Carlos Bilardo Del 6: Åren mellan världsmästerskapen och VM 1990 i Italien

Läs del 1 här. 
Läs del 2 här.
Läs del 3 här. 
Läs del 4 här. 
Läs del 5 här.

Omgående efter VM-guldet bestämde sig Carlos Bilardo för att fortsätta som Argentinas förbundskapten. Trots lukrativa erbjudanden, inför diverse klubbar i Europa, ansåg tränare att han redan hade världens bästa jobb. Nu inleddes processen för att förbereda sig på bästa möjliga sätt inför världsmästerskapet i Italien 1990. 

I mars 1987 träffade Bilardo och landslaget påven i samband med en träningsmatch mot Roma i Italiens huvudstad. Senare i juni samma år föll landslaget mot Italien med 3-1 och det börjades så smått att gnällas i tidningarna igen. Dock var Bilardo tillfreds med matchen eftersom han fått testa två unga spelare i Sergio Goycochea och Claudio Caniggia. 1987 skulle landslaget dessutom tävla i Copa América och förhoppningen var att man skulle kunna ta med sig optimismen ifrån VM-guldet i Mexiko. 

Strax innan turneringen föll Argentina mot Paraguay, på Estadio Monumental, med 1-0 och tidningen El Gráfico slog fast att; ”Landslaget kan nog inte spela mycket sämre än såhär”. Kritiken var tillbaka och Bilardo skakade återigen på huvudet. Kunde de inte bara lita på hans arbete som uppenbarligen hade burit frukt tidigare? Copa América spelades i Argentina och efter att ha kryssat mot Peru och besegrat Ecuador med 3-0 gick värdlandet vidare till semifinal. Här föll man med 1-0, mot Uruguay, efter att River Plates anfallare, Antonio Alzamendi, gjort matchens enda mål. Argentina var utslagna och kritiken fortsatte att flöda i tidningarna. 

Argentina under Copa América 1987.

Senare samma år ställdes man mot Tyskland i en träningsmatch på Vélez Sarsfield hemmaplan Estadio José Amalfitani. Argentina vann efter att Diego Maradona gjort mötets enda fullträff. Diego hade bett Bilardo om lite lösare behandling under samlingen så att han skulle kunna träffa familj – och vänner hemma i Argentina. Förbundskaptenen nekade honom detta då han menade på att han inte ville göra någon skillnad på spelarna – framförallt inte med tanke på alla nya unga killar som fanns med i truppen. På väg hem till Italien igen gjorde Maradona en intervju med en journalist där han bl.a. sa att; ”denna gång kände jag mig inte alls bekväm med Bilardo. Återigen visade han upp sin besatthet”.

Enligt Bilardo själv blev han väldigt nedstämd när han läste tidningen, tog en sömntablett den 23 december och gick inte upp ur sängen förrän den 2 januari – han ville inte träffa någon. 

Argentina hann med att spela ytterligare en Copa América-turnering innan det var dags för nästa världsmästerskap. Turneringen 1989 spelades i Brasilien och Argentina tog sig vidare ifrån gruppspelet, efter att ha besegrat såväl Uruguay som Chile, innan man kryssade mot Bolivia och Ecuador. Därefter hamnade man i ett avgörande gruppspel om titeln, men efter att ha förlorat mot såväl Brasilien – som Uruguay försvann alla möjligheter för Argentina till att vinna turneringen.

Samma år hade Diego Maradona gift sig med sin Claudia. Under detta bröllop var Bilardo inbjuden och som den detaljist han var missade han inga möjligheter till att dra fördelar inför kommande matcher. Maradona hade bjudit in sin brasilianska lagkamrat i Napoli, Careca, och Bilardo ville se ifall Ruggeri skulle kunna markera honom. Därför hade han mittbacken till att dansa, med sin fru, nära Careca för att se ifall han kunde mäta sig med denne. Det kunde han och Bilardo kände sig således tillfreds.

Trots att det inte blev något guld i Copa América 1989 var ändå Bilardo nöjd med lagets insats. Han menade på att truppen var under uppbyggnad, med flera nya spelare jämfört med världsmästerskapet i Mexiko 1986. Dessutom var det långsiktiga målet att göra bra ifrån sig i turneringen som skulle spelas i Italien 1990. När lottningen var gjord till världsmästerskapet valde Bilardo Romas träningsanläggning som deras plats under turneringen. Denna plats påminde väldigt mycket om Club Américas faciliteter och Bilardo kände sig nöjd med valet. 

För att få lite kontroll på sina kommande motståndare åkte han till Algeriet, i mars 1990, för att se de kommande motståndarna Kamerun spela mot Zambia i Afrikanska Mästerskapen. Samtidigt bad Bilardo också en kille om att spela in matchen för att senare kunna visa upp den för spelarna. Ifrån Algeriet åkte han tillbaka till Neapel för att träffa Maradona som, i det ögonblicket, åt lunch med några lagkamrater i Napoli. Bilardo kom in med en VHS-kassett i handen och undrade om grabbarna möjligtvis var sugna på att kolla på Kamerun mot Zambia. Diego och hans lagkamrater accepterade, av hövlighet gentemot Bilardo, men kollade bara tio-femton minuter, på matchen, innan de förkunnade att de nog hade koll på Kamerun vid det här laget.

Truppen till världsmästerskapet i Italien var en mix av gammalt och ungt. Jorge Valdano och José Luis Brown lämnades utanför och deras frånvaro berodde på olika saker beroende på vem man frågar. Enligt Valdano var han väldigt besviken när Bilardo meddelade beskedet eftersom han jobbat stenhårt för att komma tillbaka i form till mästerskapet. Frågar man däremot Bilardo var det Valdano själv som inte kände sig tillräckligt frisk för att spela. I truppen återfanns bl.a. Claudio Caniggia som gjorde sitt allra första världsmästerskap. Bilardo hade dock lagt märke till att anfallaren ofta stod och pillade med håret under matcherna och ansåg att Caniggia tappade koncentrationen när han gjorde detta. Därför beordrade han att anfallaren skulle klippa luggen på ett sätt som gjorde att håret inte föll i ansiktet hela tiden. Caniggia tyckte det var helt okej och skaffade sig en lite annorlunda lugg till mästerskapet. Detaljer var, som sagt, viktiga för Bilardo.

Romas träningsanläggning låg lite utanför Rom vilket gjorde att spelarna inte hade särskilt mycket att göra mellan träningarna – och matcherna. Bilardo såg till att de fick träffa sina familjer så ofta som möjligt och satte inte upp några extrema regler under mästerskapets gång. Han litade på spelarnas egna goda omdöme. Maten lagades av samma kock som under VM i Mexiko med den lilla adderingen att ytterligare två kockar, som Maradona kände i Neapel, också adderades till gruppen. 

Innan Bilardo rest till världsmästerskapet hade hans dotter Daniella gett honom ett brev som han fick lova att inte öppna förrän han var på plats i Italien. När han väl öppnade det och läste vad som stod inuti brast förbundskaptenen ut i tårar. Dottern hade skrivit hur hon saknade sin pappa som alltid var iväg på fotboll och aldrig var hemma och plötsligt kände sig Bilardo väldigt skamsen. Han visade brevet för Maradona som även han blev känslosam och slogs av att samma sak mycket väl kunde hända honom framöver. Detta var – och fortfarande är – dessvärre baksidan med att dedikerad hela sitt liv åt fotbollen. 

Det som skulle bli signifikativt för hela mästerskapet i Italien var att småskador och skavanker härgade i truppen. Det började redan innan öppningsmatchen mot Kamerun ens hade blåsts igång. Burruchaga var småskadad och Ruggeri skulle egentligen ha blivit opererad av sin klubb Real Madrid, men de hade skjutit på det hela. Utöver detta hade Maradona problem med sin ankel, som hade svullnat upp enormt mycket och gjort att han hade fått bära specialdesignade skor. 

Premiären mot Kamerun, på San Siro i Milano, blev på många sätt och vis en kollektiv mardröm för Argentina. Bilardo ställde upp med Pumpido i målet. Backlinjen utgjordes av Juan Simón – som libero – Ruggeri, Néstor Fabbri och Néstor Lorenzo. På mittfältet hade Roberto Sensini och José Basualdo gjort de två världsmästarna ifrån 1986, Batista och Burruchaga, sällskap. Längst fram spelade sedan Diego Maradona ihop med Abel Balbo

Den första halvleken slutade mållöst och i halvtid tvingades Ruggeri att gå av. Smärtan gjorde att han inte kunde fortsätta. In kom istället Claudio Caniggia och han såg bl.a. till så att Kamerun fick en man utvisad. Dock hjälpte inte detta till några poäng för Argentinas del. Det var helt enkelt inte deras afton. 

Matchens enda mål gjordes av François Omam-Biyik som vann sin nickduell och skickade bollen rakt ner i marken. Nicken såg långtifrån otagbar ut för Pumpido, men på något sätt släppte målvakten in den under sig. Överlag gjorde inte Argentina någon bra premiär. Man fick inte alls spelet att stämma och defensivt led man av att Ruggeri fått gav redan i halvtid. Chocken inom den argentinska truppen var stor efter förlusten och Bilardo beskrev hur han knappt sov en blund under den kommande natten. Istället satt han uppe till åtminstone klockan fem på morgonen och diskuterade med de erfarna spelarna i laget. 

Matchens enda mål mellan Kamerun och Argentina nickades in av François Omam-Biyik.

När förbundskaptenen vaknade dagen efter mindes han hur han läst om en general, som efter att ha förlorat ett slag, klädde på sig sin snyggaste kavaj, finaste slips och kammade till håret dagen efter. Allt för att visa sina soldater att kriget inte var förlorat. Bilardo gjorde samma sak. Nu återstod det sex matcher, sex stycken finaler och det enda som stod i vägen för ett nytt VM-guld var argentinarna själva. Dagen efter försökte också Bilardo att muntra upp truppen med ett skämt om att ifall laget åkte ut, redan i gruppspelet, såg han hellre att planet kraschade än att de kom levande tillbaka till Argentina. Det är oklart hur övriga i truppen tog emot detta skämt. 

Inför den andra gruppspelsmatchen, mot Sovjetunionen, bestämde sig det argentinska landslaget för att resa en dag tidigare till Neapel och att ta emot folkets kärlek i staden. Argentina mottogs som kungar i staden där Maradona, mer eller mindre, hade utnämnts till en gud. Bilardo gjorde ett antal förändringar i startelvan jämfört med premiären, men kanske mest avgörande var att han återvände till formationen 3-5-2. Matchen började dock inte särskilt bra för Argentinas del. Redan efter några minuters spel kolliderade Olarticoechea med Pumpido varpå målvaktens världsmästerskap var över. Med ett brutet skenben låg Pumpido och vred sig i smärtor på planen samtidigt som Bilardo kallade till sig Goycochea. 

Bilardo försökte peppa sin andramålvakt och sa bl.a. till honom att fr.o.m. nu är det du som är vår målvakt. Omgående ställdes Goycochea inför en klurig hörna och med denna kastades han omgående in i hetluften. Efter knappa halvtimmen ordnade Pedro Troglio ledningsmålet för Argentina och under inledningen på den andra halvleken fixade Caniggia, återigen, en utvisning på en motståndarsspelare. Med en man mer på planen styrde Argentina spelet, men med Kamerun-matchen i åtanken – en match man faktiskt avslutade med två man mer – ville inte Bilardo ta några risker. Ett 2-0-mål hade sannerligen varit välkommet och det kom också tillslut. Med dryga tio minuter kvar av matchen fick Burruchaga en bjudning ifrån det sovjetiska försvaret som han inte kunde missa. 2-0 och tre livsnödvändiga poäng för Argentina. 

Gruppavslutningen mot Rumänien skulle, precis som den föregående matchen, spelas i Neapel. Bilardo gjorde bara en enda förändring i startelvan och det var något han, såklart, var tvungen att göra. Goycochea ersatte nämligen den skadade Pumpido i målet. 

Matchen som sådan var extremt låst och jämn. Inget av lagen vågade riskera särskilt mycket offensivt och Bilardo var rädd att Rumäninen plötsligt skulle få in ett mål som hade skickat hem Argentina redan efter gruppspelet. Pedro Monzón gav Argentina ledningen efter dryga timmen, men rumänerna kvitterade snabbt genom Gabi Balint. Efter det bestämde sig Bilardo för att bevaka det oavgjorda resultatet som, trots allt, ändå skulle ta laget vidare. 

Krysset mot Rumänien innebar att Argentina gick vidare, men som en av de tre bästa treorna var samtliga införstådda med att nästa motståndare skulle bli tuff. Argentina hade inte spelat bra under gruppspelet och många saker hade såklart bidragit till detta. Skadorna på vissa bärande spelare samt den usla starten mot Kamerun gjorde att laget fick kämpa för att ta sig vidare. Givetvis fick man också kritik hemifrån. El Gráfico skrev bl.a. att; ”Landslaget tagit sig vidare genom en glipa i fönstret samtidigt som man skrek på hjälp”.

Bilardo höll inte med i den beskrivningen, men lyckligtvis hann han inte gruva särskilt länge på dessa rubriker. Nu väntade Brasilien i åttondelsfinalen och givetvis var brassarna skyhöga favoriter. Bilardo gjorde denna match till något exceptionellt. Under inga omständigheter ville han åka ur ett världsmästerskap mot Brasilien. Det fick bara inte ske. Argentina hade, innan detta möte, aldrig någonsin besegrat Brasilien i ett VM-slutspel och det var inte många som trodde att man skulle lyckas med det den här gången heller. 

När det argentinska landslaget anlände till Turin dagarna innan matchen påminde staden mer om Rio de Janeiro än en norditaliensk stad. Brasilianska supportrar hade nämligen tagit över hela staden och överallt syntes gula matchtröjor. Man märkte också på stämningen bland dessa sambadansade brasilianare att de var tämligen övertygade om att Argentina inte skulle bli någon match för det brasilianska landslaget. 

På Argentinas spelarhotell hölls ett bröllop kvällen innan åttondelsfinalen. Bilardo hade hört skrönan om att man kunde få extra mycket tur ifall man rörde vid bruden på ett bröllop. Detta var en möjlighet som han inte fick missa. Efter middagen såg han till så att spelarna – och han själv gick ner på bröllopsbanketten. Gästerna där blev glada – och lite förvånade över att se delar av det argentinska landslaget, men stämningen var god och bruden såg överlycklig ut. Bilardo fixade fram en brudbukett till den lyckliga bruden och efter att han vidrört hennes hand kände Bilardo inom sig att ingenting kunde gå fel mot Brasilien. 

Argentina blev totalt utspelade av Brasilien under den första halvleken. Att matchen fortfarande stod 0-0 i halvtid var ett smärre mirakel som man kunde tacka såväl målvakten Goycochea – som målställningen för. Bilardo kände att det fanns absolut ingenting att säga i halvtidspausen. Han insåg att han omöjligen kunde hinna att gå igenom alla misstag under den första halvleken – eller för den delen allt som behövdes rättas till. Därför var han istället tyst och sa bara en kort mening innan han gick ut; ”Släpp inte förbi brassarna fler gånger i den andra halvleken, för då kommer vi att förlora”. 

Under den andra halvleken fortsatte Brasilien att dominera, om än kanske inte lika extremt som under de inledande fyrtiofem minuterna. Med mindre än tio minuter kvar på matchuret greppade Maradona tag om bollen och gjorde en sån där soloraid, förbi flera brasilianska spelare, som bara han kunde göra och levererade sedan en utsökt passning till Caniggia. Denne tog emot bollen, rundade den brasilianska målvakten Taffarel och lade in segermålet för Argentina. Maradona och Caniggia omfamnades i en kram som kändes hela vägen över Atlanten och hem till Argentina. 

Maradonas förarbete till Caniggia i åttondelsfinalen mot Brasilien.

Landslaget hade gjort det omöjliga och, mot alla odds, slagit ut Brasilien. Nu steg obönhörligen optimismen inom det argentinska landslaget. Härnäst väntade Jugoslavien i kvartsfinalen. Ett fysiskt lag, men som, på pappret, inte såg lika skrämmande ut som Brasilien. Dock fanns det ingen anledning att underskatta något lag i detta skede av turneringen. Bilardo tvingades till en förändring, i startelvan, jämfört med mötet med brassarna. José Serrizuela kom in istället för den avstängde Monzón och dessutom tog Gabriel Calderón Pedro Troglios plats.

Jugoslavien inledde matchen bäst och hade två riktigt fina chanser under den första halvtimmen, vilka Goycochea räddade. Därefter drog Refik Šabanadžović på sig sitt andra gula kort och med endast tio man på planen erbjöd jugoslaverna Argentina en väg tillbaka in i matchen. Kvartsfinalen präglades väldigt mycket av kamp och det var en oerhört jämn match som skulle gå hela vägen till straffläggning. I förlängning gjorde Burruchaga mål för Argentina, men detta blev bortdömt för hands – något som Bilardo ansåg var felaktigt. 

Under straffläggningen blev Goycochea stor matchhjälte för Argentina. När Faruk Hadzibegic gick fram för att slå jugoslavernas fjärde straff uppstod emellertid en viss förvirring. Han var nämligen uppsatt som femte straffskytt, enligt den listan som domaren tagit emot, och Dragoljub Brnović skulle ta hand om den fjärde. Den schweiziske domaren påpekade detta när Hadžibegić gjorde sig i ordning för straffsparken och den jugoslaviske spelaren fick därför gå tillbaka till mittlinjen igen. Detta påverkade jugoslaverna samtidigt som Goycochea kunde dra fördel av den tid som hela proceduren tog. I slutändan räddade Goycochea såvl Brnović fjärde straff – som Hadžibegić femte. 

Innan straffläggning hade Goycochea känts sig tvungen att kissa, men kunde inte lämna planen för att göra detta. Därför omringades han av medspelare som ställde sig runt om honom medans han kissade på planen. Efter att ha lyckats slå ut jugoslaverna blev detta sen en ritual som Goycochea även gjorde mot italienarna i semin. 

Semifinalen var, som sagt, mot Italien och skulle spelas i Neapel. På många sätt var den napolitanska befolkningen delade kring denna match. Samtidigt som de ville supporta Diego Maradona kände de ändå ett visst tryck om att heja fram Italien till seger. Argentina hade åtta spelare i laget som riskerade avstängning i en eventuell final. 

Bilardos lag tryckte gasen i botten redan ifrån avsparken. Argentina inledde riktigt bra och gjorde förmodligen sin bästa match under hela mästerskapet. Man hade full kontroll på mittfältet och kunde därifrån styra spelet. Trots detta var det italienarna som tog ledningen genom Salvatore Schillaci. Argentina fortsatte dock att mala på och kvitteringen skulle också komma under den andra halvleken. Caniggia skarvade in 1-1 med dryga tjugo minuter kvar på matchuret och därefter blev hemmanationen nästan paralyserade och slutade att anfalla. 

Maradona och Bilardo under semifinalen mot Italien.

Argentina hade total kontroll på matchbilden och inte ens när Giusti fick syna det röda kortet började italienarna att röra sig framåt. Förutom Giustis röda kort drog även Caniggia, Olarticoechea och Batista på sig gula kort som skulle hålla de borta ifrån finalen. Caniggias varning var förmodligen den mest bisarra av de alla. Han tog omedvetet bollen med handen efter att ha hoppat upp i en nickduell på mittplan. Ganska hårt att få ett gult kort, för denna situation, som berövade den argentinska anfallaren på en VM-final. 

Semifinalen mot Italien gick även den till straffar där Goycochea, ännu en gång, blev stor hjälte med sina räddningar. Bilardo var överlycklig efteråt; ”Aldrig har jag njutit så mycket efter att ha fått lida ännu mer” slog han fast. Med många skavanker – och avstängningar i laget gjorde sig Argentina redo för VM-finalen mot Västtyskland i Rom. Precis som fyra år tidigare, i Mexiko, stod VM-guldet mellan Argentina och Västtyskland – mellan Bilardo och Beckenbauer. 

Till skillnad från Argentina hade tyskarna inga skador – eller avstängningar inför finalen. Majoriteten av publiken var antingen tyskar eller italienare som höll på Tyskland. Bara en liten minoritet med argentinska flaggor syntes på Olympiastadions väldiga läktare när spelarna sprang in på planen. Argentina spelade för dagen i sina mörkblåa tröjor och vita short. 

Redan i halvtid fick Ruggeri kliva av. Smärtan som han spelat med under mästerskapet gick inte längre att härda ut med. Han tittade på Bilardo och sa; ”Det är inte det att jag inte kan spela mer, jag kan inte ens gå”. Detta blev ett jobbigt avbräck för Argentina då Ruggeri hade kontrollerat Klinsmann på ett föredömligt sätt under den första halvleken, vilken slutat mållös. In på Ruggeris plats i försvaret kom Monzón och han skulle bara vara kvar på planen i tio minuter innan han fick syna det röda kortet efter en kapning på just Klinsmann. Detta var f.ö. tidernas allra första utvisning i en VM-final.

Olyckan tog dock inte slut här för Argentinas vidkommande. Med endast fem minuter kvar på matchklockan pekade den mexikanske domaren, Edgardo Codesal, på straffpunkten. Västtyskland hade blivit tilldelad en elvametersspark och protesterna ifrån de argentinska spelarna var ljudliga. Bara några minuter dessförinnan kunde nämligen Argentina ha fått en straff istället när Calderón blivit nedriven i straffområdet. Nu var det istället Sensini som, enligt domaren, hade stoppat Rudi Völler på ett alldeles för bryskt sätt. I efterhand skulle dock Codesal själv medge att tyskarnas straff inte varit korrekt utdömd. 

Fram klev, något överraskande, Andreas Brehme för att slå straffsparken. Tyskarnas ordinarie straffskytt var annars Lothar Matthäus. Ytterbacken stegade fram och placerade in segermålet för Västtyskland utom räckhåll för Goycochea. Några minuter senare blev även Gustavo Dezotti utvisad för Argentina innan domaren blåste av matchen. Tyskland var världsmästare och Bilardo gick bort för att gratulera Beckenbauer på samma sätt som denne hade gratulerat den argentinske förbundskaptenen vid världsmästerskapet i Mexiko. De båda hyste stor respekt för varandra och var aldrig sena med att premiera den andre. 

Samtidigt som tyskarna firade på planen gick Bilardo runt och försökte lugna ner sina spelare som fortfarande var vansinniga på domaren. Förbundskaptenen mindes sedan hur Maradona grät förtvivlat inne i omklädningsrummet över nederlaget. För Diego – precis som för Bilardo – existerade inget annat än seger och guld. 

Enormt mycket folk väntade på landslaget vid hemkomsten till Argentina och Bilardos manskap mottogs som hjältar trots finalförlusten. Laget åkte, precis som efter VM-guldet 1986, till Casa Rosada och gick ut på presidentens – som nu var Carlos Menem – balkong. Bilardo bestämde sig för att era i landslaget var över. Detta trots att hans dotter Daniella försökte övertala honom. ”Du kan väl fortsätta pappa, men lite lugnare och med mindre passion och frenesi?”. ”Det är helt omöjligt” svarade Bilardo till sin dotter. ”Det som är att be solen att lysa på natten”.

***

Läs avslutningsdelen – del 7 – som kommer under morgondagen.

***