1958: VM i Sverige var allt annat än ”Un pan comido”

1958. Ett världshav ligger mellan det argentinska landslaget och slutdestinationen Sverige där årets världsmästerskap i fotboll ska spelas. När turneringen väl är över kan man konstatera att det skiljer betydligt mer än ett världshav mellan den argentinska fotbollen och den som spelas i Europa.

”Es un pan comido” är ett klassiskt spanskt uttryck som betyder att något är väldigt enkelt, ungefär som den engelska motsvarigheten; ”Piece of cake”. Efter att Argentina vunnit Copa América 1957, med det klassiska laget ”Los Carasucias”, var landet övertygade om sin egen briljans vad det gällde att spela fotboll. Att man dessutom besegrade antagonisterna Brasilien, i en historisk final, med 3-0 gjorde såklart inte saken sämre.

Argentina hade medvetet befunnit sig i exil ifrån samtliga världsmästerskap sedan 1934. Den gången hade man åkt ut redan i den första omgången mot Sverige och ironiskt nog var det samma land som skulle stå värd för Argentinas återkomst i världsmästerskapssammanhang. Anledningen till att landet befunnit sig i exil ifrån världsmästerskapen stavades Juan Perón. Landets president ville inte riskera ett nederlag utomlands som skulle kunna undergräva Argentinas suveränitet. Det räckte att mäta sig med sina sydamerikanska grannar ansåg presidenten.

Under kvalspelet till VM-slutspelet 1958 fortsatte Argentina på den inslagna vägen ifrån Copa América-triumfen. Efter en tveksam förlust i La Paz, mot Bolivia, radade Argentina upp segrarna. Chile besegrades med 2-0 i Santiago, efter mål av Norberto Menéndez och Norberto Conde. På hemmaplan avfärdades sedan såväl Bolivia som Chile – båda med 4-0 efter att Omar Corbatta varit i storform med sammanlagt tre fullträffar. Argentina vann kvalgruppen och kvalificerade sig således för världsmästerskapet i Sverige.

Trots att det argentinska landslaget, de senaste 20 åren, endast hade mött europeiska landslag vid ett dussintal tillfälle var ändå majoriteten av befolkningen övertygade om att man var bäst i världen. Den skeva bilden kring att sydamerikansk fotboll fortfarande var den bästa – och där var ju Argentina herren på täppan – fanns fortfarande väldigt närvarande i människors medvetanden.

Förbundskapten för Argentina, sedan 1939, hade skyttekungen ifrån VM 1930, Guillermo Stábile, varit. Hans problem inför världsmästerskapet i Sverige hade redan börjat innan avfärden över Atlanten. Humberto Maschio, Antonio Angelillo och Omar Sívori hade samtliga varit fundamentala i ”Los Carasucias” och givetvis ville förbundskaptenen ha med dom även till VM-slutspelet. Men eftersom samtliga tre spelade i Italien, och deras klubbar inte var tvungna att släppa de till världsmästerskapet, orsakade detta problem.

Det argentinska fotbollsförbundet hoppades in i det sista att de italienska klubbarna skulle vara medgörliga, men tillslut accepterade den dåvarande presidenten, Raúl Colombo, att så inte skulle bli fallet. ”Vi behöver inte skapa oss fler problem, vi har ett överflöd av bra fotbollsspelare” slog han självsäkert fast. Detta gjorde att truppen istället utgjordes av enbart inhemska spelare där River Plate, som vunnit ligan tre år i rad, var klart överrepresenterade.

Argentina reste ironiskt nog till just Italien, inför världsmästerskapet, för att möta ett kombinerat norditalienskt lag där samtliga av Maschio, Angelillo och Sívori deltog. Argentina vann matchen med 2-0 och fick lite självförtroendegivande revansch. Därefter besegrade landslaget även Bologna med 1-0 och väl framme i Sverige avfärdades Råå IF med hela 7-2.

Optimismen steg inom det argentinska lägret och detta späddes på av att flera stora nationer missat att kvala in till världsmästerskapet – Uruguay, Italien och Spanien återfanns t.ex. bland dessa lag. Därutöver kom England till mästerskapet kraftigt decimerade efter flygplanskatastrofen, som Manchester United varit involverade i, vilken kostat livet på åtta spelare. Däribland stortalangen Duncan Edwards.

Dock skulle Argentina själva visa sig vara sina svåraste motståndare – och sitt enskilt största problem under mästerskapet. Landslaget landade i Sverige efter en 40-timmars lång resa. Vad som däremot skulle visa sig under mästerskapets gång var att Argentina glömt packa ner såväl taktiska strategier som grundläggande kunskap kring sina kommande motståndarna. Och just det, även ett alternativt matchställ. Vi kommer att återkommer till den sista punkten alldeles strax.

Dessutom skadade sig Roberto Zárate några veckor innan världsmästerskapet vilket gjorde att Ángel Labruna, som nu hunnit fylla 39 år och var på sluttampen av sin karriär, kallades in till truppen. Argentina installerade sig i den lilla, och enligt spelarnas egen utsago, pitoreska staden Ramlösa i nordvästra Skåne. Visserligen var det en vacker omgivning, med många grönytor och fin natur, men det fanns absolut ingenting att göra i den lilla staden. Det roligaste spelarna kunde sysselsätta sig med var att ta sig till ett lokalt ställe och skicka telegram hem till sina familjer i Argentina. Det är dock förmodligen högst tveksamt om det brasilianska laget hade det roligare uppe i Hindås utanför Borås.

Argentina hade hamnat i samma grupp som Västtyskland, Nordirland och Tjeckoslovakien. En överkomlig grupp fick argentinarna veta av den svenska lokalbefolkningen på plats. Det skulle visa sig inte stämma.

Redan inför premiären mot Västtyskland började problemen att hopa sig. TV-distributörerna poängtera nämligen att argentinarnas – och tyskarnas matchställ var på tok för lika varandra. Av denna anledning skulle en lottning ske för att slå fast vilka som skulle behöva ha andra tröjor på sig. Argentina förlorade slantsinglingen, men eftersom man inte hade några alternativa tröjor med sig fick man låna IFK Malmös gula tröjor. Premiären spelades nämligen i Malmö på den nyinvigda Malmö Stadion.

Det började bra för Argentina. Omar Corbatta gjorde 1-0 redan efter tre minuter spel och många, framför radioapparaterna hemma i Argentina, tänkte nog att detta skulle bli ”un pan comido”. Det blev det inte. Tyskland var trots allt regerande världsmästare, efter att ha vunnit turneringen i Schweiz fyra år tidigare, och guldhjälten ifrån den finalen hamnade återigen i blickfånget. Helmut Rahn kämpade visserligen hårt mot sin alkoholism, vid sidan om planen, men på densamma var han fortfarande en fruktad avslutare. Han smällde dit två mål av målen medan Uwe Seeler gjorde det tredje. Argentina var ett slaget lag och kanske hade man överskattat sin förmåga?

I nästa gruppspelsmatch ställdes Argentina mot Nordirland på Örjans Vall i Halmstad. Mötet inleddes inte särskilt förhoppningsingivande för Argentinas vidkommande. Redan efter fyra minuters spel tog nämligen Nordirland ledningen genom lagets storstjärna Peter McParland. Corbatta hittade sedan tillbaka in i matchen med en kvittering ifrån straffpunkten under slutskedet av den första halvleken.

Under den andra halvleken trummade argentinarna sedan vidare och kunde också avgöra matchen efter att Norberto Menéndez och Ludovico Avio fyllt på till 3-1. Eftersom Nordirland besegrat Tjeckoslovakien, som var Argentinas avslutande motståndare, ansåg nog många att sydamerikanerna skulle anses som klara favoriter.

Endast 16.000 åskådare hade tagit sig till Olympia i Helsingborg för att se mötet mellan Argentina och Tjeckoslovakien. Argentina blev totalt utspelade och gång på gång tog sig tjeckoslovakerna runt på kanterna och spelade in bollen förbi ett argentinskt försvar som inte alls hängde med i svängarna. Målvakten Amadeo Carrizo minns hur överlägsna motståndarna var Argentina.

Världsmästerskapet i Sverige blev ett monumentalt fiasko för Argentinas del.

”Hade de tryck på ännu mer hade de lätt kunnat vinna med åtta-nio mål. Så pass dominanta var de”.

Argentinas Francisco Lombardo skadade sig tidigt i matchen och eftersom byten inte var tillåtna på den tiden fortsatte han matchen ut. Därmed var Argentina, i praktiken, reducerade till tio man. Det i sig hade dock inte den avgörande betydelsen på matchen. Tjeckoslovakien var nämligen överlägsna i precis allting som skedde nere på planen. Deras tempo, passningsspel och fysik var från en annan planet jämfört med det argentinska landslaget.

”Vi hade inte den blekaste aning om vilka som spelade i våra motståndarlag, inte heller hur de spelade. Om vi hade vetat det hade vi kanske ändå förlorat, men vi hade  garanterat inte släppt in sex mål”.

Argentina var utslagna ur världsmästerskapet och kritiken hemifrån lät inte vänta på sig. Tidningen El Gráficos vältaliga skribent, Borocotó, var explicit i sin analys av Argentinas monumentala debacle.

”Eftersom saker och ting har gått bra på sydamerikansk mark och p.g.a. att utlandsproffsen adderat kvalité till landslaget har den allmäna uppfattningen varit att vi är världsmästare trots att vi inte bevisat att vi är det. Samtidigt har det varit väldigt få möten mellan Argentina och världsfotbollen, vilket resulterat i att vi stagnerat samtidigt som de har avancerat”.

Även flera av spelarna har långt senare varit självkritiska till sina mindre imponerande insatser. Lagkaptenen Pedro Dellacha sa bl.a. såhär om Argentinas insats.

”Vi var vana vid att bara spela matcher om söndagar och sedan träna på tisdagar och torsdagar. Det var den största anledningen till vårt fiasko. Vi fick betala dyrt av att tro att p.g.a. det vi åstadkommit (i Sydamerika) skulle vi dansa förbi de europeiska landslagen. Den internationella fotbollen var inte särskilt spridd hemma i Argentina och detta gjorde att vi inte riktigt förstod vikten av ett världsmästerskap”.

Även Ángel Labruna, som kallades in sent till mästerskapet, var krass i sin bedömning.

”Vi åkte dit med förbundna ögon, i blindo. Vi var inte förberedda, varken fysiskt eller tekniskt för att spela tre matcher på en vecka”.

Det hela hade varit en cocktail av allt sammantaget. Argentina hade åkt till världsmästerskapet extremt oförberedda. Man hade ingen koll på hur motståndarna skulle spela, eller ens vilka spelarna i de olika lagen var. Därutöver var argentinarna inte ens i närheten av samma fysiska nivå,  som övriga landslag, och taktiskt sett låg man minst tio år bakåt i tiden.

Mottagandet hemma i Argentina blev, föga förvånande, långtifrån varmt. När landslaget landade parkerade planet på en helt annan plats än där det normalt sett brukade stå. Detta renderade i att spelarna fick gå en bra bit och för att komma till terminalen. Under denna promenad fick man utstå glåpord, och kastade mynt, ifrån missnöjda argentinare vilka samlats på flygplatsen för att uttrycka sin vrede och frustration. Amadeo Carrizo minns mycket väl den oangenäma upplevelsen.

”Planet ställde sig inte där det brukade, vilket gjorde att vi fick promenera en bra bit. Det kändes som att någon gjort det för att vi skulle få utstå alla glåpord och aggressioner. Istället för att skydda oss så exponerade de oss. De behandlade oss riktigt illa. T.o.m. vid kontrollen av väskorna kastade de ut våra kläder på golvet”.

Flera av spelarna fick också utstå glåpord under åren som följde debaclet i Sverige, men frågan är om inte Carrizo hade det kämpigast av de alla. Hans hus blev nerklottrat och hans bil blev vandaliserad. Dessutom fick han höra att han vanhedrat den argentinska flaggan genom att släppa in sex mål mot Tjeckoslovakien.

”Många gjorde mig till ensam syndabock, men det var ju inte bara jag som var skyldig till de målen. Vi var ju ett lag som spelat tillsammans”.

Händelserna efter världsmästerskapet i Sverige ledde till att Carrizo valde att inte följa med till VM-turneringen, i Chile, fyra år senare.

Argentinas brutala fiasko i Sverige 1958 blev en väckarklocka för hela landets fotbollsidentitet. Plötsligt började allting att ifrågasättas. Under 60-talet började så smått också den eleganta – och vackra fotbollen att ersättas av den mer brutala och fysiska sporten. Anti-fotbollen skulle se dagens ljus med Estudiantes triumfer under slutet av 60-talet som de tydligaste tecknena.

Efter VM-slutspelet fick också Guillermo Stábile lämna och landslaget förnyades så smått även bland spelarna. Världsmästerskapet i Sverige blev långtifrån ”Un pan comido” för Argentinas del. Det blev istället den tveklöst största floppen som ett argentinskt fotbollslandslag någonsin genomlidit och satte igång en kedjereaktion som långt senare skulle generera dubbla VM-guld. Men det, ja det är en helt annan historia.

***

Snabbfakta.

Argentina – Västtyskland. 1-3.
Mål: 1-0, Omar Corbatta (Arg), 1-1, Helmut Rahn (Tys), 1-2, Uwe Seeler (Tys), 1-3, Helmut Rahn (Tys).

Argentinas startelva: Amadeo Carrizo: Pedro Dellacha, Federico Vairo: Francisco Lombardo, Néstor Rossi, José Varacka: Omar Corbatta, Eliseo Prado, Norberto Menéndez, Alfredo Rojas, Osvaldo Cruz.

Argentina – Nordirland. 3-1.
Mål: 0-1, Peter McParland (Nordirland), 1-1, Omar Corbatta (Arg), 2-1, Norberto Menéndez (Arg), 3-1, Ludovico Avio (Arg).

Argentinas startelva: Amadeo Carrizo: Pedro Dellacha, Federico Vairo: Francisco Lombardo, Néstor Rossi, José Varacka: Omar Corbatta, Norberto Menéndez, Ángel Labruna, Norberto Boggio, Ludovico Avio.

Argentina – Tjeckoslovakien. 1-6.
Mål: 0-1, Milan Dvořák (Slo), 0-2, Zdeněk Zikán (Slo), 0-3, Zdeněk Zikán (Slo), 1-3, Omar Corbatta (Arg), 1-4, Jiří Feureisl (Slo), 1-5, Václav Hovorka (Slo), 1-6 Václav Hovorka (Slo).

Argentinas startelva: Amadeo Carrizo: Pedro Dellacha, Federico Vairo: Francisco Lombardo, Néstor Rossi, José Varacka: Omar Corbatta, Ludovico Avio, Norberto Menéndez, Ángel Labruna, Osvaldo Cruz.