Ricardo Gareca: Den bespottade spelaren som har fått upprättelse i rollen som tränare

Ricardo Gareca. Han uppmärksammades under sin spelarkarriär för den kontroversiella övergången, mellan Boca Juniors och River Plate, under mitten av 80-talet. Därutöver kantades Ricardo Garecas fotbollskarriär av missöden, missade pokaler och ilskna motståndarsupportrar. Positivt nog har han fått sin rättmätiga upprättelse i rollen som tränare.

Ifrån läktarna hörs den ena nidramsan efter den andra och visselorkanen verkar aldrig vilja ta slut. ”Gareca tiene cáncer, se tiene que morir” (Gareca har cancer, han ska dö) hörs ifrån Bocas läktarsektioner och det råder inget tvivel om vad budskapet är. Ricardo Gareca har gjort det oförlåtliga och lämnat Boca Juniors för ärkerivalen River Plate. Det är en kontroversiell handling som han nu ska få sona sitt straff för. Hur kom Gareca ens på idén att genomföra den här övergången?

På den här tiden hette River Plates president Hugo Santilli och han låg bakom den högst kontroversiella övergången, vilken även involverade en ung Oscar Ruggeri. Anledningen till att transfern överhuvudtaget kunde komma på tapeten handlade om flera olika saker. Först och främst hade Boca enorma skulder och genomgick en kris som nästan höll på att sätta klubben i konkurs. Som ett led i detta hade de svårt att betala ut sina spelarlöner och låg efter med flera månaders betalning.

Samtidigt kände Santilli – som knappast var rädd för att göra något kontroversiellt – att han ville skaka om den inhemska fotbollen litegrann. Summan av alltihop blev att Boca behövde göra sig av med några spelare – samtidigt som River kunde tänka sig att plocka in dem. Julio Olarticoechea och Carlos Tapia gick i motsatt riktning och en historisk affär roddes således i hamn. Gareca själv minns att alltihop skapade blandade känslor hos de inblandade.

”Det första jag tänkte var att supportrarna till Boca skulle döda både mig och Ruggeri. Den dagen då vi tog på oss Rivers matchtröja, och poserade för tidningen El Gráfico, tittade jag på Oscar och han på mig och vi förstod ingenting av vad som skedde. Föreställ dig kontrasten mellan blått och gult och sedan vitt och rött. Det var som att vi sa med blicken; ”de kommer att döda oss.”

Övergången till River Plate, för Ricardo Gareca och Oscar Ruggeri, blev kontroversiell.

Ricardo Gareca föddes strax utanför Buenos Aires och började spela för Boca Juniors ungdomslag i tidig ålder. Det intressanta i sammanhanget var att han hade spelat som målvakt i kvarterslaget Juvencia, men en dag föreslog Garecas pappa, till tränaren, att han skulle flytta upp sonen i anfallet. Det blev succé och efter detta var Gareca gjuten på den här positionen. Det var också som nia han provspelade för Bocas ungdomslag.

”Alla sa att jag var väldigt duktig som målvakt och San Lorenzo kom t.o.m. och försökte värva in mig på den här positionen. Jag var lång till växten och våghalsig när det kom till att rädda bollarna.”

Annars präglades Garecas barndom av ett annat lag än Boca Juniors. Hans pappa var nämligen en hängiven supporter till Vélez Sarsfield och det var också den här klubben som Gareca kom att hysa extra varma känslor för under hela sitt liv. När Vélez bärgade sin allra första ligatitel någonsin 1968 lyssnade Gareca och hans pappa på avgörandet via radion i familjehemmet. Hans pappa ville nämligen inte ta med sig sin tioårige son till San Lorenzos dåvarande hemmaplan Viejo Gasómetro.

För att ta sig till Boca Juniors träningsanläggning La Candela behövde den unge Gareca byta kollektivtransportsmedel två gånger under färden. Under resans gång anslöt sig flera av hans lagkamrater – däribland Alberto Tarantini.

1978 fick Gareca göra sin efterlängtade debut för A-laget, men de kommande åren skulle inte bli särskilt händelserika för den hårfagre anfallaren. Han fick få chanser i Boca Juniors och i takt med att klubben gjorde några ordentliga investeringar i spelartruppen, under inledningen på 80-talet (däribland Diego Maradona och Miguel Ángel Brindisi), insåg Gareca att han behövde söka speltid någon annanstans.

Sarmiento Junín dök upp som en räddande ängel och den unge anfallaren anlände på ett årslångt lån.

”Den här klubben återupplivade min karriär. Jag hade debuterade för Boca Juniors 1978 och under de nästföljande två åren hade jag knappt fått spela någonting. Sedan kom Sarmiento in i bilden, där (Roberto) Perfumo var tränare, och jag gjorde snabbt tretton mål för klubben. Därefter återkallade Boca mig redan efter sex månader och jag blev ordinarie tillsammans med Maradona och Brindisi. Man skulle kunna säga att Sarmiento förändrade mitt liv.”

Det var under Metropolitana-turneringen 1981 som Gareca representerade Sarmiento och det var just under den här ligasäsongen som Boca Juniors blev mästare. Därmed missade han chansen, med minsta möjliga marginal, att bli mästare. Något som skulle bli ett återkommande fenomen under hela Garecas spelarkarriär.

”Jag visste att Maradona hade anlänt och flera andra spelare – vilket hade genererat enorma förväntningar på laget, men jag behövde spela. Jag var nästan tjugotre år gammal och hade gjort väldigt få matcher i Primera Division, hade blivit relegerad i Boca och behövde göra mig ett namn. Därmed kan man säga att detta beslut (att bli utlånad) förändrade mitt liv, även om det innebar att jag missade titeln.”

Gareca kom tillbaka till ett välsmort Boca Juniors och gjorde över sextio mål för klubben under åren som följde.

”Beslutet att gå till Sarmiento var det bästa jag gjort i hela mitt liv.”

Gareca i Boca Juniors matchtröja.

Anfallaren blev kvar i Boca Juniors ända fram till 1985 då han alltså genomförde den kontroversiella övergången till River Plate tillsammans med kompisen Oscar Ruggeri. Intressant nog blev inte tiden i River Plate särskilt lång utan Gareca spelade knappt femton matcher för storklubben innan han lämnade.

I samma veva hade han börjat att bli bänkad, i landslaget, under kvalspelet till VM 1986 i Mexiko och rent mentalt kände Gareca personligen att han bara ville lämna landet.

”Jag hade varit ordinarie under Bilardos inledande år i landslaget och hade visat moral i de tuffaste av stunder när han hade varit väldigt ifrågasatt. Jag tyckte att jag hade tjänat ihop till att få fortsätta spela, men sedan satt jag nästan på bänken i samtliga matcher under kvalspelet. Faktum är att jag bara spelade den första matchen mot Venezuela och sedan bara några fåtal minuter i det avslutande mötet med Peru. Däremellan ingenting.”

Gareca spelade emellertid, trots allt, ändå en väldigt avgörande roll i just det där mötet med Peru. Argentina behövde nämligen vinna för att ta sig vidare till världsmästerskapet och tiden började rinna ifrån de. När det återstod mindre än tio minuter på matchklockan drog Passarella på ett avslut som Gareca petade in på mållinjen. Många har nästan uppmärksammat Passarella mer för detta mål, än Gareca, men bilderna talar sitt tydliga språk – det var anfallaren som gjorde det.

”Passarella gjorde en makalöst bra match och tog sig framåt i planen för att jaga en kvittering. Det var också han som var ledande i spelsekvensen som ledde fram till situationen, men målet var mitt. Det kan man se tydligt i El Gráfico om inget annat.”

Gareca jublar över det avgörande målet mot Peru som tog Argentina till världsmästerskapet 1986 i Mexiko.

Tack vare Garecas avgörande mål tog sig Argentina till världsmästerskapet som man sedermera också, som bekant, vann. Anfallaren själv fick dock inte vara med om den här sista pusselbiten i framgångspusslet. Garecas första uttagning till landslaget hade kommit redan 1980 och då under Menottis tid som förbundskapten. Dock blev det bara en enda match under den slanke – och kedjerökande tränaren för Garecas vidkommande.

”Det gick inte alls bra för mig. Jag spelade bara en enda match och det var mot Polen. Vi förlorade och under inledningen av den andra halvleken bytte Menotti ut mig samtidigt som publiken busvisslade. Samtidigt klandrar jag inte Menotti. VM 1982 var i antågande och han hade inte särskilt många möjligheter att testa sig fram. Men det gick dåligt för mig och detta var min enda match under honom i landslaget.”

Om vi skruvar framåt klockan igen och till tidpunkten för världsmästerskapet 1986 i Mexiko. Vid det här laget hade Gareca lämnat River Plate och skrivit på för América de Cali i Colombia. Lustigt nog blev han även impopulär bland Rivers anhängare – precis som hos Bocas – och detta hade en väldigt märklig anledning.

”Vi skulle möta River i finalen av Copa Libertadores 1986. Supportrar till Boca Juniors hade börjat snacka om att ifall jag bar deras tröja under América de Calis, mot River, skulle de förlåta mig för den kontroversiella övergången några år tidigare. Detta fick Rivers anhängare nys om och plötsligt började alla att busvissla åt mig. Samtidigt var River som galna för att vinna Copa Libertadores, vid den här tidpunkten, och det enda som gick igenom supportrarnas huvuden var att jag hade spelat för Boca och därför var det en bra anledning att skrika åt mig.”

Under åren med América de Cali spelade Gareca tre raka finaler av Copa Libertadores och förlorade samtliga. Mötet med River Plate var förmodligen det mest känslosamma sett till att han tidigare representerat klubben. Dessutom fick det colombianska laget påhälsning av Rivers Barra innan mötet i Buenos Aires.

”Vi reste dit redan dagen innan matchen och vi hade precis stigit av bussen när deras Barra stoppade oss på gatan. Sedan hotade de oss med flera revolvrar. Rivers Barra var verkligen inte att leka med.”

Lagets ena paraguayan, Roberto Cabañas, fick en käftsmäll av en huligan medan såväl Gareca som Julio Falcioni fick en revolver upptryckt mot tinningen. Trots detta spelades ändå finalen dagen efter. River, som redan vunnit mötet i Colombia med 2-1, vann även finalen på Estadio Monumental och blev mästare i Copa Libertadores för första gången någonsin.

Under hela sin karriär var Gareca lite av en rebell. Han vägrade anta något av anbuden som inkom ifrån Europa eftersom han helst av allt först ville göra sig ett namn hemma i Argentina. Det spelade ingen roll att klubbarna hette Atlético Madrid eller Torino. Gareca var helt enkelt inte intresserad. Vid ett annat tillfälle blev han avstängd i nitton raka ligamatcher efter att ha förolämpat en domare.

När Gareca utelämnades ifrån Bilardos VM-trupp 1986 blev han såklart enormt besviken. Samtidigt gjorde han några kontroversiella uttalanden, efteråt, i media där han insinuerade att förbundskaptenen hade blivit pressad att ta ut andra spelare i truppen. Detta var citat som Gareca, med några års distans, menar mest var något han sade i besvikelsens stund.

”Jag var ganska impulsiv på den tiden och med åren har jag lugnat mig en del. Jag var förbannad över att jag varit med när landslaget – och Bilardo genomgick sina jobbigaste ögonblick. Detta eftersom han ifrågasattes ifrån alla håll och kanter. Därefter kom jag inte med till VM. Med åren inser man att det är sådana här tuffa beslut som en tränare måste ta. Men saken var den att i truppen dök det upp spelare som tidigare knappt hade varit med – som t.ex. Enrique, Borghi, Almirón och Tapia.”

Trots detta höll sig inte ilskan gentemot Bilardo i särskilt länge, utan Gareca anser idag att förbundskaptenen säkerligen hade goda själ till sitt beslut.

Gareca spenderade fyra år med América de Cali. Detta var en speciell klubb på väldigt många sätt och vis. Främst eftersom Calis stora knarkkartell, med familjen Rodríguez Orejuela i spetsen, styrde klubben. Detta var inget ovanligt i Colombia på den här tiden utan det fanns fler klubbar i landets högsta division som leddes av den lokala kartellen. Här lyckades Gareca vinna två ligatitlar, även om det såklart var de tre finalförlusterna i Copa Libertadores som etsats sig allra mest fast på näthinnan.

Tiden i Colombia började dock, under slutet av 80-talet, att obönhörliga lida mot sitt slut och Gareca valde att vända hem till Argentina för att representera klubben hans pappa alltid hade hejat på – nämligen Vélez Sarsfield. Intressant nog spelade Gareca för klubben precis innan deras storhetsperiod sattes i gång under mitten på 90-talet. Ännu en gång gick han alltså miste om de största titlarna då Vélez vann Copa Libertadores året efter att han hade lämnat.

Gareca valde att avsluta karriären med Independiente där han också blev mästare 1994 i Clausuran. Avslutet på spelarkarriären skyndades på av ett plötsligt dödsfall som skakade om Gareca väldigt mycket. En av hans närmaste vänner inom fotbollen, Roberto ”Gallego” Vázquez, omkom tragisk i en trafikolycka.

”Efter att han dött ville jag inte spela mer. Den dagen då jag avslutade karriären, på Platenses hemmaplan, var jag väldigt känslosam och lade handen på hjärtat. Jag har bara tacksamhet gentemot Independientes supportrar. De både tog emot mig – och tog avsked av mig, på ett väldigt fint sätt.”

Efter spelarkarriären blev Ricardo Gareca en väldigt duktig – och framgångsrik tränare. Han började med att träna lag i de lägre divisionerna och nådde omgående resultat. Tillsammans med Talleres (de Córdoba) var han med om flera historiska händelser. Först säkrade Gareca uppflyttningen till Primera Division efter en historisk seger mot ärkerivalen Belgrano med 5-0 och sedan, tre år senare, vann Talleres Copa CONMEBOL med Gareca som huvudtränare. Den här titeln har blivit väldigt uppmärksammad eftersom det var första – och hittills enda gången som en klubb ifrån Córdoba vunnit en kontinental titel.

Gareca har länge varit en populär figur bland Talleres anhängare och har spenderat fyra separata sejourer i Córdobaklubben. Därtill är han en av de tränarna som vunnit flest matcher med Talleres genom historien – sextiofyra segrar talar onekligen sitt tydliga språk och vittnar om varför han blivit så pass omtyckt.

Därefter har Gareca haft stora framgångar med Universitario i Peru, där han vann ligan 2008, men kanske störst avtryck satte han tillsammans med Vélez Sarsfield. Här bärgade han ligan vid fyra tillfällen mellan 2009 och 2013. Vid sitt första guld med klubben, 2009, var det en märkbart rörd Gareca efter slutsignalen. Han tänkte på sin pappa och hur glad han hade varit över triumfen ifall han fortfarande hade varit i livet.

”Det här var min återkomst till landet efter en lång period och jag visste att folk tittade lite snett på mig. Det var våghalsigt av Bassedas (sportchefen) att satsa på mig. Efter att guldet säkrats tänkte jag instinktivt på min pappa som hade varit en stor Vélez-supporter, men som dessvärre hade gått bort i september året innan.”

De senaste åren har Gareca lett det peruanska landslaget med stor framgång. Han styrde landet till silvermedaljen i Copa América 2019 och till tredjeplatsen 2015. Dessutom tog sig Peru till VM 2018 för första gången på 36 år. I juli, tidigare i år, meddelade Gareca att han slutar som förbundskapten för det peruanska landslaget. Detta efter att ha misslyckats med att kvalificera sig för VM i Qatar.

Ricardo Garecas spelarkarriär var inte kantad av framgångar, sett till titlar, men i rollen som tränare har han fått en ordentlig återupprättelse. Som spelare omgärdades han i stället av kontroverser, ilska ifrån motståndarsupportrarna och missade pokaler. Att han nu blivit mer uppskattad som tränare vittnar om att det mesta i livet jämnar ut sig i längden.

Gareca borde förmodligen ha kommit med till VM 1986 efter att ha skjutit landslaget dit genom sitt mål mot Peru i den avgörande kvalmatchen. Ironiskt nog blev han sedan den personen som tog peruanerna till deras första världsmästerskap på 36 år. Livet har ibland en tendens att betala tillbaka.