José Luis Cuciuffo: Världsmästaren och den skämtande försvararen som tragiskt gick bort i en jaktolycka

José Luis Cuciuffo. Utan att vara tilltänkt till Carlos Bilardos startelva, i VM 1986, lyckades han ändå att slå sig in i laget och bli en nyckelfigur. José Luis Cuciuffos spelarkarriär kantades av flera framgångar där VM-guldet såklart stod överst. Tragiskt nog gick han sedan bort på ett otroligt sorgligt sätt.

Det sägs att människor ifrån den argentinska staden Córdoba är lite muntrare till sinnet än folket i övriga delar av landet. Om detta är en grov generalisering eller inte låter jag vara osagt, men denna beskrivning stämmer hursomhelst klockrent in på José Luis Cuciuffo. Den skicklige försvararen föddes – och tog sina inledande fotsteg mot en fantastisk fotbollskarriär i just Córdoba. Hans lagkamrater mindes honom också som en otroligt skojfrisk personlighet som ständigt hade nära till ett skratt.

”Vi skulle kunna prata om ”Cuchu” en hel dag. Detta eftersom han var en spektakulär person i alla avseenden. Han var en fantastisk lagkamrat och alltid positiv till etthundra procent. Han var fotbollens glädje, det sa vi alltid om honom. Han hade alltid nära till de där typiska cordobesiska skämten. Jag har fantastiska minnen av honom, han var en enastående lagkamrat.”

Héctor Enrique.

Cuciuffo inledde sin spelarkarriär i den modesta – och tämligen okända klubben Huracán de Córdoba. Sina första fotbollssteg tog han på skolgården i det anspråkslösa området San Martín. Tillsammans med Huracán utmärkte han sig omgående, under slutet av 70-talet, i den regionala ligan. Cuciuffo gjorde sin absolut bästa insats i en 4-0-seger över lokalkonkurrenten Talleres och den här prestationen gjorde att den blåvita föreningen senare köpte honom. Först hade dock emellertid den talangfulle försvararen hunnit med en kort avstickare till Chaco For Ever.

Tillsammans med Talleres utmärkte sig Cuciuffo på flera olika sätt. Hans defensiva egenskaper blev unisont hyllade, men han blev även noterad för en annan, lite märklig, detalj. Vid två tillfällen fick han nämligen agera målvakt efter att den ordinarie hade blivit utvisad (en gång var det Héctor Baley som fick syna det röda kortet och vid ett annat tillfälle var det Oscar Quiroga). Hursomhelst visade Cuciuffo, redan på den här tiden, prov på vilken oerhörd lagspelare han var och detta var något som skulle visas sig vid fler tillfällen under hans långa karriär.

José Daniel Valencia var redan väletablerad i Talleres när Cuciuffo anlände under inledningen på 80-talet. Han minns hur den unge försvararen omgående utmärkte sig.

”Han var en sådan spelare som inte längre finns. Intelligent och med så pass mycket kvalité att han kunde spela överallt i backlinjen. Även fast han inte var särskilt lång så löste han situationerna ändå. Han var en typisk tempospelare. Han kommer alltid att vara närvarande hos oss som älskar fotbollen innerligt.”

1982 dök plötsligt Vélez Sarsfield upp som en ny tänkbar klubbadress för Cuciuffos vidkommande. Själv tvekade han inte en sekund utan packade väskorna och begav sig omgående till huvudstaden. På den här tiden var Vélez en ganska anspråkslös förening som endast vunnit ligan vid ett tillfälle. Annorlunda skulle det bli fr.om. 90-talet, och framåt, då klubben skördade stora framgångar såväl nationellt som internationellt.


I Vélez matchtröja spelade Cuciuffo nästa tvåhundra matcher och imponerade på såväl sina nya lagkamrater som motståndarna. Hans förmåga att kunna spela på samtliga positioner i backlinjen gav honom en enorm fördel och gjorde Cuciuffo snabbt till en extremt användbar försvarare. En som fick upp ögonen för honom var förbundskaptenen Carlos Bilardo. Han valde sedan att ta ut Cuciuffo i sin VM-trupp till mästerskapet i Mexiko 1986.

Trots att han, som sagt, kunde spela på samtliga positioner i backlinjen var ändå Cuciuffos favoritposition som vänsterback. I VM-premiären 1986 mot Sydkorea fanns han inte med i startelvan utan det var först i den andra gruppspelsmatchen, mot Italien, som han fick göra sin debut i världsmästerskapet. De flesta var, på förhand, införstådda med att Cuciuffo främst var med som ett alternativ till den ordinarie backlinjen. Få trodde att han skulle få starta särskilt många matcher under turneringens gång.

Men Bilardo ville nämligen, inför mötet med Italien, ha in en något snabbare försvarare än Néstor Clausen för att försöka ta hand om de italienska anfallarna Giuseppe Galderisi och Alessandro Altobelli. Cuciuffos huvudsakliga uppgift blev att radera ut den snabbe Galderisi och detta gjorde han också med bravur. Matchen slutade 1-1 och Argentina såg ut att gå mot en bekväm plats i åttondelsfinalerna.

I den avslutande gruppspelsmatchen mot Bulgarien fanns Cuciuffo återigen med i startelvan. Den här gången utmärkte han sig genom att spela fram till Jorge Valdanos öppningsmål redan efter fyra minuters spel. Efter att ha tagit sig förbi två bulgarer på vänsterkanten svingade Cuciuffo in ett perfekt inlägg till Valdano som dök upp på den bortre stolpen och enkelt kunde nicka in ledningsmålet. Diego Maradona lovprisade Cuciuffo flera gånger i sin självbiografi och skrev bl.a. så här om honom.

”Cuciuffo stressade en av deras försvarare och tog bollen ifrån honom. Därefter tittade han upp och slog ett inlägg – i ren Garrincha-stil – som Valdano kunde nicka in. Det var otroligt.”

Maradona skrev också, i samma bok, att Cuciuffo var; ”en fantastisk spelare som kom ifrån Córdoba-regionen.” En annan intressant detalj var att vänsterbacken bar nummer nio under mästerskapets gång – ett inte särskilt vanligt nummer för en försvarare, men som hade sin anledning i att tröjnumren, i det argentinska landslaget, delades ut baserat på alfabetisk ordning.

Efter mötet med Italien, och sedan under resterande delen av världsmästerskapet, var Cuciuffo en given del av Bilardos startelva. I åttondelsfinalen mot Uruguay fick han den oangenäma uppgiften att markera deras storstjärna Enzo Francescoli – som parallellt skördat enorma framgångar med River Plate. Detta var ingen enkel uppgift, men återigen gjorde Cuciuffo det hela med bravur och den uruguayanske anfallaren lämnade också mötet som förlorare och mållös.

Fr.o.m. kvartsfinalen mot England fick Cuciuffo också, återigen, visa prov på sin mångsidighet när Bilardo valde att gå över till en trebackslinje. Tillsammans med Oscar Ruggeri och José Luis Brown bildade sedan Cuciuffo en väldigt dynamisk – och svårforcerad försvarslinje. Argentina vann som bekant VM-guldet och vid hemkomsten hyllades Cuciuffo stort i sin hemstad Córdoba. En av hans närmast vänner minns mottagningen ifrån folket i staden.

”Det var en enormt lång kö som sträckte sig flera kvarter bort för att hylla honom. Han hade samma enkelhet i sig och samma ödmjukhet som han alltid hade. Samma som folket i området också var kända för. Han trodde aldrig att han var större än vad han i själva verket var. Han var en fantastisk människa.”

Cuciuffo var en del av det argentinska landslaget som vann VM-guld 1986.

Året efter VM-guldet valde Cuciuffo att lämna Vélez Sarsfield och gå vidare till storklubben Boca Juniors. Här blev det dessvärre inga stora titlar – bortsett ifrån Supercopa och Recopa Sudamericana. I stället blev han ihågkommen som en kraftfull försvarare som alltid gjorde det som förväntades av honom nere på planen. Precis som under sejouren med Talleres fick Cuciuffo återigen agera målvakt när Hugo Gatti blivit utvisad och det inte fanns fler byten att göra för huvudtränaren. Inte heller den här gången tvekade den lojale försvarare kring att dra på sig målvaktströjan och ställa upp för sina lagkamrater. Han visade sig också vara en ganska duglig målvakt och höll faktiskt nollan i nämnda match.

Annars är kanske det starkaste minnet ifrån tiden med Boca Juniors det som skedde den 6 september 1989. Den dagen ställdes nämligen Boca mot sina ärkerivaler River Plate och Cuciuffo blev stor matchhjälte när han gjorde matchens enda mål. Det var på något sätt ganska komiskt att han gjorde mål mot just River Plate med tanke på att Cuciuffo inte direkt var någon van målskytt. På lite över hundra matcher för Boca Juniors gjorde han nämligen bara sex mål.

Under inledningen på 90-talet valde han att lämna den argentinska storklubben för att bege sig över Atlanten. Här hamnade Cuciuffo i den franska klubben Nîmes där han blev lagkamrat med den excentriske Eric Cantona. Den argentinska försvararen spenderade tre säsonger i Frankrike innan han bestämde sig för att vända hem till staden där allting en gång i tiden hade börjat.

1993 skrev han på för Belgrano, men det blev ingen lång vistelse. Cuciuffo hade fått problem med menisken i sitt ena knä och detta skulle också tvinga honom att lägga skorna på hyllan. Det blev bara fjorton matcher i Belgranos ljusblåa tröja innan han fick tacka för sig.

Efter spelarkarriären valde Cuciuffo att hänge sig åt sin andra stora passion i livet – nämligen jakten. Han älskade att åka ut med sina vänner på helgen och jaga det mesta som gick att jaga i Argentina. Tragiskt nog skulle detta intresse bli slutet på den f.d. världsmästarens liv.

I början av december 2004 var Cuciuffo ute med några kompisar för att jaga gnagare i utkanterna av Buenos Aires-provinsen. Plötsligt kom bilen, som de körde, in på en alldeles för guppig väg vilket ledde till att Cuciuffo tappade kontrollen över fordonet. Mellan benen hade han ställt sitt gevär med mynningen uppåt. När bilen skakade till avlossades ett skott ifrån geväret som gick rakt igenom Cuciuffos kropp, förstörde hans lever innan den störtade rakt in i hans kroppspulsåder.

Han fick omgående behandling på plats innan han förflyttades till det närmaste sjukhuset som var över tio mil bort. På vägen till sjukhuset dog tragiskt Cuciuffo, endast 43 år gammal. Han hade tappat alldeles för mycket blod och hans liv gick således därför inte att rädda.

Hela Argentina chockades över dödsfallet som var lika oväntat som sorgligt. Vid hans minnesceremoni i hemstaden Córdoba dök flera av hans f.d. lagkamrater i landslaget upp. Bland dessa återfanns också den forne förbundskaptenen Carlos Bilardo. Han sa så här om Cuciuffos bortgång.

”Vi har förlorat någon som vi alla tyckte väldigt mycket om. En fantastisk person som vi för alltid kommer att minnas.”

Cuciuffo blev begraven på kyrkogården Parque Azul i Córdoba. När hans kista sänktes ner i marken hördes sprida rop av; ”Dale campeooooón” på kyrkogården. Det var nämligen precis det som Cuciuffo var – en mästare såväl på fotbollsplanen som vid sidan om. En ödmjuk person som aldrig glömde bort var han kom ifrån, och som åkte hem till Córdoba vid varje tillfälle som gavs. En personlighet som behöll sitt godmodiga – och gladlynta, cordobesiska, sinne genom hela livet. Eller som lagkamrater Ricardo Bochini beskrev honom; ”han var en person som skämtade hela tiden. En glad – och väldigt rolig människa.”