Julio Falcioni: Målvaktsgigant i Velez och América de Cali samt tränare för Banfields första ligatitel någonsin

Julio Falcioni. Han är den argentinske spelaren som spelat flest matcher i Copa Libertadores utan att ha vunnit turneringen. Julio Falcioni hade en lång spelarkarriär där han utmärkte sig som en stabil målvakt, innan han blev tränare och vann ligan med såväl Banfield som Boca Juniors.

Carlos Babington lägger upp bollen på straffpunkten. Vélez Sarsfield möter Huracán 1979 och gör Babington mål, på straffsparken, sänker han Vélez chanser till vidare avancemang i ligaturneringen. Mittfältare gör sig redo när målvakten för Vélez, Julio Falcioni, plötsligt utbrister ljudligt; ”ta det lugnt när du slår den, här är ju bara 20,000 på läktaren och skulle du missa händer säkert ingenting”. Babington stegar nervöst fram, skjuter och Falcioni räddar. 

”En av hemligheterna för att rädda en straffspark är att köra lite skitsnack innan”.

Julio César Falcioni föddes i Buenos Aires den 20 juli 1956. Hans debut i Primera Division kom 20 år senare och då för Vélez Sarsfield. Trots att Falcioni bara mäter 182 cm skulle han komma att växa ut till en väldigt meriterande målvakt som gjorde stort avtryck i främst grannlandet Colombia.

Först skulle han dock spela fyra år i Buenos Aires och med Vélez Sarsfield blev det över 200 matcher under Falcionis första vända i föreningen. Dessvärre blev det inga titlar, under denna sejour, utan dessa skulle istället komma senare och i ett helt annat land. Under tiden med Vélez fick Falcioni, en gång, glädjen att rädda två straffar – i en och samma match – ifrån Diego Maradona.

”Det var målvaktens dröm den matchen för vilken målvakt som helst. Vi vann med 1-0 och dessutom räddade jag två straffar. Ovanpå det var det dessutom mot Diego och Argentinos Juniors, när han var i sitt esse”.

Falcioni räddar dubbla straffar ifrån Diego Maradona.

Efter att ha mött colombianska América de Cali, i Copa Libertadores 1980, bad deras huvudtränare – Gabriel Ochoa Uribe – uttryckligen om att Falcioni skulle värvas in till klubben. Tränaren hade varit så pass imponerad av den argentinske målvakten att han bad ägaren för klubben att köpa den argentinske målvakten.

Vem ägde då América de Cali under inledningen på 80-talet? Det var en herre vid namn Miguel Rodríguez Orejuela som samtidigt var ledaren för Calis största drogcartel tillsammans med sin bror Gilberto. På den här tiden var den colombianska ligan avsevärt mer populär än vad den är idag.. En stor del till detta var att klubbarna hade enormt mycket mer pengar – ofta kopplat till diverse drogcarteler – och många duktiga argentinare tog också klivet över till denna liga precis som Julio Falcioni.

”När de kontrakterade mig var det Miguel Rodríguez Orejuela som var närvarande. Jag vet inte om han var ledaren för cartelen, men han var ofta på plats”.

Julio Falcioni ihop med sin nära vän Ricardo Gareca under deras tid i Colombia.

Under åren med América de Cali skulle Falcioni vara med om många säregna situationer – såväl på planen som utanför densamma. Precis som Carlos Bilardo upptäckte, under sin tid som tränare i landet, märkte även Falcioni att Colombia och Argentina skilde sig åt. Dock trivdes målvakten, överlag, i sitt nya hemland och skulle spendera nästan hela åttiotalet i América de Cali.

Här vann han ligan fem år i rad – mellan 1982 och 1986 – under en epok då klubben genomlevde sin största framgångsperiod någonsin. Prestationerna på hemmaplan gjorde också att man fick mäta sig med de största klubbarna på kontinenten i den prestigefyllda turneringen Copa Libertadores. Dessvärre var Falcioni med om den oangenäma upplevelsen att förlorade tre raka finaler i denna turnering. Den första finalförlusten kom mot Argentinos Juniors 1985 efter straffläggning.

”Mötet med Argentinos var väldigt jämnt och jag kände någonstans att vi gjort tillräckligt för att vinna. Sen lyckades jag inte rädda någon straff – vilket Argentinos Vidallé gjorde och därför förlorade vi”.

Året efter tog sig América de Cali återigen till finalen av Copa Libertadores. Denna gång ställdes man mot River Plate och här vann den argentinska storklubben båda mötena – 2-1 i Colombia och 1-0 hemma i Buenos Aires – något som Falcioni menar gjorde finalförlusten lite lättare att smälta.

”River var bättre än oss. Så enkelt var det bara, det var inget snack om saken”.

Däremot sved finalförlusten 1987 mot uruguayanska Peñarol något extremt. Här hade América de Cali full kontroll på finalen efter det första mötet i Colombia. Juan Battaglia och Roberto Cabañas hade gett Cali en 2-0-ledning inför returmötet i Uruguay som man, förståeligt nog, kände sig bekväma med.

Returen inleddes också lovande när Cabañas gav Cali ledningen redan efter nitton minuters spel. En kvittering ifrån Diego Aguirre gav mötet nytt liv, men i takt med att klockan kröp upp mot den 90:e spelminuten såg den colombianska klubben ut att få sin efterlängtade titel. Då dök plötsligt inhopparen Jorge Villar upp, med blott tre minuter kvar, och skickade dit 2-1 för Peñarol.

Då inte bortamålsregeln gällde krävdes ett tredje möte. Väl här hade ett oavgjort resultat – efter förlängning – gett Cali titeln p.g.a. fler gjorda mål. Dessvärre blev det inte på det viset. Mötet gick mycket riktigt till förlängning, men i den absoluta slutsekunden gjorde samme Aguirre – som i returmötet – 1-0 för Peñarol och återigen fick Cali se sig snuvade på titeln. Falcioni minns besvikelsen efteråt.

”Mot Peñarol ledde vi bekvämt efter det första mötet med 2-0. Sen i returen hade vi en 1-0-ledning, men de vände i slutskedet. Den tredje matchen blev sedan 0-0, och i förlängningen gjorde de mål i matchens allra sista sekvens. Om det blivit oavgjort hade vi vunnit på målskillnad. Helt otroligt alltså. Den finalförlusten kostade mig något enormt mycket att komma över. Jag kände inte för att göra någonting. Det var min tredje finalförlust. Jag hade gett allt för att vinna denna titel, på samma sätt som jag hade gett allt för att nå VM i Mexiko 1986”.

Bortsett ifrån dessa finalförluster trivdes Falcioni väldigt bra i Colombia. Det fanns anbud ifrån större klubbar, men den colombianska klubben ville inte sälja sin guldklimp i målet. Det finns en fascinerande anekdot som involverade cartelledaren Miguel Rodríguez Orejuela.

En dag åkte Falcioni i sin bil när han plötsligt stötte ihop med ett gäng supportrar till stadens andra lag – Deportivo Cali. Dessa började skrika kvädesord mot målvakten och han gick ut för att konfrontera dom, men när dessa kom springades mot Falcioni hoppade han snabbt in i bilen och körde hem. Väl hemma plockade han fram sin revolver och åkte tillbaka till samma plats. När dessa supportrar fick syn på målvakten med revolvern i handen försvann alla blixtsnabbt därifrån.

Falcioni åkte därefter hem igen och ångrade det han gjort. När han sedan hörde att Orejuela ville träffa honom blev han orolig.

”Jag tänkte att nu vill klubben kasta ut mig. Vad har jag nu ställt till med tänkte jag. Sen dök Orejuela upp och sa till mig; ”nästa gång du har en revolver i handen och inte använder den – då kommer du och jag att ha problem med varandra”.

Falcioni blev såklart lite förvånad över denna replik ifrån cartelledare, men samtidigt gav det väl en liten fingervisning kring vilket våldskapital denne man satt inne med och hur han, oftast, brukade lösa sina konflikter.

Falcioni blev så pass populär i Colombia att det fanns snack om att ge honom ett medborgarskap i landet för att kunna spela för landslaget. Dock föll alltsammans på att ledande personer i landet – och förbundet – inte ville ha med spelare i landslaget som inte var födda i Colombia. För det argentinska landslaget spelade han bara en enda landskamp och ironiskt nog kom denna i en träningsmatch mot Colombia 1989 – som Argentina förlorade med 1-0 – men där Falcioni gjorde en solid insats.

Efter tiden med América de Cali vände Falcioni återigen hem till Argentina igen och denna gång till Gimnasia. Därefter blev det kort period i colombianska Once Caldas, innan han lade skorna på hyllan i Vélez Sarsfield – klubben där allting, en gång i tiden, hade börjat.

”Det hade gått 16 år sedan jag gjorde min debut och därefter hade jag bara spelat för två klubbar i Vélez och América de Cali. Sedan blev det 18 månader under vilka jag representerade tre klubbar. Det var ingen trend, med vilken jag ville avsluta min karriär, därför lade jag av omgående”.

När spelarkarriären var över begav sig Falcioni in i tränaryrket och här har han gjort sig känd som en tränare, vilken kan få mindre klubbar att prestera bättre än man någonsin gjort förut. 2009 bärgade han t.ex. sin kanske mest imponerande titel någonsin som tränare. Med ett Banfield, som tidigare mest kämpat för att undvika nedflyttning, vann man plötsligt ligan i imponerande stil. Inte gjorde det saken sämre när man säkrade guldet på La Bombonera borta mot Boca Juniors.

”Jag sa till spelarna, när jag kom till Banfield första gången, att ”vi ska slåss om viktiga positioner i tabellen. Men om det är så att vi, efter halva säsongen, ser att vi inte kommer nå det här målet, då kan vi börja titta neråt i tabellen. Men jag vill slåss om större saker än bara att rädda kontraktet”.

Falcioni lyfter pokalen på La Bombonera.

Med Banfield har Falcioni haft en lång kärlekshistoria som tränare. Inte nog med att ligatiteln 2009 var klubbens första någonsin – Falcioni har dessutom spenderat tre sejourer i föreningen och bildat en fin relation med klubbens supportrar.

Under slutskedet av 2010 skrev Falcioni på för Boca Juniors och ledde även den klubben till ligaguldet året efter. Inte nog med att laget vann ligan, Boca gick dessutom genom hela säsongen utan att förlora en enda match och släppte bara in sex mål på nitton matcher. Utöver detta var Falcioni och Boca Juniors obesegrade i 33 raka matcher. Tillslut fick han dock lämna klubben efter att bl.a. ha haft en något infekterad relation med klubbens store stjärna Juan Román Riquelme. Falcioni var nämligen inte främmande för att bänka mittfältsstjärnan vilket, såklart, ifrågasattes ifrån alla håll och kanter.

Under sin tränarkarriär har Falcioni fått flera utmärkelser. 2018 blev han bl.a. utsedd till en framstående idrottspersonlighet av kommunen i Buenos Aires. Åren innan hade Falcioni drabbats av strupcancer vilket gjorde att han försvann ifrån fotbollsarenorna under en tid. Dessutom gick hans långa livskamrat bort vilket såklart också påverkade tränaren kraftfullt.

I skrivande stund är Falcioni tillbaka på tränarbänken och leder Independiente för en tredje gång i karriären. Det är något som vi alla är hjärtligt glada för. Att få se Falcionis leende igen på de argentinska läktarna kan rädda fler lördagskvällar för undertecknad än vad huvudpersonen själv gjorde under sin aktiva karriär som målvakt på ytterst toppnivå. Poetiskt och vackert på samma gång.