2009: När Vélez Sarsfield vann ligan med Ricardo Gareca som tränare

2009. Efter några år utan titlar dök ett välbekant ansikte upp på tränarposten i Ricardo Gareca. Han satte ihop ett slagkraftigt lag som skulle ta sig hela vägen till ligaguldet.

Efter ligaguldet 2005 – och spelet i Copa Libertadores året efter var det dags för Vélez att försöka ta ny fart igen. Det började dock knackigt och de hade svårt att hitta rätt på tränarposten. Guldtränaren Miguel Ángel Russo hade lämnat och varken Ricardo La Volpe eller Hugo Tocalli hade kapaciteten att fylla hans skor. Därför bestämde sig klubbens president, Fernando Raffaini, att vända sig till en klubbikon som skördat stora framgångar som spelare – nämligen Christian Bassedas.

På klubbens första möte med Bassedas var han tydlig kring att han ville bli manager/sportchef och att tränarposten skulle tas om hand av Ricardo Gareca. Klubbledningen lyssnade på Bassedas önskning och under inledningen av 2009 anställdes Gareca som klubbens nye tränare.

”När Bassedas ringde upp mig blev jag uppriktigt överraskad. Jag tränade Universitario i Peru och han berättade om klubbens projekt för mig. Jag har känt honom sedan barnsben och på den tiden skapades en vänskap mellan oss. Jag är tacksam över att han gav mig förtroende.”

Garecas första – och mest brinnande uppgift var att försöka stärka upp truppen ytterligare. Vélez saknade både erfarenhet och spetskvalitéer i laget och ifall de skulle kunna slåss om ligatiteln krävdes en starkare trupp. Klubben köpte bl.a. in Maximiliano Moralez, Franco Razzotti, Sebastián Domínguez och Joaquín Larrivey. Samtliga skulle komma att spela en viktig roll under den här säsongens titeljakt. Moralez var själv lite förvånad över att han hamnade i Vélez.

”Jag tänkte aldrig att jag skulle spela för något annat lag i Argentina som inte var Racing. Men jag var väldigt glad över att få komma till Vélez då de höll på att sätta ihop ett lag som skulle slåss om ligaguldet.”

Fabián Cubero tillhörde, som kontrast, det rutinerade gardet i Vélez och han minns också hur uppbyggnaden under Garecas första säsong märktes omgående.

”I och med ankomsten av Ricardo Gareca blev det en viktig förbättring och det anlände spelare med erfarenhet. Vi fick snabbt självförtroende och skulle komma att bli ett ledande lag under många år som följde.”

Precis som Cubero var inne på skulle detta komma att bli startskottet på Vélez andra guldepok i historien. I premiären av Clausuran ställdes Garecas manskap mot Independiente som spelade sina hemmamatcher – vid den här tidpunkten – på Huracáns hemmaplan. Vélez premiärelva denna eftermiddag såg ut enligt följande; Montoya; Cubero, Ponce, Domínguez, Papa; Cabrera, Razzotti, Zapata; Moralez, Ocampo, López.

Vélez inledde matchen klart bäst och efter dryga halvtimmen spelad tog sig Moralez in i straffområdet varpå han kapades av Eduardo Tuzzio. Domaren pekade på straffpunkten och fram klev López för att ta hand om elvameterssparken. Anfallaren drog till med ett välplacerat avslut som överlistade målvakten, men inte hans stolpar och matchen fortsatte att vara mållös. Även mittbacken Ponce lyckades pricka målramen – i hans fall ribban – under den här frustrerande premiärmatchen. Mötet med Independiente slutade mållöst och även fast Vélez varit det bättre laget fanns det en viss frustration över att de inte lyckades spräcka målnollan.

Även i omgången därefter blev det återigen oavgjort för Vélez vidkommande. Den här gången handlade det om ett hemmamöte med Argentinos Juniors som Garecas manskap länge låg under i. Dock lyckades de, i den fjärde tilläggsminuten, få dit en kvittering genom Roberto Nanni.

Efter två raka oavgjorda matcher ville såklart Vélez försöka att få fart på poängskörden när de skulle ta sig an Tigre i den tredje omgången. Under veckan som ledde fram till matchen fick Garecas manskap två nyheter som var ömsom positiva som negativa. Den positiva notisen var att Joaquín Larrivey nu var spelklar och skulle inkluderas i truppen för första gången. Den negativa däremot var att Waldo Ponce skadat sig och missade matchen. Larrivey minns med värme när det blev klart att han skulle gå till Vélez.

”Jag var sugen på att återvända till Argentina då jag aldrig tidigare hade spelat i Primera Division. Dessutom var Vélez, för mig, en klubb som kändes som hemma. Detta eftersom jag hade bott i Palomar och för hela min familj hade föreningen varit viktig. Eftersom de dessutom alltid ville slåss om ligaguldet tvekade jag inte.”

Vélez Sarsfields mästarlag 2009.

Inte nog med att Larrivey gick in i truppen till den nästkommande matchen mot Tigre – han fick dessutom starta direkt. På Ponces plats i mittbackslåset kom en stortalang ifrån ungdomsakademin in vid namn Nicolás Otamendi. Trots att Vélez var det laget som hade initiativet inledningsvis, var det Tigre som tog ledningen genom Néstor Ayala.

Strax innan halvtidspausen fick Vélez en ny straffspark och precis som i premiären skulle López ta hand om denna. Till skillnad ifrån den gången var han skoningslös mot Tigre och tryckte dit 1–1. Under den andra halvleken skulle sedan Garecas manskap gå segrande ur duellen. Larrivey fick kröna sin debut med att smälla dit segermålet med ett stenhårt högeravslut. Den debuterande anfallaren blev omgående en succé samtidigt som Otamendi presterade stabilt i försvaret och gav besked om att han skulle bli svår att flytta på framöver.

”Det avgörande målet gav mig mycket självförtroende eftersom jag precis anlänt och direkt fick spela. Dessutom satt hela min familj på läktaren. Utan tvekan var det ett sätt att få börja det här äventyret på rätt fot.”

Veckan efter säsongens första seger mot Tigre kom ett tydligt ställningstagande när Godoy Cruz kom på besök till Estadio José Amalfitani. López öppnade målskyttet när han dök upp på den första stolpen och petade in ett inlägg ifrån vänsterbacken Papa. Samme Papa levererade sedan in ytterligare ett inlägg och den här gången var det Moralez som kunde göra sitt första mål för Vélez. Anfallaren gjorde sedan även 3–0, mellan benen på gästernas målvakt Ibáñez, innan Larrivey fastställde slutresultatet med ett vackert nickmål. Cubero minns triumfen mot Godoy Cruz som en vattendelare för laget.

”Utan tvekan var matchen mot Godoy Cruz en av de bästa matcherna som vi gjorde den här säsongen. Detta eftersom vi vann och spelade väldigt bra. Dessutom blev det ganska stora siffror i slutändan.”

Två raka segrar blev till tre när Estudiantes besegrades på bortaplan med 1-0. Garecas manskap gjorde en fin insats och satte stopp för en 2-årig förlustfri svit på hemmaplan som La Plata-klubben, vid den tidpunkten, innehade. Matchens enda målskytt blev Ocampo, men mötet kantades också av en tråkig nyhet då Nicolás Cabrera drog korsbandet och skulle komma att missa resten av säsongen.

Härnäst väntade River Plate på hemmaplan och de här matcherna bjöd alltid upp till dans. Cristian Villagra öppnade målskyttet för hemmalaget när han klev in i Vélez straffområde och ifrån nästan ingen vinkel alls drog han på ett otroligt vackert avslut som ställde Montoya totalt i bortamålet. Vélez ville dock emellertid inte vara sämre och bjöd tillbaka med ett ännu vackrare kvitteringsmål. Zapata skickade fram en fin passning till López som tog emot bollen på bröstet för att sedan skicka i väg en klockren cykelspark som ställde Rivers målvakt och fick Amalfitani att gå upp i extas.


Därefter gick Vélez för ett segermål, men när Jonathan Cristaldo blev utvisad, efter att ha gett Oscar Ahumada en lusing, fick Garecas manskap backa hem och sikta in sig på det oavgjorda resultatet. Efter mötet med River blev det ytterligare en 1–1-match och den här gången borta mot Rosario Central. Poängen var inte fy skam sett till tabellen. Tack vare pinnen på Amalfitani, mot River, och den som kom borta mot Central låg Vélez endast två poäng bakom serieledande Lanús. Larrivey minns att poängen mot Central var enormt viktig för att fortsätta att hålla den förlustfria sviten intakt.

”Poängen mot Central var väldigt viktig för att kunna fortsätta att vara obesegrade. Dessutom fick jag göra mål efter en utsökt passning av Chapa Zapata. Det genererade mycket för självförtroendet.”

Nu var det dags för Vélez att gå in i en fyra matchers lång segersvit. Först ut var ett möte med Banfield på hemmaplan. Gästerna tränades, vid den här tidpunkten, av Julio Falcioni och han hade ofta en förmåga att ställa till det för Vélez. Under slutskedet av den första halvleken levererade Zapata en utsökt passning till López som drog till med ett välplacerat högeravslut. Vélez gick därmed till halvtidspausen med en ledning innanför matchtröjan.

Den andra halvleken skulle innehålla flera störningsmoment för Garecas manskap. Banfield kvitterade genom Nicolás Bertolo och Vélez hade svårt att få hål på gästerna igen. Till slut kom dock segermålet efter att Leandro Velázquez och Cristaldo iscensatt ett vackert anfall som den sistnämnde spelade fram till Moralez, varpå anfallaren avslutade högt upp i nättaket till 2-1.

Efter segern mot Banfield följde Vélez upp den här trepoängaren med att besegra San Lorenzo med 1–0 efter ett straffmål av López. Mötet med San Lorenzo borde förmodligen ha slutat mållöst, men Vélez hade en enorm förmåga att få med sig segrar ifrån jämna bataljer och de tre poängen gav ytterligare ett lyft uppåt i tabellen. Tack vare segern klev Garecas manskap upp i serieledning för första gången under säsongen på nitton inspelade poäng.

Den tredje raka segern kom sedan mot Arsenal hemma på Amalfitani. López tog emot ett inlägg ifrån Gastón Díaz och skickade dit 1–0 för hemmalaget. Under den andra halvleken fortsatte de att dominera matchen och fick också dit ett 2–0-mål genom Leandro Coronel i öppet mål.

Under samtliga guldsäsonger finns det vissa segrar som betyder lite mer än andra. För Vélez vidkommande kom en av dessa mot Colón, på bortaplan i Santa Fe, den 26 april 2009. Det började dock inte särskilt lovande för Garecas lag. Colón gick tidigt upp till en 2–0-ledning efter mål av Sebastián Prediger och Sebastián Sciorilli. Under halvtidspausen var det dags för Gareca att agera om inte matchen skulle rinna de ur händerna. Tränaren gjorde omgående ett byte där Díaz kom in istället för Velázquez – något som genererade att Cristaldo fick kliva högre upp i planen och därmed fick Vélez ett tremannaanfall under den andra halvleken.

Reaktionen kom omgående. Redan efter två minuters spel skickade Papa in ett inlägg som Larrivey skickade i ribban varpå Cristaldo kunde slängnicka in returen till 1–2. Efter tjugo minuter spel, i den andra halvleken, bytte Gareca in Martínez istället för Larrivey i förhoppningen om att få mer tyngd centralt i planen. Detta fick effekt. Díaz ordnade en straffspark varpå López kunde skicka in kvitteringen till 2–2.

Vélez gick nu för ett segermål och detta skulle också komma. Martínez dribblade förbi tre motståndare innan han drog på för kung och fosterland. Bollen borrade sig förbi Pozo i Colóns mål och vändningen var ett faktum. Målskytten själv minns fullträffen.

”Målet mot Colón 2009 var väldigt viktigt för laget – och för mig på ett personligt plan. Det blev ett avstamp i alla tänkbara bemärkelser. Att vända ett underläge 0–2 till seger, på bortaplan, ger ett lyft som inte går att beskriva.”

”Burrito” Martínez var viktig under Vélez Sarsfields mästarsäsong 2009.

Martínez mål var inte heller det sista som föll denna afton i Santa Fe. López fastställde slutresultatet till 4–2. Därmed hade Vélez vunnit fyra raka segrar och toppade ligan i överlägsen stil. Gareca minns segern mot Colón som ett väldigt avgörande ögonblick på säsongen.

”Matchen mot Colón blev en brytpunkt. Här gick det upp för oss att vi hade alla möjligheter till att bli mästare. Vi kom tillbaka efter ett svårt underläge med 0–2 och vann till slut med 4–2. Efter detta insåg vi att vi hade vad som krävdes för att vinna guldet.”

Mot San Martín de Tucumán bröts dock till sist segersviten efter en händelsefattig 0–0-match. Vélez led en hel del av att de saknade Moralez och det märktes sannerligen i främst anfallsspelet som stundtals var blekt. Veckan därefter ställdes Garecas manskap mot Racing Club, vilka tränades av Ricardo Caruso Lombardi, på hemmaplan. Gästerna var det bättre laget och gick också upp till en 2-0-ledning efter mål av Claudio Yacob och Rubén Ramírez. Vélez gav dock inte upp utan kom återigen tillbaka. Velázquez reducerade innan Víctor Zapata bjöd hemmapubliken på ett utsökt kvitteringsmål.

Mittfältaren skruvade en frispark över muren och upp i målvaktens vänstra kryss. Amalfitani exploderade i ett glädjevrål och Vélez kunde hålla kvar i sin förlustfria svit den här säsongen. Den här sviten skulle dock snart brytas. I nästa omgång föll Garecas lag mot Gimnasia i La Plata. Visserligen tog Vélez ledningen genom Cristaldo, men Gimnasia var vassare i avslutningslägena och vann till sist med 3–1. Därmed var Vélez förlustfria svit till ända.

Efter några segerlösa matcher hade lagen underifrån börjat närma sig Garecas lag och efter förlusten mot Gimnasia hade Lanús passerat de i toppen av tabellen. Dock var avståndet upp till ”El Granate” endast en poäng och det fanns gott om tid att vända på den negativa trenden. Cubero minns den korta negativa sviten.

”Även om detta var en liten negativ svit visste vi om att vi inte skulle falla igenom. Efter denna match satte Gareca mig som åtta. Efter att ha testat Velázquez och Moralez på den här positionen gav han möjligheten till mig och jag tycker att det gick bra. Det året då jag spelade på denna position håller jag som toppen av min långa karriär.”

Nu stundade ett möte med Boca Juniors på Amalfitani. Detta i en jämn batalj där det dröjde ända till den 61:e spelminuten innan målnollan spräcktes. López rullade in ledningsmålet, under en utrusande Abbondanzieri, för Vélez innan Cristaldo fyllde på till 2–0 efter ett elegant förarbete av Martínez.

Vélez och Lanús följdes nu åt, sida vid sida, i tabellen och båda vann sina nästkommande matcher vilket gjorde att avståndet fortsatte att vara en poäng. Veckan efter segern mot Boca Juniors besegrade Garecas manskap Gimnasia de Jujuy med uddamålet efter att Cristaldo gjort mötets enda mål. Även Newell’s avfärdades och i detta fallet med 2–0 på Amalfitani. Samtidigt hade Lanús förlorat mot Arsenal vilket renderade i att Vélez klättrade upp som nya serieledare.

Härnäst var det dags för de båda toppkonkurrenterna att mötas på Lanús hemmaplan. Förutsättningarna var tämligen klara; förloraren var nästintill borträknade ifrån guldstriden medan en seger gav ett lyft uppåt. Samtidigt var även oavgjort hyfsat fördelaktigt för Vélez då de ledde serien inför seriefinalen. Hemmalaget Lanús tog ledningen genom José ”Pepe” Sand. Motgångarna fortsatte sedan för Vélez när Cubero blev utvisad under inledningen av den andra halvleken.

Trots att Garecas manskap nu var reducerade till tio man tryckte de på framåt för en kvittering. Med tjugo minuter kvar av matchen tilldelades Vélez en straffspark efter att Martínez blivit fälld i straffområdet. López klev återigen fram och fixade kvitteringsmålet ifrån straffpunkten. Samtidigt som Lanús och Vélez spelade oavgjort hade Huracán vunnit sin match och var nu nya serieledare – en poäng före Garecas lag. Nu stod striden mellan dessa båda lag och de skulle snart ställas mot varandra.

Efter ett femton dagars avbrott till följd av utbrottet av svininfluensan i landet var det dags för Vélez och Huracán att drabba samman på Amalfitani i avslutningsomgången. Denna eftermiddag ställdes inte bara seriens två bästa lag mot varandra. Det var också en uppgörelse mellan två stycken spelstilar där många var imponerade av Huracáns tiki-taka-spel. Gareca minns veckorna som ledde upp till ligaavslutningen.

”De här två veckorna som ledde fram till mötet med Huracán innehöll mycket nervositet. De spelade väldigt bra, men vi var samtidigt övertygade om vår egen kvalité – och att vi kunde vinna över dem.”

Komiskt nog fick Cubero komma till spel trots att han blivit utvisad mot Lanús under den föregående omgången. Detta eftersom det fanns en regel där man fick makulera en utvisning om en annan spelare skadade sig. Vélez supportrar fyllde upp Amalfitani till bristningsgränsen i den här avslutande omgången där allting skulle avgöras.

Huracán tog tag i taktpinne ifrån avsparken och gjorde tidigt ett ledningsmål som domaren, felaktigt, dömde bort för offside. Efter nitton minuters spel utbröt en extrem hagelskur vilket renderade i att matchen fick avbrytas under en halvtimme. När väl spelet återupptogs fixade Martínez en straffspark för Vélez, men Huracáns målvakt Gastón Monzón lyckades avvärja elvameterssparken ifrån López. Endast seger gällde för Vélez annars skulle Huracán plocka hem guldet. Gareca slängde därför in Larrivey och laget anföll praktiskt taget med hela laget.

Med fem minuter kvar av matchen såg Huracán ut att bli mästare, men då kom målet som skulle gå till historien. Domínguez skickade in ett inlägg som snuddade vid hårtussarna på López innan det anlände till Larrivey. Anfallaren kolliderade med Huracáns målvakt och båda två föll till marken. I tumultet, som än idag diskuteras om det var frispark eller inte, utnyttjade Moralez situationen och kunde stöta in segermålet till 1–0. Amalfitani exploderade i en glädjeyra över att Vélez återigen var mästare i Argentina.

Guldhjälten Moralez minns det historiska målet.

”Det här målet definierade min karriär. Fortfarande blir jag påmind om det och det kommer alltid att vara ett speciellt ögonblick i mitt liv. Detta eftersom det dessutom var min första titel med klubben.”

Fabián Cubero jublar tillsammans med sina lagkamrater efter ligaguldet 2009.

Larrivey hade därefter chansen att definitivt avgöra matchen, men brände sitt friläge mot Monzón. Det hade i slutändan bara haft akademisk betydelse eftersom Vélez blev krönta till mästare i Argentina igen. Ett citat som fick genomslag efteråt var; ”Tiki-taka må se fint ut och vinner matcher åt dig, men bra fotboll vinner mästerskap.” Cubero var återigen med om ett ligaguld för sitt Vélez Sarsfield – klubben han kom att spela för under större delen av sin aktiva karriär.

”Vi var rättvisa mästare eftersom vi spelade mycket bättre än alla andra under hela turneringen. Dessutom gjorde vi det denna avgörande dag. Huracán visste att de var mästare vid oavgjort och spelade på det. Detta till skillnad ifrån oss som letade efter ett segermål och var det bästa laget.”

Med Ricardo Gareca som tränare lyckades Vélez bärga ytterligare ett ligaguld efter en fantastisk säsong. Tillsammans med några fina nyförvärv – och de rutinerade spelarna som redan fanns i truppen blev Vélez närmast oslagbara. Denna titel satte också igång en framgångsperiod som skulle vara under flertalet säsonger därefter. Vélez Sarsfield hade återigen vaknat.