Pedro Troglio: Utlandsproffs med Caniggia, målgörare i VM 1990 och klubbikon hos Gimnasia

Pedro Troglio. Han blev utlandsproffs tillsammans med Claudio Caniggia, gjorde mål i världsmästerskapet i Italien 1990 och blev klubbikon hos Gimnasia. Pedro Troglio hann med mycket under sin aktiva spelarkarriär och vidare in i tränaryrket. Dessutom är det sista kapitlet långtifrån färdigskrivet.

Han föddes i staden Lújan, utanför Buenos Aires, men familjen flyttade när Troglio endast var två år gammal. Detta efter en förödande översvämning som gjorde att familjen förlorade allt dom hade. Istället flyttade man till Castelar – också detta utanför Buenos Aires – där Pedros pappa arbetade i en möbelfabrik. Troglio minns hur hans far gick upp kvart i fem på morgonen och kom hem dödstrött på eftermiddagen.

Man kan nog beskriva Troglios pappa som en allt-i-allo arbetare. Han jobbade där det behövdes folk och när Pedro var 12 år gammal hjälpte han sin far att kurera sjuka kossor utanför Buenos Aires. Senare i tonåren hade Troglio ett arbete som reseförsäljare, men hann inte jobba där särskilt länge innan fotbollskarriären tog alldeles för mycket dyrbar tid.

Under pojkåren spelade Troglio för Boca Juniors ungdomslag, men fick en dag reda på att han inte längre platsade i klubben och då dök plötsligt River Plate upp istället.

”Om jag analyserar det idag så gjorde dom mig faktiskt en tjänst. När en spelare är 12–14 år gammal är det inte konstigt om man ibland missar att se dess potential. När dom är 16–17 går det inte. Därefter började jag spela för River och det var som en dröm”.

Troglio hade supportat ”Los Millonarios” ända sedan han var 10 år och såg när storklubben satte stopp för en 18-årig titeltorka.  Innan dess hade Troglio hejat på Independiente då hans bröder – och pappa supportade dessa. Dessutom var hans största idol Ricardo Bochini och denne storspelare spelade, som bekant, hela sin karriär för Independiente.

Under en match med Rivers ungdomslag, 1985, fick Troglio en armbåge intryckt i magen. Först reagerade han inte på det eftersom värken snabbt gick bort, men efteråt svimmade han flera gånger och när han väl kom till sjukhuset hade bukspottskörteln brustit och massvis med smuts hade läckt ut i hela kroppen.

”Jag var död i ungefär 16 sekunder. Jag låg på sjukhuset i nästan två månader, en av dessa på intensiven. Dom genomförde tre operationer på mig och jag gick ner 25 kilo i vikt. Jag var bara 19 år, hade mycket ungdom i mig, och det var nog detta som i slutändan räddade mitt liv”.

Troglio fick höra, av läkarna, att han aldrig skulle kunna spela fotboll igen. Men lyckligtvis hade dom fel.

”Lyckligtvis gick jag snabbt upp i vikt igen. Jag lades in den nionde juli och lämnade sjukhuset den tolfte september. Jag började träna igen den femtonde oktober och i december gjorde jag min första match. Min diafragma var upptryckt vilket gjorde att det fanns en rädsla för att jag inte skulle få luft under matcherna. Men lyckligtvis hade jag aldrig några problem och detta trots att jag spelade på en position där jag löpte otroligt mycket”.

När Troglio kom upp i seniortruppen slog lagkamraten Américo Gallego fast att den unge talangen skulle bli ett fenomen. Just Gallego kom att bli en viktig person under hela Troglios fotbollskarriär – och dessutom en nära vän.

”Han och (Beto) Alonso samlade ihop pengar för att hjälpa mina föräldrar under dom månaderna jag låg på sjukhus och dom inte kunde arbeta. Gallego var som en gudfar till mig inom fotbollen”.

Redan som tolvåring lärde Pedro Troglio känna den två år yngre Claudio Caniggia och dom båda blev goda vänner samt spelade tillsammans i River Plate. ”Cani” var en tämligen tystlåten kille under pojk – och ungdomsåren, men Troglio var en av få personer som kunde få honom att prata och bli mer social.

”Hans (Caniggias) mamma, som är uppe i himlen nu, sa alltid; ”det är otroligt, alltid när Caniggia är med dig så blir han extrovert, snackig och gillar att jävlas med folk”. Och det var sant, när vi gick ut på stan pratade han aldrig med någon annan än mig. Vi lärde känna varandra när jag var 14 år och han var 12”.

Det var också tillsammans med Caniggia som Pedro Troglio lämnade River Plate 1988 för den italienska klubben Hellas Verona. Dom båda bodde tillsammans och blev ännu tajtare som vänner. I sin debut för den italienska klubben ställdes Troglio mot ett Milan som innehöll såväl Marco Van Basten som Ruud Gullit. Verona vann, något överraskande, efter att Troglio gjort tillställningens enda mål.

”Det var en drömdebut. Jag lyckades alltid prestera bra i debuterna under min karriär”.

Claudio Caniggia och Pedro Troglio i Hellas Verona under slutet av 80-talet.

Troglio spelade ett år i Verona innan han gick vidare till Lazio. Till världsmästerskapet i Italien 1990 var såväl Troglio som Caniggia uttagna i Bilardos landslagstrupp. Sammansättningen i denna utgjordes av en hel del rutinerade pjäser, ifrån världsmästarlaget 1986, och en del nya förmågor som gjorde sina första världsmästerskap.

Under detta VM-slutspel delade Caniggia och Troglio rum och det finns en historia – och teori kring varför Bilardo lämnade båda två utanför startelvan i premiären mot Kamerun. Denna historia lyder som sådan att Bilardo kom på dom båda nykomlingarna med att spela alldeles för mycket TV-spel på sitt hotellrum varpå den fotbollsbesatta förbundskaptenen tappade fattningen.

”Det är en teori, även om han (Bilardo) skulle säga att det inte var på det viset. Men vi hade varit inkluderade i startelvan, under träningarna inför premiären, och vi hade också presterat bra. Sen plötsligt var vi inte med i startelvan längre. Det TV-spelet som vi suttit och spelat var det klassiska ”Mario Bros”. Vi kunde inte rädda prinsessan och timmarna bara försvann”.

Argentina förlorade, väldigt överraskande, premiären mot Kamerun med 1–0 efter att Omam-Biyik gjort matchens enda mål under den andra halvleken. I nästa gruppspelsmatch mot Sovjetunionen var Argentina piskade att vinna och denna gång fanns både Troglio – och Caniggia med nere på planen. Det var också Troglio som satte det väldigt förlösande 1–0-målet efter tjugosju minuters spel. Ett inlägg ifrån vänster, av Julio Olarticoechea, hittade pannan på Troglio som kunde förpassa bollen i mål. När sedan Jorge Burruchaga satte dit 2–0-målet, under den andra halvleken, var matchen i hamn.

Pedro Troglio var sedan en vital del av det argentinska landslaget som tog sig hela vägen till finalen där man tillslut föll mot Västtyskland med 1–0. I kvartsfinalen mot Jugoslavien missade Troglio sin straffspark, i den avgörande straffläggningen, och bad en stilla bön att Goycoechea skulle rädda hans ansikte.

”Jag bad till gud att han skulle öppna upp ett hål och ge mig en gigantisk stege så jag kunde krypa ner under jorden. När ”Goyco” räddade den första straffen så blev jag lite lugnare. Och när han räddade den sista tänkte jag; ”Jag är skyldig dig enormt mycket”.

Pedro Troglio (t.v.) i VM-finalen 1990 mot Västtyskland.

Till det kommande världsmästerskapet – 1994 i USA – kom däremot inte Troglio med i truppen. Det argentinska landslaget hade bytt förbundskapten ifrån Carlos Bilardo till Coco Basile och med tanke på att Troglio hade gått vidare ifrån Lazio till Ascoli, som sedermera kom att spela i Serie B, var valet att lämna honom utanför truppen inte helt ologiskt.

”Jag spelade i en serie som inte höll en tillräckligt hög nivå. Det är klart att jag var besviken. Jag var bara 28–29 år. Jag var fortfarande ung och höll en bra nivå. Samtidigt var jag realistisk och insåg att jag bara var en spelare i mängden”.

Troglio skulle faktiskt ha kunnat hamna i Bilardos Sevilla, istället för Ascoli, men samtalet ifrån den f.d. förbundskaptenen kom försent. Troglio hade nämligen redan kritat på för sin nya klubb.

”Han ringde mig klockan fyra på morgonen och undrade om jag ville komma till Sevilla. Det roliga var att han inte befann sig i Argentina eller något liknande utan i Spanien – där klockan också var fyra på morgonen. Men det var sådan som Bilardo var och jag brydde mig inte nämnvärt över att han ringde mig så pass tidigt på morgonen”.

Efter åren med Ascoli skrev Troglio på för den japanska klubben Avispa Fukuoka. Här spelade han i två – och ett halvt år innan han vände hem till Argentina. Därefter blev det fem år i Gimnasia och trots att han aldrig vann någon titel med La Plata-klubben blev Troglio en ikon och har idag en byggnad på området uppkallad efter sig.

Vid 37-års ålder fick han ett samtal ifrån en gammal kompis – och lagkamrat i Pepe Basualdo om att komma och spela för Primera C-laget Villa Dálmine, vilket Troglio nappade på.

”Det var under ett av dom värsta politiska åren i Argentina och jag funderade på att flytta tillbaka till Italien och spela i dom lägre divisionerna. Men sen ringde Pepe Basualdo och sa; ”Jag läste att du har ett sug efter att spela med några polare. Kom till Villa Dálmine, vi håller på att sätta ihop en fin grupp”. Jag tackar, än idag, gud för att jag tog tillvara på denna möjlighet”.

I Villa Dálmine spelade han tillsammans med, förutom Basualdo, flera andra stora spelare i Pacha Cardoza, Monserrat och Pobersnik. Det blev några fina år där klubben vann Primera C och tog klivet upp till tredjedivisionen. Dock har även dom fina stunderna ett slut. Efter att Basualdo bråkat med klubbledningen och lämnat föreningen, ihop med Cardoza och Monserrat, samtidigt som Troglio skadade sig i kvalfinalen mot Colegiales var det roliga över.

Spelarkarriären var över och istället kom fokus att läggas på tränaryrket som Troglio, i unga år, lovat att aldrig ge sig i kast med.

”Det är lustigt det där med att man alltid får äta upp sina egna ord. Idag trivs jag bra med att vara tränare”.

Som huvudtränare har Troglio lett sitt älskade Gimnasia vid tre tillfällen och t.o.m. Diego Maradona, som han f.ö. hade en nära relation till, sa under sin epok som tränare för La Plata-klubben att ingen kunde mäta sig med Troglio i Gimnasia.

Även om Pedro Troglio har vunnit fler titlar som tränare – än vad han gjorde i egenskap av spelare går det inte att komma ifrån att det var under spelarkarriären som han nådde den högsta kvalitén och fick uppleva dom största idrottsliga stunderna. Dock medger Troglio själv att han värderade målet, i kvalfinalen av Primera C, högre än målet mot Sovjetunionen i världsmästerskapet 1990.

”Det finaste målet under karriären var det med Villa Dálmine, men det viktigaste var det som jag gjorde i världsmästerskapet. Allting har sin egen charm. I Primera C är det ren och skär passion och just därför kändes detta lite extra. Målet gjordes med hjärtat”.