Francisco Sá: Kungen av Copa Libertadores

Francisco Sá. Ingen person, varken spelare eller tränare, har vunnit lika många Copa Libertadores-titlar som Francisco Sá. Att ha sex stycken pokaler i Sydamerikas mest anrika turnering under sitt bälte är onekligen svårslaget.

”Riquelme har sagt det, att vinna en Copa Libertadores är som att vinna tio ligatitlar, så därför har jag väl vunnit runt 60 stycken”.

Francisco Sá har idag hunnit fylla 75 år. Det är en liten farbror med många minnesvärda matcher i bagaget. Han må ha tappat håret uppe på hjässan, men inte sitt sinne för humor eller förmågan att återberätta historier ifrån sin karriär med en sådan entusiasm att det känns som att man upplevde matchen på plats.

Sá föddes i den nordligaste delen av Argentina. Här började han spela för Central Goya med vilka han debuterade i seniorsammanhang redan som 15-åring. Därefter fortsatte karriären i Huracán de Corrientes innan River Plate plockade upp försvararen. Men karriären lyfte aldrig hos storklubben, Sá fick bara spela några enstaka matcher innan han lämnade River Plate för Independiente. Då hade han dessutom hunnit med en kortare utlåning tillbaka till Huracán de Corrientes.

Vladislao Cap hette räddaren i nöden för Francisco Sás fortsatta karriär. Den excentriske tränaren bad personligen Independientes klubbledning om att värva Sá och det dröjde inte länge innan han dragit på sig den knallröda matchtröjan.

”1970 var jag i River Plate och jag var den enda spelaren som inte fick förnyat kontrakt. Jag tänkte aldrig att jag skulle kunna vinna Copa Libertadores och sedan slutade det med att jag vann sex stycken, tillsammans med två lag som verkade oslagbara”.

1972 inledde Sá sin kärlekssaga med Copa Libertadores. Denna mytomspunna turnering som har så många berättelser, anekdoter och profiler att berätta om. Under dom nästkommande åtta åren skulle han spela i finalen sju gånger och vinna turneringen sex.

”Av dom fyra Copa Libertadores-finalerna som jag vann med Independiente var det bara en där vi avslutade på hemmaplan och det var den första mot Universitario de Lima. Dom hade ett fantastiskt lag. Vi hade känslan inom oss att vi var oslagbara, eftersom vi var svåra att möta, med den mystik som klubben skapat redan på 60-talet. Innan jag gick in på planen i Avellaneda, den kvällen, tänkte jag att det fanns inte en chans i världen att detta skulle glida oss ur händerna. Och så blev det inte heller, vi vann och det blev en oförglömlig fest”.

Segrarna i Copa Libertadores gjorde att Independiente kvalificerade sig för Interkontinentalcupen där Ajax väntade 1974 (1973 hade Independiente vunnit mot Juventus). Det nederländska storlaget var under inledningen på 70-talet världens tveklöst bästa klubblag med en viss Johan Cruyff i laget. Men såklart fanns där ytterligare kvalité i Arie Haan och Johan Neeskens.

Francisco Sá minns att det nästan var omöjligt att hålla koll på alla duktiga spelare i det nederländska laget. Även om det första mötet slutade oavgjort 1-1 efter att Sá kvitterat sent i den andra halvleken.

”Ajax var ett fantastiskt lag med spelare på den allra högsta nivån. Vi såg ett antal matcher inför drabbningen och om jag ska vara ärlig blev vi nervösa, haha. Cruyff spelade i en annan ligan. Förutom att han var enormt skicklig hade han dessutom en snabbhet som var extremt ovanlig och som kunde jämföras med dom bästa atleterna i världen. I första mötet som spelades i Argentina spelade han bara en kort stund eftersom han åkte på en ordentlig kapning, men trots det hann han ändå med att göra ett mål. Jag hade turen att få göra kvitteringen på ett avslut utanför straffområdet. I returen i Amsterdam förlorade vi ordentligt, men det ska sägas att vi inte var i vårt bästa ögonblick just då. En av våra bästa spelare, Pato Patoriza, gjorde sin avskedsmatch i denna final och hade precis blivit såld till Monaco. Dom två nätterna inför matchen sov han knappt någonting, det tog hårt på honom att lämna Argentina”.

Ajax vann returen med 3-0 efter att Johan Cruyff gjort ett mål och Johnny Rep två. En av dom som hade sett det första mötet i Avellaneda var Real Madrids president Santiago Bernabéu och han ansåg att Independiente hade varit det bättre laget, men hade haft svårt att anpassa sig till dom holländska spelarnas fysisk och övertag i längd.

1973 var det dags för Independiente att försvara sin titel i Copa Libertadores. I finalen ställdes man mot ett svårt motstånd i chilenska Colo Colo. Samtidigt spelades den avgörande matchen i Santiago som vars invånare led hårt av instabiliteten i landet som ledde fram till avsättandet av presidenten Salvador Allende.

”Returmötet i Santiago var väldigt svårt pga. det tuffa klimatet som rådde ute på stadens gator, där folket köade för att få handla mat under den ostabila tiden innan Allende blev avsatt. Arenan var en kokande kittel, men vi hade känslan av att vi skulle bli mästare. Det blev 0-0 och sen avgjorde vi några dagar senare i den tredje – och avgörande matchen i Montevideo. En match där Bochini gjorde sin debut i Libertadores”.

Francisco Sá har hunnit bli 75 år gammal och är fortfarande den som vunnit Copa Libertadores flest gånger.

Just mötet i Santiago har gått till historien som en av dom tuffare matcherna i Sydamerikas klubblagshistoria. T.o.m. domaren, Arpo Filho, uttryckte sig att det varit den svåraste matchen han någonsin dömt – och då dömde han även VM-finalen 1986 mellan Argentina och Västtyskland.

Även 1974 och 1975 fick Sá glädjen att lyfta Copa Libertadores-pokalen. Den första av dessa båda turneringar var den mest dramatiska där finalspelet mot São Paulo krävde en tredje – och avgörande match i Santiago. Väl där avgjorde Ricardo ”Chivo” Pavoni med matchens enda mål ifrån straffpunkten.

1975 blev det en betydligt enklare final mot Unión Español som Independiente, enligt Sá, alltid hade tämligen enkelt mot.

”1975 var inte den svåraste finalen eftersom vi alltid hade enkelt mot Unión Español. Det var betydligt svårare i den sista matchen av semifinalsspelet mot Cruzeiro, där vi behövde vinna med 3-0 för att gå vidare. Men vi hade något väldigt avgörande i laget; försvaret som innehöll Commisso, ”Zurdo” López och Chivo Pavoni. Dom var mentaliteten och mystiken kring laget som gjorde att vi kände oss oslagbara”.

Under slutet av 1975 fick tillslut Sá reda på att Independiente inte tänkte förnya hans kontrakt utan att han var fri att leta efter ny klubb. Något som tog hårt på försvarare som varit en Independiente-supporter sedan barnsben.

”Det var en enorm besvikelse. Som supporter till Independiente och med ett CV där jag hade vunnit allting tyckte jag att jag hade gjort mig förtjänt av en förlängning”.

Sá hade mer eller mindre gjort klart med den colombianska storklubben Independiente Medellín när han fick ett telefonsamtal under en grillfest tillsammans med lagkamraten Chivo Pavoni.

”Pavonis telefon ringde och det var till mig. Det var en person nära Juan Carlos Lorenzo, som precis tagit över Boca Juniors, som bad om mitt telefonnummer. Han sa att dom skulle ringa hem till mig senare på kvällen. Och så blev det. Juan Carlos ringde och sa ”lyssna på mig Sá, imorgon klockan 9 ska du åka och träffa Don Alberto J Armando (Bocas dåvarande president), allt är klart, chau!”.

Boca Juniors erbjudande var visserligen avsevärt lägre än vad Independiente Medellín erbjudit, men Sá lockades mer av att spela för den argentinska storklubben och ändrade sitt beslut. När han kom till sin första träning med Boca Juniors stod över 100 supportrar och väntade vid träningsplanen – något Sá aldrig upplevt under sin tid i Independiente.

”I Independiente hände aldrig sånt. Det var en mindre och mer familjär klubb”.

Inledningen på tiden i Boca Juniors präglades dock av en skadefrånvaro som Sá, något skämtsamt, poängterar gjorde att Lorenzo nog funderade över vad det var för en spelare han hade fått in till laget.

”Han trodde nog att jag varit skadad när jag skrev under, haha”.

I en match mot Independiente fick Sá dock chansen att bevisa att Lorenzo gjort rätt när han värvat honom.

”Jag tyckte inte jag att jag gjorde någon speciell match på något sätt, men Lorenzo måste ha tyckt det för efter den var jag aldrig utanför startelvan igen”.

Ligan (Metropolitana 1976) föll i händerna på Boca Juniors och Francisco Sá. Vilket var hans första titel med storklubben. Därefter var det dags för Copa Libertadores-pokalerna att ramla in även dom.

”1976 vann vi nästan samtliga matcher under den ligasäsongen – det var min första titel med Boca Juniors”.

Sá tillsammans med pokalen han vunnit fler gånger än någon annan på La Bombonera.

Det skulle bli fler. Senare samma år vann man återigen ligan efter en dramatisk final mot River Plate på Racings hemmaplan. En match då Hugo Gatti dominerade mellan stolparna.

”Den kvällen gjorde Gatti två makalösa räddningar. Han var tveklöst den bäste målvakten jag någonsin haft som lagkamrat. Alltid uppmärksam, rörlig såväl fysiskt som mentalt. Väldigt säker mellan stolparna och en genomgående komplett målvakt”.

Copa Libertadores skulle såklart återigen göra sig påmind för Francisco Sá. Hans gamla – och trogna vän som alltid funnits där när han behövt honom. 1977 säkrade Boca Juniors sin allra första Copa Libertadores-titel någonsin och även om Sá missade finalreturen mot Cruzeiro pga. en sträckning – hans första och enda i karriär – var han en starkt bidragande orsak till att storklubben vann den ädlaste av alla turneringar.

Med fem stycken titlar i Libertadores var Sá, där och då, jämte en av sina närmaste vänner Chivo Pavoni i antalet vunna pokaler. Nu var det dags att slå vakt om rekordet på egen hand. 1978 lyckades Boca Juniors försvara sin Libertadores-titel efter ett otroligt tufft semifinalgruppspel mot Atlético Mineiro och River Plate.

”Semifinalgruppen var enormt svår, men vi hade en stor övertygelse inom laget. På Estadio Monumental gjorde vi en fantastisk match där vi vann med 2-0 och var överlägsna. Jag hade samma känsla i Boca Juniors som i Independiente – att ingen kunde slå oss. Sen kom finalen mot Deportivo Cali där 0-0 på bortaplan avslutades med en 4-0-seger hemma på La Bombonera”.

Året efter hade Boca Juniors och Francisco Sá chansen att vinna sin tredje raka Copa Libertadores-titel, men föll i finalen mot paraguayanska Olimpia. Sá missade den första finalmatchen pga. en avstängning – något han sällan var under sina 15 år som aktiv fotbollsspelare.

”Jag var bara utvisad två gånger på 15 år som professionell fotbollsspelare. Vi hade förlorat 2-0 i den första finalmatchen och kunde inte vända på steken på La Bombonera”.

Francisco Sás välfyllda pokalskåp innehåller även två stycken titlar i Interkontinentalcupen. Den första kom med Independiente 1973 då Juventus besegrades med 1-0, den andra kom med Boca 1978 mot Borussia Mönchengladbach.

1980 blev Francisco Sá avstängd i tre månader för doping då han använt sig av en näsvidgare som inte var tillåten. Det hela var dessutom ett misstag, enligt Sá själv, då det egentligen var Hugo Gatti som skulle haft det glaset medan Sá enbart bett om en treo. Gatti erkände aldrig offentligt att det egentligen var han som skulle ha tagit det förbjudna preparatet. Något som gjorde att Sá var förbannad på målvakten ett bra tag efteråt.

”Men vi har blivit goda vänner igen – som vi alltid varit”.

Under sina 15 år som professionell fotbollsspelare spelade Francisco Sá tillsammans med många duktiga fotbollsspelare. Enligt honom själv stack dock två stycken ut lite extra – Ricardo Bochini och Diego Maradona. Sá var även med vid ett världsmästerskap då han blev uttagen i Vladislao Caps trupp till VM i Västtyskland 1974. Ett mästerskap som få argentinare vill minnas idag.

Det mest genomgående för Francisco Sás karriär var dock pokalerna han håvade in med sina klubblag och då främst Independiente och Boca Juniors. Copa Libertadores blev hans favoritturnering och ingen annan har lyckats vinna den lika många gånger som han. Kanske är det också som Riquelme sa, att en Copa Libertadores-titel är som tio ligatitlar. I sådana fall har Francisco Sá lyft 60. Inte illa gjort på bara 15 år.