Amadeo Carrizo. Han revolutionerade målvaktspositionen, var den förste i landet att använda målvaktshandskar och spelade över 20 år för River Plate. Amadeo Carrizo är den mest prisade fotbollsmålvakten i Sydamerikas historia och det med rätta.
”Carrizo var en extraordinär innovatör. Han var den förste målvakten i Argentina som använde handskar och även den förste målvakten som gladeligen lämnade målet för att röra sig utanför straffområdet. Han var en föregångare till målvakter som René Higuita och José Luis Chilavert, vilka fortsatte Carrizos idé kring att vara den sista utposten i försvaret och agera utefter impuls. Men samtidigt var han också den förste anfallaren i laget. Carrizo använde nämligen sina utsparkar till att skapa snabba omställningar och leda anfall bakifrån – något som var nytt inom sporten. Han var modellen för den moderna målvakten”.
Citatet ovan kommer ifrån nomineringen, av tidningen FourFourTwo, när Amadeo Carrizo blev utsedd till en av världens tio främsta fotbollsspelare i historien. Målvakten har även blivit prisad av FIFA som Sydamerikas bäste målvakt någonsin.
Amadeo Carrizo växte upp i staden Rufino utanför Santa Fe i centrala Argentina. Hans pappa arbetade inom den tidiga tågtrafiken i landet och var bl.a. ansvarig för att ösa in kol i de gamla lokomotiven. En ung Amadeo fick ibland följa med till jobbet och se på när ugnen öppnades och känna värmen ifrån det brinnande ångloket. Faktum är att det fanns en stor chans att Amadeo själv hamnat inom tågbranschen, men fotbollen fångade upp honom i unga dar och därefter blev detta också en signifikativ del av hans liv.
Hans pappa arbetade tillsammans Hector Berra – en f.d. friidrottare i River Plate och som dessutom tävlat i de olympiska spelen 1932. Han rekommenderade den unge Amadeo Carrizo till River Plate och målvakten åkte iväg på ett provspel. Carrizo satte sig på ett nattåg ifrån Rufino till huvudstaden – en sträcka på 430 km – och en resa som skulle ta 15 timmar eftersom det stannade i varenda liten håla och släppte av och på bönder vilka skulle transportera stora dunkar med mjölk.
Provspelet gick bra och Carrizo fick veta, av ungdomstränaren Carlos Peucelle, att han skulle få stanna. Dock fanns det ingen telefon vid träningsanläggningen vilket innebar att Carrizos medresenär fick uppgiften att leverera beskedet till Amadeos pappa vid hemkomsten.
”Den lyckligaste dagen i min karriär var när Peucelle sa; ”grabben, berätta för din pappa att du ska stanna i River”. Det var väldigt emotionellt. Jag var bara sexton år gammal”.
Efter några år i reservlaget kom tillslut debuten för seniorlaget. I ett möte med Independiente, den 6 maj 1945, sprang Carrizo ut för första som målvakt för River Plate. Det skulle definitivt inte bli hans sista. Däremot skulle det dröja innan han slagit sig in ordentligt i laget. Efter debuten blev det ytterligare två år i reservlaget innan nästa chans i seniorlaget föll.
”Men jag kände mig inte åsidosatt eller någonting. Jag spelade för reservlaget och för mig var det något väldigt viktigt i sig. Dessutom fick jag, under veckorna, träna med monstren i La Máquina som Moreno, Labruna och Pedernera. Grissetti (målvakten vid tidpunkten) skadade sig aldrig. 1948 började vi konkurrera om platsen under de fyra-fem inledande matcherna. Därefter var det jag som stannade”.
Under åren som följde gjorde sig Carrizo känd för många innovativa egenskaper i sitt målvaktsspel. Han fångade vissa avslut – och inlägg med endast en hand samt var inte det minsta rädd för att ge sig ut och dribbla av sin motståndare om detta krävdes.
”Jag förutsåg ofta hur motståndarnas anfall skulle fortlöpa. Då lyckades jag bryta bollen och eftersom jag inte bara ville skicka iväg den, blev jag ibland tvungen att göra en gambeta. Men det var inte så att jag gjorde det för att showa eller något sånt”.
Vid ett tillfälle ställde sig dessutom Carrizo framför muren vid en indirekt frispark – något som heller inte någon målvakt fått för sig före honom. Men den förmodligen största innovationen av de alla var användandet av målvaktshandskar. Fram till slutet av 50-talet hade ingen målvakt i Argentina använt dessa och det var något som Carrizo tänkte ändra på.
”1957 hade vi åkt iväg för att spela en träningsmatch mot det italienska landslaget och deras målvakt, Viola, han använde handskar. Jag frågade honom ifall han uppfattade att han drog fördelar av detta och det gjorde han. Han gav mig ett par handskar. Därefter köpte jag mig ett extra par och vid hemkomsten, i en match mot Racing, använde jag dom för första gången. Här hemma var det ingen som använde sig av handskar så i början skämdes jag lite för det. Jag stoppade ner handskarna i byxorna innan jag sprang ut på planen och precis innan domaren blåste igång tog jag dom på mig. Handskarna man använder numera är ju mycket bättre, numera fastnar ju bollen på ett helt annat sätt”.
Många anser att det existerar ett före – och ett efter Amadeo Carrizo vad det gäller själva målvaktspositionen. Själv har han berättat hur han som liten inte alls tänkte sig bli målvakt utan gillade mer att dribbla och göra mål. Förmodligen var det också dessa erfarenheter som gjorde att Carrizo var så pass bekväm med bollen, vid sina fötter, som han var under hela sin målvaktskarriär. Under en epok då man fortfarande, som målvakt, fick plocka upp bollarna med händerna, hade förmodligen Carrizo briljerat även utan denna regel. Så pass skicklig var han nämligen med båda sina fötter.
Med River Plate vann Carrizo många titlar. Första ligatiteln kom redan 1945 och sedan rullade det på. Under 40 – och 50-talet vann målvakten totalt sju ligatitlar tillsammans med den argentinska storklubben. Med det argentinska landslaget var han en del av den trupp som reste till världsmästerskapet i Sverige 1958. Carrizo var förstamålvakten under mästerskapet där Argentina åkte ut med dunder och brak efter att ha blivit krossade av Tjeckoslovakien, på Olympia i Helsingborg, med 6–1.
Vid hemkomsten till Argentina fick hela laget ett långtifrån mysigt välkomnande. Arga – och besvikna supportrar hade samlats på flygplatsen där de bl.a. kastade mynt mot spelarna. Carrizo menade att han fick utstå enormt mycket häcklande ifrån samtliga motståndarsupportrar under de nästkommande åren.
”Alla supportrar, förutom Rivers då, skrek förolämpningar mot mig under åren som följde. Dessutom klottrade de ner mitt hus, förstörde min bil och det kändes som att det bara var jag som fick denna extremt hårda behandling. Även fast hela laget hade varit skyldiga till dom sex målen mot Tjeckoslovakien – inte bara jag som målvakt. Min familj led mycket under dessa år”.
Som en följd till detta valde Carrizo att inte följa med till världsmästerskapet i Chile 1962. Förbundskaptenen Juan Carlos Lorenzo tog nämligen ut målvakten i truppen, men Carrizo var inte sugen efter allt som hänt efter turneringen i Sverige 1958. Istället blev Rogelio Domínguez Argentinas förstemålvakt i VM – Carrizos backup i River Plate.
Trots allt som varit – och besvikelsens vindar efter uttåget ur världsmästerskapet 1958 – var inte åren med landslaget över för Amadeo Carrizos del. 1964 var han med när Argentina vann turneringen ”Copa de las Naciones” i Brasilien. Detta var en miniturnering som arrangerades av Brasilien för att uppmärksamma 50-årsjubileumet för landets fotbollsförbund. Turneringen utgjordes, förutom Argentina och Brasilien, även av England och Portugal. Argentina vann samtliga matcher och Carrizo släppte inte in ett enda mål.
”Vi åkte dit, vann våra tre matcher, släppte inte in något mål och jag räddade dessutom en straff ifrån Gerson”.
Carrizo satte ett ståtligt rekord under slutskedet av sin karriär i ett möte med Vélez Sarsfield. Målvakten behövde hålla nollan i tjugotre minuter till, för att slå rekordet kring längst hållen nolla, när matchen inleddes. Bakom målet, där Carrizo befann sig, stod arenans speaker och ständigt förkunnade hur många minuter som var kvar.
”Om sanningen ska fram gjorde alltihop mig extra nervös. Jag kommer aldrig att glömma hur Vélez supportrar stämde in i applåderna. Det var fantastiskt. De enade sig med Rivers supportrar och applåderade. De kastade sina näsdukar i luften och det var ett väldigt lyckligt ögonblick för min del. Carlos Bianchi, som sedan gjorde målet vilket satte stopp för min svit, stod t.o.m. och applåderade”.
Samma år fick också målvakten tillslut det tråkiga beskedet om att han inte längre hade en plats i River Plate. Carrizo var nu 42 år gammal och hade spenderat de senaste 26 åren – om man räknar med ungdomsåren – i den argentinska storklubben. Själv har han beskrivit beskedet som det tråkigaste som hände under hela karriären. Trots allt hade nämligen Carrizo varit sin klubb trogen under alla glansår och detta trots att stora klubbar velat värva honom. Det briljanta Real Madrid på 50-talet – med bl.a. Alfredo Di Stéfano och Ferenc Puskas – ville t.ex. värva in Carrizo, men Rivers president Antonio Liberti satte stopp för detta äventyr.
Totalt blev det över 500 matcher för Amadeo Carrizo i River Plate innan han avslutade karriären i colombianska Millonarios. Han revolutionerade målvaktspositionen i Sydamerika och var den förste att använda målvaktshandskar i landet. Carrizo var också en lojal målvakt som spelade över 20 år i River Plates seniorlag och vaktade målet säsong efter säsong. Att ha blivit utsedd till 1900-talets främste målvakt, i Sydamerika, är såklart en enormt stor bedrift. Det går inte att komma ifrån det faktum att Carrizo är en av de mest framstående målvakterna som världsfotbollen någonsin skådat.
enkoppmate.com 