kring saker som rörde själva personligheten kring positionen. Först var jag avbytare till honom och senare var han detsamma till mig i Nacional-turneringen 1979. Båda två stöttade mig mycket. Jag var väldigt ung och konkurrerade med spelare vilka hade mycket erfarenhet, men jag lärde mig. Dom var väldigt generösa med mig. Pato Fillol lärde mig också mycket i landslaget. Han delgav mig sin erfarenhet”.

Precis som många andra fotbollsspelare under den här tiden arbetade Pumpido, till en början, parallellt med fotbollen. Dessutom utbildade han sig på en jordbruksskola då han var väldigt intresserad av detta yrke. Faktum är också att han funderade på att sluta spela fotboll redan som 15-åring, men övertalades av sin pappa till att fortsätta.

”Det var när jag tillhörde Unións ungdomslag och jag spelade faktiskt inte på ett helt år. Jag tröttnade på fotbollen och lämnade den ända tills min pappa övertalade mig till att återvända. I ung ålder händer dessa saker ofta. Man vill bara njuta av livet och inte behöva tänka särskilt mycket på framtiden”.

1979 var Unión framme vid finalen av Nacional-turneringen där man ställdes mot River Plate. Storklubben blev mästare efter något så pass bisarrt som att man gjort fler mål på bortaplan. Matcherna slutade nämligen 0–0 i Buenos Aires och 1–1 i Santa Fe.

”Lyckligtvis avgörs det inte på det här viset längre. En final ska du inte kunna vinna på fler gjorda mål på bortaplan. En final måste du vinna”.

Efter några år i Unión hamnade Pumpido till slut hos Vélez Sarsfield. Men han hade lika gärna kunnat skriva på för Boca Juniors, Independiente eller River Plate.

”När jag spelade för Unión nämndes samtliga av dessa tre klubbar, men i slutändan dök Vélez upp och det blev dom”.

Tiden med Vélez Sarsfield har egentligen bara blivit en mindre parentes i Pumpidos karriär och det finns inte särskilt mycket att berätta om denna sejour. Hans prestationer fortsatte emellertid att vara tillfredsställande och nästa kliv i karriären skulle ta honom till en storklubb.

Nu dök River Plate upp och här skulle han snart slå sig in i ett väldigt stjärnspäckat lag, vilket trånade efter att vinna Copa Libertadores. På 60-talet hade såväl Independiente som Racing Club vunnit Sydamerikas största titel. Årtiondet därefter adderades Boca Juniors till denna lista vilket gjorde att River Plate, tillsammans med San Lorenzo, var det enda laget, av dom fem största klubbarna i landet, som inte fått en inskription i den mest ärofyllda pokalen.

1986 var det dock tillslut dags. Efter att ha vunnit ligan tog River sig hela vägen till finalen, av Copa Libertadores, där man till slut besegrade colombianska América de Cali och kunde kröna sig själva till mästare av Sydamerika. Segern i denna turnering gjorde att Pumpido och hans lag fick möjligheten att mäta sig med Europacupmästarna Steaua Bukarest i Tokyo.

”Dom var ett svårt lag som hade slagit ut Barcelona i Europacupen. Under den andra halvleken attackerade dom oss med allt dom hade, men vi var starka och otroligt taggade att vinna allting det året. Vi hade tagit oss igenom svåra ögonblick, men vi hade räddats av denna egenskap som argentinska fotbollsspelare har. Jag vill inte säga opportunist, men vi hade en intelligens till att ta tillvara på situationerna som dök upp. Precis som Beto Alonso gjorde vid Alzamendis mål. Han slog frisparken snabbt och överrumplade deras försvar. Denna skillnaden gav oss en världsmästerskapstitel”.

Pumpido firar Interkontinentalcupen tillsammans med Oscar Ruggeri och Héctor Enrique.

Denna final spelades i december 1986 och vanns av River Plate med 1-0. Ett halvår tidigare hade Pumpido varit med när det argentinska landslaget vann VM-guld i Mexiko. Under kvalspelet hade Ubaldo Fillol varit förstavalet, men Pumpido gick förbi honom och blev Bilardos självklare etta under själva mästerskapet.

”Det är klart att man hade förhoppningarna om att få starta, och när man fick reda på att Pato (Fillol) inte skulle resa med till Mexiko ökade såklart dessa”.

Pumpido erkände däremot att förväntningarna, om att Argentina skulle bli världsmästare, inte fanns hos spelarna inför mästerskapet. Däremot hade man såklart sina drömmar, även om man tog det match för match.

”Drömmarna fanns där, precis som alla lag hade, men till en början funderade vi inte på att vi skulle bli mästare. Vi fokuserade på varje enskild match. Sen såklart stärktes tanken, allteftersom, att vi kunde komma att bli världsmästare. Efter att vi vann mot Uruguay (i åttondelsfinalen) minns jag att jag tänkte att det kunde gå vägen”.

Precis som många andra anser inte Pumpido att landslaget enbart vann VM-guld p.g.a. Diego Maradona – även om han såklart poängterade stjärnspelarens enorma influens på laget i stort.

”Diego var den överlägset bästa spelaren under världsmästerskapet, men han var också omgärdad av väldigt duktiga spelare”.

Enligt Pumpido var matchen mot England, i kvartsfinalen, samt finalen mot Västtyskland dom två matcherna i vilka Argentina spelade den bästa fotbollen. Även den andra halvleken mot Belgien var perfektion. Tillsammans med lagkamraterna Héctor Enrique och Oscar Ruggeri lyckades Pumpido med en enorm bedrift – att vinna samtliga fyra titlar under ett och samma år.

”Det var ett rekord inom FIFA. Vi vann ligan, Copa Libertadores och Interkontinentalcupen med River Plate samt VM-guld med landslaget”.

Pumpido jublar vid VM i Mexiko 1986.

Vid världsmästerskapet i Italien, fyra år senare, var Pumpido återigen utvald som landslagets självklare etta i målet. Dock inleddes inte turneringen på något vidare trevligt sätt. Argentina förlorade premiären mot Kamerun, efter en tavla av målvakten, och i den andra gruppspelsmatchen mot Sovjetunionen fick mästerskapet ett abrupt slut för målvakten.

I den elfte spelminuten kolliderade Pumpido med lagkamraten Julio Olarticoechea varpå målvakten bröt smalbenet.

”Vissa hörde ljudet av när benet bröts. Själv kände jag bara en enorm smärta i benet. Det kändes som att det brann innanför skinnet”.

VM-slutspelet var över för Pumpidos vidkommande. Han blev omgående ersatt av Sergio Goycochea och resten är, som man brukar säga, historia. Själv repade Pumpido dock snabbt modet och följde resterande delen av världsmästerskapet på läktaren tillsammans med landets president Carlos Menem och guldlagskamraten ifrån 1986, José Luis Brown.

”Han (presidenten) frågade om vi ville sitta med honom och jag gick dit ihop med Tata Brown. Att bli inbjuden av landets president var något väldigt stort för egen del”.

Argentina gick hela vägen till finalen där Västtyskland, återigen, stod för motståndet. Denna gång gick dock tyskarna segrande ur matchen och Argentina fick nöja sig med silvret.

På klubblagsnivå hade Pumpido redan gått vidare till Real Betis utomlands. 1988 hade han gjort flytten över Atlanten och under två år skulle han spela för Sevillaklubben. Hos Real Betis blev han populär bland klubbens supportrar, försökte ändra spanjorernas mentalitet till att våga gå för seger på bortaplan och dessutom blev målvakten vän med tjurfäktaren Juan Antonio Ruiz.

”Han kallades för Espartaco och var ett fenomen. Jag gillade att kolla på honom när dom tränade. Dom tränade nämligen mot tjurar som hade fysiska problem och sen dödade dom dessa precis som när det var riktig tjurfäktning. Efteråt gav dom bort köttet så att människor kunde äta upp det”.

Åren med Real Betis flöt snabbt förbi och när Pumpido återigen befann sig på argentinsk mark var det i Unións matchtröja. Här spelade han under några säsonger innan målvakten, något oväntat, valde att avsluta karriären i Lanús redan som 34-åring.

”Jag hamnade i Lanús efter sex månader som klubblös. Efter att jag hade lämnat Unión fick jag inga erbjudanden som tilltalade mig. Fysiskt var jag väldigt bra, men mentalt var jag någon annanstans. Dom senaste 12 åren hade varit extremt intensiva och min blick var helt enkelt riktad åt ett annat håll. Jag lade handskarna på hyllan hyfsat tidigt för att vara målvakt, redan som 34-åring”.

Det som Pumpido hade börjat snegla mot var tränaryrket. Den f.d. landslagsmålvakten fick en bra start som tränare och vann bl.a. Copa Libertadores med paraguayanska Olimpia 2002.

Nery Pumpido är förmodligen mest ihågkommen för sin medverkan vid VM-guldet 1986 och tack vare denna titel kunde han på allvar mäta sig med Ubaldo Fillol som en av Argentinas främsta målvakter genom tiderna. Skadan i VM 1990 gav en trist sorti på hans framgångsrika landslagskarriär, men öppnade samtidigt upp en möjlighet för Sergio Goycochea som den unge målvakten greppade tag om. Men trots den sistnämndas framgångar, under Italien-VM, är ändå Pumpido övertygad om hur det hade slutat för Argentina ifall han själv hade fått stå i mål i VM-finalförlusten mot Västtyskland.

”Då hade vi vunnit guld”.

***

Fotnot: Nery Pumpido råkade ut för en smärtsam skada även 1987 då han fastnade med sin vigselring i målburen och bröt sitt ena finger. Jämfört med benbrottet i VM 1990 var dock denna skada, enligt honom själv, inte i närheten av lika plågsam.