Oscar Ruggeri: ”El Cabezón” – Världsmästare 1986, utlandsproffs i Real Madrid och en av Argentinas främsta mittbackar någonsin

Oscar Ruggeri. Han vann ligan i nästan samtliga klubbar som han representerade, blev världsmästare med Argentina 1986 och gjorde den omöjliga flytten mellan Boca Juniors och River Plate. Därutöver vann Oscar Ruggeri den spanska ligan med Real Madrid och blev utsedd till hela seriens bästa utländska spelare 1989. Mittbacken hann sannerligen med allt, och lite till, under sin långa karriär som sträckte sig över flera decennier.

De flesta minns nog Oscar Ruggeri som en stenhård mittback som sällan visade några extravaganta känslor på planen. Själv har erkänt att han alltid har haft väldigt svårt för att gråta och sällan tillåter sig själv att bli ledsen.

”Det är svårt för mig, jag är som min pappa när det gäller den saken. Jag vet inte, men det måste vara något inifrån. De få gångerna jag gråtit har jag varit ensam, som t.ex. när min farmor dog. På begravningen gick jag åt sidan och grät. Jag vet inte varför jag har svårt för det. Kanske är det för att jag känner skam inför det, eller så är det en bristande personlighet hos mig. Jag skulle tycka om att kunna gråta när jag känner att jag vill det. Jag skulle vilja ge mig själv den friheten, men jag kan bara inte.”

Denna fasad har gjort att Oscar Ruggeri alltid setts som något av en stram personlighet. Någon som har ett starkt psyke och sällan viker ifrån. Men kanske är detta bara en förenkling av en betydligt djupare anledning? Han växte upp med en frånvarande pappa som ofta var borta i flera månader på affärsuppdrag. I stället blev Oscar, tillsammans med sina två bröder, uppfostrade av sin mamma Hilda.

”Hon kunde ge oss tre ordentligt med stryk när vi var små. Inombords blev jag arg på henne och kunde säga till mig själv; hur är det möjligt att hon kan slå oss på det här viset? Idag är jag tacksam för den strikthet som jag hade som barn och jag förstår varför hon gjorde det. Hon var ensam med tre söner och pengarna räckte precis till för att vi skulle gå runt. Det fanns inte särskilt många andra valmöjligheter.”

Eftersom Oscar Ruggeri var den minsta av bröderna slapp han skaffa sig ett extra jobb för att hjälpa till med försörjningen. I stället kunde han fokusera på det som han tyckte allra mest om att göra – nämligen spela fotboll. Familjen hade flyttat ifrån Rosario, när Ruggeri var liten, till den betydligt mindre orten Corral de Bustos och det var här som hela hans barndom utspelade sig.

”I en by finns det inte särskilt mycket att göra. Du väntar bara på att det ska bli lördag så att du antingen kan gå på bio eller gå ut och dansa. Men gå ut och dansa var såklart ingenting som min mamma lät mig göra förrän jag var 16 år gammal. På bio däremot fick jag gå, under förutsättningarna att en granne följde med mig. Ensam gick inte för sig. Ibland åkte vi hela familjen till Rosario för att hälsa på min mormor, men annars hände det inte särskilt mycket. Det fanns inte så mycket att göra.”

I stället fokuserade Ruggeri på att spela fotboll och det hade han sannerligen gott om tid till att göra. Dessutom saknades det knappast ställen att spela på i Corral de Bustos. Här var det oerhört glesbebyggt och ödetomterna, som inbjöd till fotbollsspelande, fanns det gott om.

”Här var det ett hus, sedan en fotbollsplan, sedan ett hus till och sedan ytterligare en fotbollsplan. Därmed fanns det ett överflöd av utrymme att spela på. Jag var galen i fotboll, jag tänkte stundtals inte på någonting annat. För egen del har fotbollen alltid varit något galet.”

Ruggeri började spela för den lokala klubben Corralense och utvecklades snabbt. Redan tidigt var han lång – och spinkig, vilket skapade vissa problem för den unge grabben. Som 14-åring hade han redan fått problem med sin rygg. Förmodligen som ett resultat av att han växt alldeles för snabbt.

Detta renderade i att hans mamma tog med sig Ruggeri till en läkare som slog fast att den unge grabben inte skulle kunna spela mer fotboll till följd av ryggproblemen. Mamma Hilda tyckte att detta lät som en vettig idé och ansåg att hennes son därför kunde fokusera på studierna i stället, men så blev det såklart inte. I samma veva skulle Ruggeris lag Corralense spela finalen av ungdomsturneringen ”Campeonato Evita” i staden Marcos Juárez.

”Jag sa till min mamma att hon kunde vara lugn, att jag inte tänkte spela matchen, men att jag ville följa med mina lagkamrater på matchdagen.”

Kvällen innan finalen smet Ruggeri ut med en liten kappsäck där han lagt i sina fotbollsskor, sin matchtröja och sina shorts. Denna väska placerade han sedan vid ett av däcken på bussen som skulle ta laget till finalen dagen efter. På matchdagen lämnade sedan Ruggeri familjehemmet utan några tillhörigheter, vilket fick hans mamma att tro på att hennes son inte tänkte spela finalen. Det gjorde han såklart ändå och Corralense vann matchen. Några dagar senare hade familjen hittat en ny läkare som gav Ruggeri en injektion i ryggen, vilken tog bort värken en gång för alla. Fotbollskarriären kunde därmed leva vidare.

Under den här epoken dök sedan en möjlighet kring att få provspela för storklubben Boca Juniors upp. Tillsammans med sin kompis Genaro och tre andra spelare reste Ruggeri till huvudstaden för att genomföra provspelet.

”Genaro plockade de in direkt. Han var en fantastisk målvakt. För egen del kostade det mig lite mer för att bli en del av klubben.”

Visserligen kom Ruggeri in i ungdomslaget, men till en början fick han inte särskilt mycket speltid. Därefter släpptes han ner några åldersklasser, blev mästare 1979 och sedan bestämde sig Boca för att köpa loss honom.

”Jag hade bara varit på lån och sedan köpte de loss mig. Jag kommer inte ihåg för hur mycket, men det var 6,000 eller 60,000 pesos – det var i alla fall något på sex. Det jag kommer ihåg är att Corralense sedan använde pengarna för att fixa till kaklet i föreningens swimmingpool.”

Oscar Ruggeri i Boca Juniors matchtröja.

Den första tiden på Bocas internat blev kämpig för Ruggeris del. Han saknade sin hemstad och sin familj, samtidigt som internatet, på den här tiden, inte höll ens i närheten av samma bekväma standard som den gör idag.

Efter att ha blivit en del av Boca Juniors, och börjat skörda framgångar med ungdomslaget, gick det däremot sedan fort framåt för Ruggeris vidkommande. Redan som 18-åring lyftes han upp i A-laget och fick göra sin debut i Primera Division mot Newell’s Old Boys. Tränaren som gav Ruggeri hans debut var ingen mindre än den f.d. landslagsspelaren Antonio Rattín.

”Capurro och Tesare hade skadat sig och (Roberto) Mouzo hade fått hepatit A. Detta gjorde att de inte hade någon annan mittback tillgänglig. Han (Rattín) ställde samma fråga som alla tränare ställer; om jag kände mig redo. Jag svarade sedan som alla fotbollsspelare gör; ja det är jag. Debuten var i en match mot Newell’s som vi vann med 3-0. Veckan efter förlorade vi mot River, med 2-1, på Monumental. Jag fick uppgiften att markera (Leopoldo) Luque.”

Precis som för många andra unga spelare genomgick Ruggeri också en liten dipp efter att ha fått chansen i A-laget. Omställningen ifrån ungdomsfotbollen är alltid svår, men snart var han tillbaka igen och redan året efter – 1981 – var han med och vann ligaguldet tillsammans med spelare som Diego Maradona, och Miguel Ángel Brindisi, i laget. Den här säsongen hade Ruggeri redan slagit sig in i startelvan.

Boca Juniors genomgick sedan en stor kris under 80-talet och denna skulle den unge mittbacken få anledning att beskåda på nära håll. Lönen var inte särskilt hög och den enda anledningen till att Ruggeri, till sist, kunde köpa en lägenhet i huvudstaden berodde på att han fått bonusar för bl.a. ligaguldet 1981. Hans första bil kom också i samma veva, men det fanns dock ett problem i sammanhanget. Ruggeri visste inte hur man körde.

”Jag hade en Taunus modell ’81 som hade gått noll kilometer. Saken var bara den att jag inte visste hur man körde bil. I början gick jag ner ifrån lägenheten, satte mig i bilen och startade motorn. Sedan satt jag där en stund innan jag vred om nyckeln igen och promenerade upp till lägenheten.”

Till sist insåg han att det nog var bäst att införskaffade ett körkort trots allt. Under sin sejour med Boca Juniors träffade också Ruggeri sin blivande fru Nancy som han kom att skaffa fyra barn tillsammans med.

Tiden med Boca led dock obönhörligen mot sitt slut och skulle nå ett dramatiskt epicentrum under mitten av 80-talet. Storklubben genomgick, som sagt, ett otroligt tufft årtionde med enorma ekonomiska problem som hade kunnat försätta föreningen i konkurs. I denna veva blev klubben tvingade att släppa vissa spelare eftersom de helt enkelt inte hade råd att betala deras löner. Två av dessa var Oscar Ruggeri och Ricardo Gareca. Vad som dock stack ut med dessa båda herrar var deras nästkommande klubbval. Bägge två skrev nämligen på för ärkerivalen River Plate.

Under sina år i klubben fick Ruggeri bl.a. Menotti som tränare, men det var med Héctor Veira vid rodret som Ruggeri skulle nå störst framgångar. Under 1986 vann River Plate ligan, Copa Libertadores och Interkontinentalcupen med mittbacken given i startelvan. Detta var f.ö. första gången i storklubbens historia som de vann såväl Libertadores – som Interkontinentalcupen.

Med River Plate vann Ruggeri flera stora titlar. Däribland Copa Libertadores.

Samma år var Ruggeri även med i det argentinska landslaget som bärgade VM-guldet i Mexiko. Under mästerskapets gång delade han rum med Almirón och spelade samtliga minuter i turneringen för sitt Argentina. I premiären mot Sydkorea stod han också för ett av målen i 3-1-segern. Ifrån början var det tänkt att Ruggeri skulle spela tillsammans med Daniel Passarella i mittbackslåset, men den rutinerade, f.d. lagkaptenen i landslaget, drog på sig en magbakterie och missade hela mästerskapet. I stället blev José Luis Brown den som bildade mittbackslås med Ruggeri under turneringens gång.

”I början av mästerskapet var inte gruppen helt sammansvetsad, men innan premiären hade vi en samling där vi pratade ut och alla fick säga det de ville ha sagt. Samma kväll var det också en av personerna i delegationens födelsedag, en kompis som följde med oss över allt. Någon satte i gång några rocklåtar och Bilardo började dansa, samma sak med (Héctor) Enrique. Helt plötsligt började vi alla sjunga; ’detta är stornäsans (Bilardos smeknamn) lag’. Här började vi bli ordentligt sammansvetsade.”

Argentina vann VM-guldet och Ruggeri blev utsedd till en av turneringens allra bästa försvarare. På klubblagsnivå spelade han för River Plate ända fram till 1988 när plötsligt en unik möjlighet dök upp. Ruggeri hade fått reda på att den spanska klubben Logroñés var ute efter honom och att han skulle få träffa en representant för dessa. Det var bara den lilla detaljen att mittbacken inte hade en aning om att det ens fanns en klubb som hette Logroñés, utan trodde i stället att detta var representantens namn.

”Jag hade inte den blekaste aning om att det fanns en klubb med det namnet. Alltihop var ganska rörigt. Jag ville ha pengar för att genomföra övergången, men han som skulle köpa mig ville i stället erbjuda mig en vinkällare i Buenos Aires. Han ville, med andra ord, betala mig i vin. I slutändan accepterade jag erbjudandet. Samtidigt sa jag till honom att det fanns fler duktiga spelare i River som han borde kolla på. Jag sa att han borde kontraktera (Antonio) Alzamendi, men han hade inte en aning om vem det var. Jag insisterade dock och Antonio följde med oss till Spanien. Omgående ringde jag sedan upp Nancy, sa att innan torsdagen i nästa vecka skulle vi resa till Spanien och att vi därför behövde gifta oss innan dess. Vilket vi också gjorde på onsdagen.”

Ruggeri spelade ett år med Logroñés i Spaniens högsta division innan det bar av till storklubben Real Madrid. Här blev det också en säsong under vilken Ruggeri vann den spanska ligan och blev utsedd till La Ligas bästa utländska spelare. Därefter blev det spel i Vélez Sarsfield, italienska Ancona, América i Mexiko – där han återigen blev mästare – innan han hamnade i San Lorenzo. Tillsammans med Azulgrana vann mittbacken ett otroligt efterlängtat ligaguld 1995. Detta var nämligen San Lorenzos första ligatitel på 21 år och det första guldet sedan återkomsten till Primera Division under inledningen på 80-talet.

Med Real Madrid blev det en säsong för Ruggeri under vilken han vann ligan och blev utsedd till seriens bästa utländska spelare.

Efter fyra säsonger med storklubben valde Ruggeri sedan att avsluta sin karriär tillsammans med Lanús under slutet av 90-talet. Han hade då hunnit med att, förutom VM 1986, även spela i mästerskapet som ägde rum i Italien 1990 och i USA 1994. Vid turneringen 1990 kom Argentina tvåa efter att ha fallit i finalen mot Västtyskland med 1-0. Därutöver var Ruggeri också med om att vinna Copa América såväl 1991 – som 1993. Detta var f.ö. Argentinas två sista riktigt stora titlar innan man lyckades bärga Copa América under 2021.

Efter spelarkarriären gav Ruggeri sig in på en tränarkarriär som inte varade särskilt länge och som inte heller genererade några stora titlar. Han är förmodligen en av de allra bästa försvararna som Argentina någonsin har producerat fram. En modern mittback som samtidigt visste hur man spelade hårt – och fult när det behövdes. Bakom den, ibland bistra fasaden, fanns dock en person som aldrig vågade gråta offentligt, som växt upp med en frånvarande pappa och som sedan vågade göra resan till Buenos Aires för att skriva på för Boca Juniors, där han också blev mästare 1981 tillsammans med Diego Maradona.

Därefter gjorde Ruggeri den, i många fall, omöjliga flytten mellan ärkerivalerna Boca Juniors och River Plate, vann Copa Libertadores och Interkontinentalcupen med den senare klubben och blev världsmästare med Argentina samma år. Han spelade i tre världsmästerskap och vann ligaguld nästan var han än gick. Ruggeri blev dessutom utsedd till den bästa utländska spelaren i La Liga 1989, under en säsong där han också blev mästare med sitt Real Madrid. På många sätt och vis var han en spelare vars karriär nästan är omöjlig att sammanfatta på några enstaka A4-sidor. Trots detta är ändå denna artikel ett tappert försök.