José Daniel Valencia: Världsmästaren ifrån 1978 som nobbade Real Madrid, blev en ikon i Talleres och gjorde Diego Maradona till gudfar åt sin ena dotter

José Daniel Valencia. Han vann VM-guld med Argentina 1978, men skippade efterfesten eftersom han ville hem och fira med sin mamma. José Daniel Valencia har alltid varit en älskvärd fotbollsspelare – och person som dessutom gjorde Diego Maradona till gudfar för sin ena dotter. Dessutom blev Valencia den kanske allra mest ikoniska spelaren i hela Talleres långa historia och tackade nej till att spela för Real Madrid.

Slutsignalen ljuder på Estadio Monumental i Buenos Aires. Argentina har blivit världsmästare efter att ha besegrat Nederländerna i en dramatisk final som gick till förlängning. Väl där visade sig dock värdnationen ifrån sin bästa sida och kunde vinna med 3-1 efter att Mario Kempes och Daniel Bertoni gjort de två avgörande målen. Spelarna har precis hunnit ner i omklädningsrummet när José Daniel Valencia greppar tag i förbundskaptenen Menottis arm och säger; ”César, jag vill åka och träffa min mamma, jag står inte ut att vänta en sekund till.” Menotti tittar storögt på sin 22-årige offensive mittfältare och förklarar att laget snart ska ta sig till den efterföljande segermiddagen för att fira VM-guldet. Ganska snabbt inser han dock att Valencia inte tänker ändra sin åsikt. Han vill hem – nu.

Det finns många klichéartade beskrivningar om fotbollsspelare som; ”föddes med en fotboll under armen”, men det finns förmodligen ingen spelare som denna beskrivning passar bättre in på än just José Daniel Valencia. Hans pappa arbetade nämligen som vaktmästare på en arena i staden San Salvador de Jujuy (i folkmun endast Jujuy) och familjen bodde således under den ena läktaren. Här växte Valencia upp och lärde sig snabbt att älska sporten som kom att forma hela hans liv.

”Min barndom var bra. Vi hade aldrig problem med att vi gick hungriga, men vi hade heller inget överflöd. Min pappa arbetade som vaktmästare på en arena i Jujuy och vi bodde under den ena läktaren. Jag föddes på en fotbollsarena och min trädgård var en fotbollsplan. Jag saknade aldrig någonting under min uppväxt, men det var inte heller så att vi kunde kasta upp smör i taket om man säger så (uttryck för att leva i överflöd. Reds anm.). Sedan jag var en liten pojke har jag spelat med en boll och kommer att fortsätta att göra det tills mina ben inte orkar längre.”

Valencia har alltid poängterat att han spelat med en boll och inte per se fotboll (”Jugó al pelota, no al fútbol) och det han menar är helt enkelt att för honom var det samma sak att spela med kompisarna eller att springa in på Old Trafford, Maracaná eller för den delen ett fullsatt La Bombonera. Han spelade på sitt sätt och hade roligt nere på planen.

”Jag är en person som har haft väldigt roligt med den här sporten och kommer att vara evigt tacksam gentemot den för all framtid. Jag hade glädjen att få vara en del av det argentinska landslaget tack vare César Luis Menotti och jag är också väldigt tacksam gentemot Amadeo Nuccetelli som tog mig till Talleres.”

Just kärlekssagan med Talleres skulle bli något som följde Valencia genom hela hans karriär och vidare bortom densamma. När han var 18 år gammal bestämde han sig för att lämna tryggheten hemma i Jujuy och testa på lyckan i Córdoba med Talleres. Själv har Valencia beskrivit det som ett steg i livet som var allt annat än enkelt för den unge talangen.

”Jag grät hela resan ifrån Jujuy till Córdoba eftersom jag skulle lämna alla mina vänner, min familj och där jag kom ifrån. När jag väl hade installerat mig i den nya staden försökte jag göra det så bra som möjligt och jag lyckades bra. Jag blev väldigt omtyckt eftersom jag tyckte om att vara en spelande fotbollsspelare. När jag anlände till Córdoba hade jag roligt på mitt sätt, det gick bra och jag kände aldrig någon press. Den (pressen) kom i stället när jag skulle spela i det argentinska landslaget.”

Valencia spenderade majoriteten av sin karriär i Talleres och blev en ikon i föreningen.

Till Talleres anlände Valencia för första gången under mitten på 70-talet när föreningen upplevde sina största glansdagar någonsin. Två år efter hans ankomst var laget snubblande nära att vinna ligatiteln i Nacional-turneringen, men snubblade på målsnöret. I ett smått bisarrt finaldubbelmöte mot Independiente hade Talleres allt i egna händer inför returen i Córdoba. Dessutom blev gästerna reducerade till åtta man efter kraftfulla protester mot huvuddomaren. Trots detta lyckades inte Talleres bibehålla sin ledning utan Ricardo Bochini kunde kvittera för Independiente under slutskedet av matchen. Än idag är detta en match som smärtar något enormt för Talleres-supportrarna.

Valencias första vända i Córdobaklubben varade i tio år och under denna period kom laget, förutom ovannämnda andraplats, också trea i ligaspelet och vann regionalligan i Córdoba fem år i rad. Under den här sejouren blev Valencia också uttagen i Menottis landslagstrupp. Förbundskaptenen, som hade tillträtt efter VM-fiaskot 1974, hade en betydligt positivare inställning till spelarna som spelade utanför Buenos Aires-gränser än vad hans föregångare hade haft. Detta öppnade upp en dörr för spelare som Valencia.

Det var dock långt ifrån enkelt att slå sig in i detta namnkunniga landslag. Eftersom Valencia spelade som en offensiv mittfältare i nummer 10-rollen konkurrerade han bland annat med spelare som Norberto ”Beto” Alonso och Ricardo Bochini. Inför VM-slutspelet på hemmaplan 1978 var han med om ett speciellt ögonblick när landslaget spelade en träningsmatch på Estadio Monumental i Buenos Aires.

”Jag minns att Rivers supportrar, som var närvarande, började ropa efter att Beto Alonso skulle komma in. Det var första gången i min karriär som jag faktiskt kollade upp mot läktarna. Detta var, normalt sett, inte något som jag brukade göra. Då hörde jag; ’Alonso, Alonso’ ifrån läktarna samtidigt som jag spelade på den positionen. Samtidigt började de Boca-supportrarna som var närvarande att sjunga mitt namn för att försöka stötta mig.”

Även om Valencia sällan fokuserade på vem han hade vid sin sida i startelvan – eller för den delen vilka motståndarna hade i sitt lag, kunde såklart även en sådan här sak ha en viss inverkan på honom. Samtidigt kunde han inte klaga. Han trivdes något enormt med sin tillvaro och de glansdagar som han fick uppleva tillsammans med Talleres och det argentinska landslaget.

”Jag spelade fotboll på mitt sätt. Fotboll för mig var allting. Jag gjorde det jag ville göra och dessutom fick jag betalt för det. Jag spelade för Talleres den där säsongen 1977 och vi var som Barcelona under Pep Guardiola. Vi åkte runt i världen trots att vi inte ens var officiella medlemmar av det argentinska fotbollsförbundet (klubbar ifrån inlandet hade tidigare bara ett inofficiellt medlemskap i AFA). Vi blev inbjudna att spela vänskapsmatcher lite överallt och helt ärligt var det några fantastiska år för klubben. Detta ledde också till att jag fick spela i landslaget under åtta år. Det var först för ett tag sedan som jag började inse vad jag faktiskt åstadkom med det argentinska landslaget. Det finns bara runt 400 fotbollsspelare i världen som har en medalj vilken säger att vi har varit världsmästare. Under min epok som spelare var såklart prestationerna viktiga, men om sanningen ska fram ville jag bara spela fotboll. Jag intresserade mig inte för något annat. Det var därför jag inte ens var med på middagen efter att ha blivit världsmästare 1978. Jag rörde faktiskt inte ens vid pokalen eftersom jag bara ville åka hem till min mamma.”

Valencia spelade en stor – och betydelsefull roll i Argentinas VM-guld på hemmaplan. Under mästerskapets gång spelade han i fyra av landslagets sju matcher. Inför mästerskapet hade den 18-årige Diego Maradona sagt att han tyckte att Valencia var landslagets bäste 10:a och att han hoppades att Menotti skulle spela honom under VM-slutspelet.

”Valencia är den bästa 10:an i landslaget och den som borde spela ifrån start. Detta säger jag utan att vara respektlös på något sätt gentemot vare sig Alonso eller Villa. Men Valencia har fler idéer, bättre touch och vet hur han ska använda sin snabbhet på bästa sätt i sina rörelser.”

Faktum är att Valencia och Maradona blev goda vänner under de här åren i landslaget. Så pass nära vänner att Valencia gjorde Diego till gudfar för sitt ena barn María Inés. Deras vänskap var otroligt genuin och därför kan man förstå att Valencia tog Maradonas bortgång extra hårt när han gick bort 2020.

”Det var enormt jobbigt eftersom han var som en bror till mig, jag älskade honom som person. Vi sågs inte jätteofta, men när vi gjorde det satt vi ofta och grät tillsammans. Jag har honom i mitt hjärta och är glad över att jag fick spela med den bäste spelaren någonsin. Han är dessutom gudfar till en av mina döttrar.”

Valencia blev god vän med Diego Maradona och gjorde t.o.m. Diego till gudfar för en av hans döttrar.

Efter VM-guldet 1978 reste Valencia omgående hem till Jujuy, tillsammans med sin syster, för att äntligen få lov att krama om sin mamma igen.

”Jag hade varit inlåst på träningsanläggning i fyra månader. Jag var bara 22 år gammal och det var således ett bra tag sedan jag senast hade träffat henne. Samtidigt har jag väl alltid varit lite av mammas pojke. Dessutom ville jag också vara tillsammans med mina vänner som jag inte heller hade sett på ett bra tag.”

VM-guldet var såklart den största titeln under Valencias långa karriär, men faktum är att han hade kunnat spela för betydligt större klubbar än Talleres. Under en turné med det argentinska laget i Grekland blev Valencia inkallad till presidenten Nuccetelli. Han berättade att nere i foajén på hotellet befann sig ingen mindre än Real Madrids dåvarande president, Santiago Bernabéu, och att denne ville värva Valencia till den spanska storklubben.

”Jag frågade om Nuccetelli ville sälja mig varpå han svarade nej. Men när han gav mig detaljerna, och summan, i kontraktet var det den enda fördelen jag såg att det var på tre år och att jag efter dessa skulle vara fri att gå vart jag ville. Det jag skulle komma att tjäna intresserade mig inte. Detta eftersom jag tyckte att jag tjänade bra i Talleres och fick dessutom bo kvar i mitt hemland. För mig handlade det om kärleken till fotbollen – aldrig om pengar, eller strålkastarljuset. Jag ville helt enkelt inte gå till Real Madrid och det är något som Talleres-supportrarna värderar högt än idag. Detta eftersom de fick reda på hur det låg till. Dagens fotbollsspelare är inte lika passionerade som vi var förr.”

Valencia blev världsmästare 1978 med Argentina.

Det saknades inte heller anbud ifrån storklubbarna i Argentina. Såväl River Plate som Boca Juniors försökte värva Valencia, men han var inte intresserad. Han trivdes alldeles utomordentligt i Talleres där han dessutom hade nära hem till Jujuy och sin familj. Han skulle dock emellertid göra en avstickare till LDU Quito i Ecuador, men här stannade Valencia bara en säsong innan han var tillbaka i Talleres igen.

Hos Córdobaklubben spelade han sedan ytterligare i tre år och är än idag ansedd som en av föreningens allra största spelare någonsin. Valencia själv har medgivit att han har slutat att försöka gå på dansklubbar eller konserter i staden eftersom han ändå bara blir överöst med kärlek ifrån glada supportrar till Talleres.

Valencia hade svårt att sluta spela fotboll och höll sig faktiskt aktiv ända tills han blev 40 år. Han avskedsmatch hölls således först 2000 och givetvis var Diego Maradona närvarande nere på planen. Men precis som Valencia själv har beskrivit det kommer han förmodligen aldrig att sluta spela fotboll helt. Inte förrän benen inte orkar bära honom längre.

Hans två sista klubbadresser i karriären var i form av de bolivianska föreningarna Jorge Wilstermann och San José. Numera är Valencia en koordinatör inom Talleres ungdomsakademi och personligen älskar han att lotsa unga spelare framåt i karriär. I Bolivia iscensatte han t.o.m. ett projekt som inriktade sig mot fattiga barn och där målet var att få in de på rätt bana genom att barnen fick möjligheten att träna – och spela fotboll på ett organiserat sätt där klubben betalade den mest nödvändiga utrustningen. Man kan lugnt säga att Valencia är en person som älskar fotbollen över allt annat.

Hemma i sitt hus har han dock inte behållit särskilt många fysiska minnen ifrån spelarkarriär. Dels beror det på att han är, enligt sig själv, enormt nostalgisk och just därför hade det inte fungerat att ha massvis med gamla tröjor i huset som påminde honom om forna dagar. Men det har också att göra med att Valencia aldrig satte något värde på sakerna i sig. Han värderade allra mest i livet att få spela fotboll. Något som han älskade mer än allt annat.

”Det enda jag har kvar är en matchtröja som hänger i vardagsrummet. Det är den tröjan som jag hade i VM-matchen 1978 mot Frankrike. Jag gav den till min mamma efter guldet och hon tog väl hand om den ända tills hon gick bort – då tog jag tillbaka den. Varje gång jag tittar på den känns det som att hon fortfarande lever. Det är tungt att inte ha någon mamma längre, men varje gång jag kollar på matchtröjan känns det som jag har henne här hos mig. Inne i mitt vardagsrum.”

***

Fotnot: Valencia medverkade även i VM 1982 för Argentinas vidkommande.