Carlos Daniel Tapia: Den offensive mittfältaren som spelade trettioen minuter i VM 1986 och tillbringade fyra separata sejourer i Boca Juniors

Carlos Daniel Tapia. Han spenderade fyra separata sejourer med Boca Juniors, blev en uppskattad spelare bland supportrarna och var med om att vinna ligan efter elva års torka. Carlos Tapia var dessutom en del av Argentinas trupp, som vann VM-guld i Mexiko 1986, även om han bara spelade trettioen minuter i turneringen.

Det kan inte finnas särskilt många fotbollsspelare genom historien som supportat Boca Juniors som liten, börjat i River Plate ungdomsakademi, kommit upp i deras A-lag, gått vidare till ärkerivalen Boca och sedan haft fyra separata sejourer med den sistnämnda storklubben.

”Det kan inte vara helt vanligt att återvända tre gånger till en förening, men det var så livet blev för mig. Idag känner jag mig väldigt identifierad med Boca Juniors och mina tre döttrar är alla supportrar till klubben.”

Faktum är att det inte finns någon annan spelare, förutom Carlos Tapia, som haft fyra separata sejourer med Boca Juniors. Det är sannerligen en speciell bedrift på sitt alldeles säregna sätt. Givetvis hade han också en alldeles särskild inledning på sin fotbollskarriär. Som 11-åring satt Tapias ansikte på massvis med affischer runt om i hela landet. Han gjorde nämligen reklam för den årliga ungdomsturneringen som var döpt efter Evita Perón.

”Det var hälsoministeriet som valt ut mig för att promota Torneos Evita. Jag poserade med en fotboll som hade logotypen för VM 1978. I hela huvudstaden satt denna affisch uppe överallt. Jag har fantastiska minnen ifrån den turneringen.”

Tapia började emellertid att spela för River Plates ungdomslag och var en del av det laget som fick smeknamnet ”La Maquinita” – den lilla maskinen. En blinkning till det historiska River-laget på 40-talet som skördade stora framgångar. Tapias lag var obesegrade i nästan sjuttio raka matcher och besegrade nästa samtliga motståndare som kom i deras väg.

Som liten hjälpte Tapia ofta till i sin pappas bilverkstad och han lärde sig tidigt att byta tutan på en lastbil. När han väl hade tagit sig upp i River Plates A-trupp stötte han dock på problem. Tapia spelade nämligen i rollen som nummer tio och här hade redan River Plate ett överflöd av spelare. Hans huvudsakliga konkurrent om platsen var nämligen ingen mindre än en viss Norberto Alonso. Dessutom fanns Enzo Francescoli i truppen och han kunde också spela i den här rollen. Det gick ganska snabbt upp för Tapia att hans speltid skulle bli knaper.

Trots detta hann ynglingen med att göra några minnesvärda insatser för River Plate. Den kanske mest ihågkomna kom i ett möte med Platense där Tapia dribblade sig förbi halva motståndarlaget innan han gjorde mål. Dessutom var han med om att vinna två ligaguld med storklubben.

Tiden i Los Millonarios började dock sakteligen att lida mot sitt slut och under mitten av 80-talet dök en möjlighet upp. Boca Juniors behövde göra sig av med spelare för att klara av att betala lönerna och två av dessa spelare, som fick lämna, blev Ricardo Gareca och Oscar Ruggeri. River Plate visade genast intresse för båda två, men Boca ville såklart ha något i utbyte. Tränare Tabárez var först inte intresserad av de spelarna som River erbjöd i utbyte, utan krävde att Boca skulle få in Julio Olarticoechea samt Carlos Tapia. Så blev det också.

”Min pappa frågade mig om jag verkligen var säker på att jag ville gå till Boca och jag svarade; ’ja det är jag’. Jag visste att i River skulle jag inte få spela eftersom där redan fanns Alonso och Francescoli. Därför var jag sugen på att gå till Boca. Det var inte enkelt, men lyckligtvis kom jag in med rätt fot i klubben.”

Ganska snabbt blev Tapia en publikfavorit. Han tillhörde den typen av spelare som publiken på La Bombonera alltid har älskat. Han njöt av att dribbla sig förbi sina motståndare och höra dånet ifrån supportrarna. Dessutom hade ju Tapia också varit supporter till Boca redan som liten.

”Jag hejade på Boca som liten, men min idol, när jag spelade för Rivers ungdomslag, var Beto Alonso. Jag lärde mig mycket av att kolla på honom när jag var bollkalle till A-laget. Hans tillslag på bollen, hans stil nere på planen. Han var en spelare som jag alltid tyckte om att studera.”

Carlos Tapia genomförde fyra sejourer i Boca Juniors.

Komiskt nog var inte Tapias pappa supporter till Boca Juniors utan till River. Just därför kan man såklart tänka sig varför han ställde den utförliga frågan kring ifall sonen verkligen var säker på sitt nya klubbval. En intressant detalj som kan vara värd att nämna är att Tapia gjorde mål i sin debut för såväl River som Boca.

”I livet behöver man alltid lite tur, men samtidigt kommer också saker till en om man letar efter dem. I River fick jag debutera under Labruna i ett möte med Tigre. Jag fick ett inlägg ifrån Comelles som jag tog emot på bröstet och tryckte upp i krysset. José María Muñoz kommenterade den matchen och han jämförde mig faktiskt med Beto (Alonso). Min första match för Boca var mot Racing de Córdoba hemma på La Bombonera. Det stod 2-2 med fem minuter kvar av matchen när vi fick en frispark mot den sidan där La Doce befinner sig. Jag sköt rakt upp i krysset och vi vann med 3-2.”

Tapia utmärkte sig snabbt som en teknisk och spelskicklig offensiv mittfältare med en utsökt vänsterfot. Han kompletterade de övriga spelarna i Boca Juniors och det kändes som att han äntligen hade hittat hem igen. Under sin första sejour med storklubben togs Tapia även ut i det argentinska landslaget. Men faktum är att han redan tagits ut, för första gången, när han precis hade gjort sin debut för River Plate.

”Vi var på träningsanläggningen José C. Paz med ungdomslandslaget när Menotti kom och sa; ’Av alla ungdomar som är här, så stannar Tapia’. Därefter greppade Poncini tag i mig och sa; ’du ska samlas med oss.’ Jag förstod ingenting. Jag hade bara gjort några enstaka matcher med River och plötsligt var jag i samma lag som världsmästarna ifrån 1978.”

Sin första match med Argentina kom 1980 i en träningsmatch mot Chile i Mendoza. Trots detta kom Tapia aldrig med till världsmästerskapet i Spanien två år senare. I stället var det vid VM 1986 som han skulle få chansen i världens största turnering.

I premiären mot Sydkorea hoppade Tapia in med dryga kvarten kvar i stället för Pedro Pasculli. Nästa chans för mittfältaren, i mästerskapet, kom sedan i kvartsfinalen mot England. Argentina hade en 2-0-ledning när Tapia kom in med kvarten kvar på matchuret. Kort därefter var han snubblande nära att göra sitt första VM-mål någonsin. Det hade inte blivit något dussinmål heller. Tapia väggspelade sig nämligen fram, två gånger om, med Maradona innan han avlossade ett avslut som tog i stolpens insida och ut.

”Jag kom in i stället för Burruchaga när det återstod femton minuter av matchen. Jag inledde situationen på mittplanen. Därefter gjorde jag ett dubbelt väggspel med Diego, gjorde en fint och fick läge med högerfoten. Sedan tog jag avslutet som gick i stolpen och sedan längs med linjen och ut. Man kan fundera på hur min karriär hade blivit ifall den bollen hade gått i mål. Det kanske hade blivit mycket bättre – vem vet? Hade jag kunnat ta den med vänstran hade det varit större chans att den gått in. Det värsta av allt var att jag sköt, sträckte mig och sedan kunde jag inte spela något mer. Problemet var att man värmde upp, pausade lite, värmde upp igen och sedan gick in. Dessutom tror jag att nerverna också spelade in.”

Carlos Tapia tillsammans med Diego Maradona under VM 1986.

Många hävdar att Carlos Tapia kanske inte ens hade varit med i VM-truppen om det inte varit för att han spelade för just Boca Juniors. Det var nämligen gängse, på den här tiden och till bara för något mästerskap sedan, att minst en spelare ifrån såväl River som Boca skulle vara med i den argentinska VM-truppen.

”Jag tror faktiskt inte att jag hade kommit med om det inte varit för att jag spelade i Boca. Det fanns nämligen många bra spelare på min position och som Bilardo tagit ut betydligt fler gånger i landslaget. Jag hade haft en riktigt bra säsong, men Boca behövde att en av deras spelare kom med till världsmästerskapet (för att få bonusar. Reds.anm). Att jag spelade för Boca satte säkerligen extra press på beslutet. Utan tvekan.”

Argentina blev, som bekant, världsmästare 1986 och Tapia fick sin guldmedalj trots att han bara spelade trettioen minuter under hela turneringen. På hemmaplan representerade han Boca Juniors fram till 1987 då han, för första gången i ordningen, valde att lämna. Den här gången gick Tapia till franska Brest, men detta skulle inte bli någon höjdare.

”I Brest spelade Jorge ”Pipa” Higuain (Gonzalo Higuains pappa) och deras representanter kom hit för att se Dertycia i ett möte mellan Boca och Instituto. Vi vann matchen med 2-0 efter dubbla mål av mig. Efter mötet ringde de till Pipa och frågade vad han ansåg om mig varpå han svarade; ’Tapia? Han är bättre än Maradona, köp honom.’ Jag och Pipa var goda vänner och samtidigt var han desperat över att få över en argentinare till Frankrike.”

Verkligheten var också den att Higuain inte hade berättat riktigt hela sanningen för Tapia kring vart han egentligen var på väg. Något vår huvudperson snart skulle bli varse om.

”Jag visste ingenting om vare sig klubben eller staden. Därför ringde jag upp Pipa och frågade; ’vad är detta för ett ställe?’ varpå han svarade; ’Det är ett paradis, det ligger vid den franska kusten och väldigt nära Paris.’ Jag skrev under kontraktet och vad som hände sedan kommer jag aldrig att glömma. Privatplanen som jag fick tilldelat mig ifrån Paris fick cirkulera i tjugo minuter innan det kunde landa p.g.a. vinden. När jag väl kom fram till Brest väntade Pipa på mig med ett paraply. ’Du vet inte var du har kommit’ sa han. ’Här regnar det 360 av årets 365 dagar’. Jag ville bara dö.”

Trots lögnen fortsatte ändå Tapia och Higuain att vara nära vänner. Dock valde den förstnämnda ganska omgående att vända hem till Argentina igen. 1988 skrev Tapia på för Boca Juniors och den här gången spelade han en säsong i storklubben innan flyttlasset gick vidare till Deportivo Mandiyú – som på den här tiden faktiskt spelade i landets högsta division.

Här blev dock emellertid inte Tapia särskilt långvarig. Om man inte visste bättre skulle man absolut kunna tro att den offensive mittfältaren var en aning rastlös. Det blev en kort avstickare till Universidad de Chile innan Tapia var tillbaka i Boca Juniors för en tredje vända. Nu är vi framme vid inledningen på 90-talet och under dessa säsonger var han med om en väldigt speciell match, i Copa Libertadores, mot ärkerivalen River Plate.

Den 27 februari 1991 möttes de båda i den första gruppspelsmatchen av Copa Libertadores på La Bombonera. River gick upp till en 3-1-ledning innan Boca, under den andra halvleken, lyckades vända på steken och vinna med 4-3 efter dubbla mål av Diego Latorre och ett av Blas Giunta samt Víctor Marchesini.

”Jag minns det som en otroligt vibrerande match. Den här dagen var allting väldigt känslosamt. Att spela ett Supercláscio på kvällstid, och dessutom på La Bombonera, var något alldeles spektakulärt. Jag håller detta som en av de matcherna mot River som jag njöt allra mest av att spela. Det är den här matchen ihop med den som vi vann på Monumental, med 2-0, efter mål av Perazzo och Graciani. Här inleddes en svit där vi vann väldigt många derbyn på raken med Tabárez som tränare.”

Tapia var även med om att vinna ligan 1992 med Boca Juniors. Detta var storklubbens allra fösta ligaguld på elva långa – och mödosamma år. Därefter var det dags för mittfältaren att ta ytterligare en avstickare i karriären. Den här gången bar flyttlasset honom hela vägen till Schweiz och AC Lugano. Avslutningsvis blev det såklart en fjärde – och sista vända i Boca Juniors innan Tapia valde att lägga skorna på hyllan. Eller valde och valde. Han hamnade mitt i den interna klubbpolitiken och bestämde sig för att nu fick det räcka.

”Jag gick och pratade med Menotti eftersom han aldrig spelade mig och då svarade han; ’jag har ingen spelare i laget som är som du’. Jag förstod ingenting. ’Men om du inte har någon spelare som mig i laget, varför spelar du inte mig då?’ ’Jag ska förklara’ svarade han. ’Boca köpte Neffa för två miljoner dollar, Tejera för en och en halv miljon och klubben behöver sälja för att få in pengar. Om jag inte spelar dessa kommer de aldrig att få tillbaka sina pengar igen.’ Därefter valde klubben att släppa mig gratis. Men jag var 33 år gammal och kände att efter Boca Juniors fick det räcka. Så jag avslutade min karriär.”

Efter fotbollskarriären provade Tapia kort på jobbet som tränare, men detta var ingenting som han tyckte var särskilt roligt. I stället gav han sig in i den lokala politiken och har varit involverade i en rad saker som har med idrotten att göra.

Carlos Tapia var en unik spelare som tillbringade fyra separata sejourer med Boca Juniors. Han växte visserligen upp i River Plates ungdomsakademi, men karriären gjorde honom till en självklar spelare hos ärkerivalen Boca.

Vid världsmästerskapet i Mexiko är han förmodligen en av de spelarna som folk har glömt bort att de överhuvudtaget var med, men det kan vi konstatera att han var. Tapia gjorde trots allt trettioen minuter, under turneringens gång, när Argentina blev världsmästare och han var dessutom snubblande nära att göra mål mot England efter ett dubbelt väggspel med Diego Maradona. Det om något är väl ändå värt att minnas honom för?