Carlos ”Toti” Veglio: Var med om San Lorenzos guldepok och vann dubbla Copa Libertadores-titlar med Boca Juniors

Carlos ”Toti” Veglio. Han slog igenom i Deportivo Español, var en del av San Lorenzos historiska guldepok – med bland annat laget ”Los Matadores” – och blev dubbel mästare i Copa Libertadores tillsammans med Boca Juniors. Carlos Veglio hann med det mesta under sin aktiva spelarkarriär.

Det är den elfte september 1977. Boca Juniors ska ta sig an brasilianska Cruzeiro i den andra finalmatchen, av två, i kampen om pokalen i Copa Libertadores. Precis innan spelarna springer in på planen greppar en av lagledarna tag i Carlos Veglio. Han meddelar att den offensive mittfältaren, som snart ska spela en av sitt livs viktigaste matcher, har blivit pappa för andra gången. Veglio tittar därefter omgående upp mot himlen och avger ett löfte.

”Jag sa till mig själv; ’om vi blir mästare tänker jag döpa min dotter till Libertad’. Det var ett löfte som kom inifrån mig själv i den stunden.”

Boca förlorade finalmatchen i Brasilien, men eftersom de vunnit det första mötet på hemmaplan – där f.ö. Veglio gjort matchens enda mål – krävdes det ytterligare en match för att avgöra vem som skulle bli mästare av Sydamerika.

”Tre dagar senare blev vi mästare, efter straffar, i Montevideo där den tredje finalen spelades. När vi kom hem till Ezeiza (flygplatsen utanför Buenos Aires) var det helt galet mycket folk som väntade på oss, men det enda jag ville göra var att få träffa min dotter.”

Carlos Veglio föddes i Buenos Aires under augusti månad 1946. Som liten kickade han boll på gatorna tillsammans med sina kompisar och han spelade också för kvarterslaget El Ciclón de Pueyrredón. Till sist dök chansen upp om att få provspela med Deportivo Español som på den här tiden var ett frekvent – och respektabelt lag i landets högsta division.

”Där fanns en delegat ifrån den klubben som hade sett mig spela ett antal gånger och försökt få mig att komma till föreningen. En dag sa min pappa till mig; ’snälla Toti, du kan väl uppmärksamma den här killen som kommit förbi ett flertal gånger. Åk på ett provspel och om du inte skulle trivas kan du strunta i det därefter.”

Veglio tog sig dit tillsammans med tre kompisar och samtliga stannade i klubben. Han var vid den här tidpunkten bara sexton år gammal och fick således börja med att representera föreningens ungdomslag. Succesivt jobbade han sig emellertid uppåt i hierarkin, fick debutera för reservlaget och samtidigt göra sina allra första träningar med A-laget.

Väl uppe i A-truppen blev Veglio lagkamrat med bland annat Roberto Saporiti och en viss Carlos Bilardo. Under ett träningsläger i Mar de Ajó fick Veglio dela rum med de båda framtida tränarna och debuten kom strax därefter. Redan första året med Deportivo Españols A-lag lyckades Veglio säkra uppflyttning till Primera Division och snart skulle han också få chansen att visa upp sig i landets högsta division.

Det lustiga i sammanhanget var att Veglio lyckades göra ett av målen, på Estadio Monumental, mot River Plate i en match som Deportivo Español vann med 3-1. Detta resulterade också i att mittfältarens framtida tränare, i såväl San Lorenzo som Boca Juniors, Juan Carlos Lorenzo fick sparken ifrån River efter den här matchen.

”Det var helt otroligt. Jag tetades med honom om detta i efterhand. ’Det var jag som såg till att du fick sparken ifrån San Lorenzo’. Jag gjorde ett av målen, på Amadeo Carrizo, den här kvällen när vi vann med 3-1.”

Den här säsongen var annars en tung sådan för Veglios eget vidkommande. Samtidigt som han skulle försöka göra sig ett namn i Deportivo Español var han tvungen att göra sin obligatoriska militärtjänstgöring. Lyckligtvis fick han åtminstone vara hyfsat nära klubbens träningsanläggning, vilket underlättade när han skulle ta sig till träningarna – och matcherna.

”Men jag gick upp varje morgon klockan sex och klockan nio lät de mig gå och träna med Español. Halv ett kom jag tillbaka till militärlägret och sedan stannade jag där tills klockan blev tolv på kvällen. Det var väldigt hårt.”

Veglio spelade för Deportivo Español under tre säsonger ända fram till 1967 då han lämnade för storklubben San Lorenzo. Dock var det långt ifrån någon självklarhet att valet just skulle falla på dem. Español var nämligen inte alls sugna på att sälja mittfältaren till San Lorenzo utan hoppades på att han skulle vänta ut tills River Plate fick tummarna loss och köpte honom. Detta skulle dock först bli aktuellt, några månader senare, efter att presidentvalet ägt rum.

Till sist ställde Veglio ett ultimatum. Antingen tog Español San Lorenzos anbud eller också skulle han inte komma till träningsanläggningen något mer. Detta slutade med att klubben sålde honom till El Ciclón. Under ledning av den brasilianske tränaren, Elba de Pádua Lima (kallade Tim), styrde San Lorenzo skutan mot ett väldigt minnesvärd ligaguld 1968. Detta historiska lag fick smeknamnet ”Los Matadores” eftersom de, enligt legenden, gick ut och ”dödade” sina motståndare.

”Det här laget hade en tränare som var väldigt involverad i sina spelare. Tim var en brasiliansk tränare som gav väldigt mycket frihet, rent taktiskt, till oss spelare så att vi kunde utvecklas. Med det sagt var det såklart inom ramen för tränarens direktiv som man kunde improvisera. Med tanke på de spelarna, som det här laget hade, blev det en total offensiv.”

Veglio under sin epok med San Lorenzo.

Los Matadores gick obesegrade igenom hela säsongen och vann sin grupp. Därefter besegrade de River Plate i semifinalen och sedan ett suveränt Estudiantes i finalen. I semin mot River blev Carlos Veglio målskytt när San Lorenzo vann med klara 3-1 på Racings hemmaplan El Cilindro. Även i finalen mot Estudiantes hamnade Veglio i målprotokollet och sett över hela säsongen gjorde han tolv mål. Anfallstrion med Pedro Alexis González, Rodolfo Fischer och Veglio var en av de bästa som storklubben någonsin haft. Senare i karriären skulle han emellertid sjunka ner som mittfältare.

San Lorenzo var den förening som mittfältaren representerade allra längst under sin aktiva spelarkarriär. Här spelade han sju år och var egentligen med under hela den storhetstid som klubben hade under den här perioden. Förutom ligaguldet 1968 var Veglio även med och bärgade de dubbla gulden 1972, samt Nacional-turneringen 1974. Till sist började dock mittfältaren, och föreningen, att skava lite väl mycket på varandra och lösningen blev att Veglio lämnade för Boca Juniors.

Här fick han först genomgå en hård förhandling med storklubbens dåvarande president, Alberto J Armando, kring sitt kontrakt.

”Jag förklarade för honom att jag hade fått ett väldigt bra erbjudande ifrån Mexiko och att de betalade mig så pass mycket för ett kontrakt för en säsong, inte ett helt år. Alberto sa då; ’Jag acceptera ditt förslag, kom in imorgon och sedan gör vi upp ett kontrakt för en säsong med oss.’ När jag kom in dagen efter var kontraktet på ett år, varpå jag uttryckte att detta inte var det som vi hade kommit överens om. Då sa Armando; ’vad tror du allra mest på, ett ord eller vad som står på ett papper?’ Därefter sträckte han fram sin hand och sa; ’du har mitt ord på att när Metropolitana-säsongen är över kan du gå vart du vill.”

Mycket riktigt höll presidenten också sitt ord. Veglio spelade för Boca Juniors under Metropolitana och vann också guldet. På festen efteråt proklamerade Armando, inför hela spelartruppen, att mittfältaren nu var fri att gå vart han ville. Där och då insåg Veglio att han träffat på en herre som stod vid sitt ord.

”Men jag lämnade ändå inte. Jag ville stanna i Boca och dessutom insisterade min pappa (som var supporter till klubben) på detta. Även om pengarna var större i Mexiko kom jag överens med Boca kring en kompensation som vi alla var nöjda med. Jag är glad över att jag stannade, med tanke på alla titlar som vi vann genom åren. Dessutom fick jag glädjen att spela inför Bocas supportrar som var helt fantastiska.”

Efter att ha vunnit Metropolitana 1976 följde Boca Juniors – och Veglio upp det hela med att även bärga Nacional-turneringen samma säsong. I den här turneringen utspelade sig en oerhört dramatisk final där Boca ställdes mot ärkerivalen River Plate. Matchen spelades den 22 december 1976 på Racings hemmaplan El Cilindro i Avellaneda.

”Jag minns att jag spelade som åtta i den matchen. Det var ett lag som, helt och hållet, gick på offensiven. Suñé, Ribolzi och jag på mittfältet och sedan Mastrángelo, Taverna och Felman längst fram. Jag minns att jag sa, till mina lagkamrater, i omklädningsrummet att; ’nu går vi ut och vinner, för annars kommer julhelgen att bli usel och vi kommer inte kunna visa oss ute på gatorna.’ Matchen spelades den 22 december på Racing fullsatta hemmaplan. De gav nedre etage till Rivers supportrar och det övre till Bocas.”

Åren med Boca Juniors blev också framgångsrika.

Boca Juniors vann finalen med 1-0 efter att Rubén Suñé gjort matchens enda mål. Veglio hade faktiskt ett finger med i målet. Det var han som fixade frisparken vilken Suñé gjorde mål på. Hela Rivers lag stod och sov, inklusive målvakten Fillol som höll på att ställa upp sin mur, och detta utnyttjade Bocas lagkapten på bästa möjliga sätt.

Under Juan Carlos Lorenzo ledning blev sedan Boca Juniors hela Sydamerikas bästa klubblag. De vann Copa Libertadores två år i rad. Först 1977 när Cruzeiro, som nämndes i början av artikeln, besegrades efter straffar och sedan året efter mot Carlos Bilardos Deportivo Cali.

Det första mötet i Colombia slutade mållöst, men i returen vann sedan Boca med hela 4-0. På många sätt och vis var Bilardo och Lorenzo enormt lika varandra som tränare. Båda två var besatta av detaljer och hade dessutom för vana att ta allting både ett – och två steg för långt i sin målsättning att till varje pris gå segrande ur bataljen.

Därför misstänkte Lorenzo, rätt eller fel, att Bilardo skulle hitta på något djävulstyg vid det första mötet i Colombia och litade inte ens på servitriserna som serverade vattnet till spelarna. Han uppmanade därför spelarna att alltid själva öppna kapsylen på flaskorna. Väl framme på arenan, kvällen innan matchen, kastade supportrarna till Cali flaskor och stenar på Bocas spelare medan de höll på att träna. Överhuvudtaget var detta en sådan hätsk atmosfär som var långt ifrån ovanliga, inom den sydamerikanska fotbollen, på den här tiden.

Efter att ha bärgat Copa Libertadores-titeln 1977 lyckades Boca dessutom vinna Interkontinentalcupen samma år. Detta efter att ha besegrat tyska Borussia Mönchengladbach i finalen. Det första mötet i Argentina hade slutat 2-2, men i Tyskland var Boca det klart bästa laget och vann med 3-0. Dock fick Veglio följa den här matchen ifrån sidan eftersom Juan Carlos Lorenzo ansåg att laget behövde snabbare – och mer fysiskt starka spelare mot tyskarna.

”Det är klart att man alltid vill spela. Det första mötet hade slutat 2-2 i Argentina och inför returen, som spelades några månader senare, bytte Lorenzo ut Sá, Mouzo och mig ifrån laget. Han sa; ’De (tyskarna) är snabba som flygplan och det är inte ni.”

Juan Carlos Lorenzo var sannerligen en speciell – och väldigt excentrisk personlighet. Det hade redan de argentinska landslagsspelarna, vid VM i England 1966, bekräftat. Inför det mästerskapet värmde Argentina upp med några träningsmatcher i Italien och under den här vistelsen började förbundskaptenen Lorenzo, helt plötsligt, att enbart tilltala sin spelare på italienska. Detta trots att de inte förstod ett ord av vad han sa. Veglio minns också att Lorenzo var en speciell filur.

”Han var väldigt annorlunda och enormt fokuserad på detaljer. Han gick alltid omkring med en radio fastklistrad till örat för att lyssna på allt möjligt. Han ville ha information kring allt.”

Boca Juniors lag, under slutet av 70-talet, var ett enormt sammansvetsat och välfungerande lagbygge. Hela centrallinjen bestod av kvalitetsspelare och det vittnar sannerligen dessa namn om; Hugo Gatti, Francisco Sá, Roberto Mouzo, Rubén Suñé, Carlos Veglio, Ernesto Mástrangelo och Carlos Horacio Salinas. Det var knappast några dussinspelare för att uttrycka sig milt.

Veglio lämnade Boca efter klubbens andra raka Copa Libertadores-titel 1978. Han spenderade därefter en säsong med ecuadorianska Universidad Católica innan han återigen var tillbaka i den argentinska storklubben. Några fler titlar blev det dock emellertid inte. I stället avslutade Veglio sin karriär med spel i mexikanska Club León, uruguayanska Cerro och slutligen argentinska Gimnasia de Jujuy.

”Jag gick i pension som 37-åring eftersom mitt ena knä alltid var svullet. Jag klarade inte av att genomföra två träningar i rad. Dessutom var jag konstant tvungen att lägga på is, ta injektioner och till sist kände jag bara att det fick räcka.”

Veglio gjorde sig sedan ett namn som assisterande tränare och var bland annat Carlos Bianchis högra hand under dennes första – och mycket succéfyllda sejour med Boca Juniors under inledningen på 00-talet. Deras vänskap hade fötts efter att Veglio pratat gott om Bianchi när denne spelade i Vélez Sarsfield. De båda sammanstrålade sedan i landslaget under inledningen på 70-talet.

”Han kom fram till mig en dag och sa; ’hallå Toti, det är jag som är Bianchi och jag skulle vilja visa min tacksamhet gentemot dig eftersom jag har hört att du har pratat gott om mig under ett par år.’ Jag undrade för mig själv hur han hade lagt märke till detta; ’läser du alla tidningar eller?’ undrade jag. ’Absolut, min pappa är nämligen tidningsutdelare’ svarade han.”

Tillsammans med Carlos Bianchi vann Veglio och Boca Juniors ytterligare ett par Copa Libertadores-titlar och två Interkontinentalcupspokaler. Faktum är att Veglio har varit med om att vinna fem av storklubbens samtliga sex titlar i Sydamerikas största turnering. Därutöver har han varit med vid alla tre segrar i Interkontinentalcupen.

”Jag har en låda med alla mina medaljer i. Ibland tänker jag för mig själv; ’när var det den där matchen spelades?’ Sedan ser jag lådan och plötsligt minns jag alltihop igen.”

Carlos ”Toti” Veglio är sannerligen en herre som andas fotboll genom hela sin kropp. Han var med och vann flera titlar med San Lorenzo under deras guldepok mellan 1968 och 1975. Därefter hoppade han över till Boca Juniors och var med när storklubben bärgade sina första Copa Libertadores-titlar under slutskedet av 70-talet. Vid samtliga tillfällen spelade Veglio en huvudroll och det är inte konstigt att man känner historiens vingslag när man hör honom prata.

”Min dotter – som jag döpte till Libertad – blev sedan en fanatisk Boca-supporter. Jag kunde ordna biljetter till henne, men hon ville inte sitta på långsidan utan i stället vara mitt bland ”La Doce”. En gång, i ett möte med Independiente, såg jag ifrån bänken att det blev slagsmål på läktaren. Då kom jag på att min dotter var där och blev lite orolig. Brandkåren började spruta in vatten på läktaren för att skingra folket. När jag kom hem träffade jag på min dotter i dörren som var alldeles upprymd. ”Det var helt spektakulärt idag. Du kan inte föreställa dig hur mycket de sprutade ner mig med vatten.”

Veglio blev en ikon i Boca Juniors och att döpa sin dotter till Libertad – efter Copa Libertadores – banade såklart vägen för att hon skulle bli en väldigt fotbollsintresserad person i vuxen ålder. Vad mer kunde man förvänta sig en av tjej som hette nästan samma sak som Sydamerikas största klubblagsturnering – och som samtidigt hade en fotbollstokig pappa?