60-talets San Lorenzo: Spelarna med dom skitiga ansiktena

I en tid då lagen satsade nästan uteslutande på att försvara sig, och anfallsfotbollen inte dominerade löpsedlarna, stack San Lorenzos ikoniska lag i början av 60-talet ut. Dom var inte bäst, dom var inte mest framgångsrika, men dom spelade sig in i argentinarnas hjärtan med sin hänsynslösa spelstil och frejdiga tillvägagångssätt. 

I i Argentina var inledningen på 60-talet starkt påverkat av landslagets debacle i VM 1958. Världsmästerskapet i Sverige hade skakat om den argentinska fotbollens kollektiva välbefinnande i grunden. Landslaget som trodde att man tillhörde världens bästa fotbollsnationer blev avklätt, förnedrat och totalt bortspelade i ett mästerskap som spelades långt bort i norra Europa. Huvuden måste rulla, men sen då?

Förbundskaptenen för detta landslag minns få idag, eller minns gör nog en del, men dom flesta har velat förtränga det som Guillermo Stábile och hans lag åstadkom, eller ställde till med, i VM 1958. Argentinas äventyr tog abrupt slut efter att ha blivit utspelade av Västtyskland, visserligen knipit tre poäng mot Nordirland, innan man blev totalt mosade av Tjeckoslovakien på Olympia i Helsingborg med 6–1. Än idag får argentinarna kalla kårar över hela kroppen när någon nämner Olympia. 

Landslaget som ingen vill minnas – Argentinas VM-lag 1958.

Konsekvensen av detta monumentala fiasko blev att den argentinska fotbollen ställdes inför en kollektiv identitetskris. Landslaget hade inte deltagit i ett världsmästerskap sedan 1934 då president Juan Perón inte ville att någonting skulle störa hans målbild av Argentina som ett land ingen kunde rå på. Nu blev verkligheten så pass smärtsam att förändringar krävdes – och snabbt skulle det ske. 

Ganska omgående kunde man se en förändring inom den argentinska klubbfotbollen. Säsongerna innehöll allt färre mål och lagen som vann titlarna byggde sitt lag runt en mer defensiv spelidé – ”antifotbollen var född”. Mitt i allt detta fanns ett San Lorenzo med ekonomiska problem. Klubben hade inte längre råd att spetsa till sitt lag och trots att man såg sig själva som en storklubb fick man nu istället förlita sig på sina egna talanger. Ingen kunde nog där och då föreställa sig att detta skulle komma att bli en minnesvärd filosofi. 

1962 debuterade två väldigt talangfulla spelare för San Lorenzo. Narciso Horacio Doval, med det talande smeknamnet ”El Loco”, och Victorio Francisco Casa – även kallad ”El Manco”. Utöver detta debuterade även Roberto Telch som skulle komma att spela i San Lorenzo under dom nästkommande 13 åren. Året efter lyftes även Héctor Rodolfo ”El Bambino” Veira upp ifrån ungdomslaget och ytterligare ett år senare adderades denna skaran av tränare José Barreiro.

San Lorenzos framgångsrika lag på 60-talet.

Prestationerna var dock inte tillfredställande och när Barreiro valde att addera ytterligare en yngling ifrån ungdomslaget i form av Fernando José Areán, var det många som lyfte på ögonbrynen. Antalet supportrar som verkligen trodde att nu kommer vändningen, gick nog att räkna på ena handen. Men det skulle visa sig att Areán var den sista pusselbiten som behövdes för att få ihop ett slagkraftigt lag. Spelaren som skulle sticka ut allra mest var dock Héctor Veira. 

El Bambino smällde dit sjutton mål för San Lorenzo under 1964 och vann med detta skytteligan under en säsong där laget slutade på en fjärdeplats. Året efter kom San Lorenzo åtta och ytterligare ett år fram i tiden blev klubben fyra igen. Nu hade både Fernando Areán och Victorio Casa lämnat klubben. Dom övriga tre skulle dock stanna kvar och bilda laget som vann ligan 1968. 

Det som symbolisera denna generation var deras frejdiga spelstil. Dom fick smeknamnet ”Carasucias” – skitiga ansikten. Detta eftersom dom spelade som ungar gjorde på gatan – hämningslöst, med skit upp till öronen men med en sådan glädje till fotbollen att det spred sig till alla andra som var närvarande. Det var den jordnära och ursprungliga känslan kring fotbollen – när allting är okonstlat och bara äkta kärlek till sporten. Tack vare detta väckte detta lag även känslorna hos motståndarnas supportrar. På något sätt var det som att gemene man i Argentina hade glömt bort, efter katastrofen på Olympia, hur det var att spela glädjefylld fotboll igen. Det var nästan som att dom hade drunknat i alla defensiva konstellationer att när man nu äntligen fick andas lite frisk, glädjefylld, morgonluft blev alla euforiska.

En väggmålning i området Boedo i Buenos Aires på det minnesvärda laget.


Det finns en väldigt rolig anekdot om Narciso ”El Loco” Doval som skedde på ett hotell i Buenos Aires där laget bodde inför en match. Juan Carlos Lorenzo, som då var tränare för San Lorenzo, minns hur han och El Loco delade hiss en dag när en ung kvinna kom in i. Doval satte sitt finger mot kvinnas rygg och sa ”upp med händerna”, varpå hon blev helt hysterisk och skrek för fulla muggar. Lorenzo försökte lugna ner kvinnan och förklara att det var ett illa tajmat skämt, men hon var inte intresserad av att höra några bortförklaringar. Istället gick kvinnan till klubbledningen som kände sig tvingade att bötfälla Doval med 10,000 pesos. En historia som onekligen passar väl ihop med spelarens smeknamn ”El Loco”. 

San Lorenzo utvecklade detta talangfulla lag ifrån, bara en grupp talanger, till ett vinnande lag. Till säsongen 1968 hade laget fått förstärkningar sedan den ursprungliga konstellationen hade tagit form, sex år tidigare, och nu fanns även spelare som José Albrecht, Rodolfo Fischer och Carlos Veglio i truppen. Man hade dessutom anställt en ny tränare i brasilianaren Elba de Pádua Lima – mer känd under smeknamnet ”Tim” – som var en otroligt skicklig strateg.

Laget fick smeknamnet ”Los Matadores” och trummade på ordentligt under resan mot ligatiteln. Säsongen avgjordes genom att lagen var indelade i två grupper, med elva lag i varje, där ettan och tvåan gick vidare till semifinaler och sedermera finalen. San Lorenzo vann sin grupp före Estudiantes på ett överlägset sätt. Man förlorade inte en enda match och hade tolv poäng till godo ner till La Plata-klubben. Säsongen inleddes med en total demolering av Atlanta med hela 5–1. San Lorenzo var ostoppbara och skulle också bli historiska. 

Los Matadores jublar över avgörande mot River Plate 1968.

I semifinalen slog San Lorenzo ut River med 3–1 på El Cilindro i Avellaneda (båda semifinalerna spelades på neutral plan). Samtliga mål kom i den andra halvleken och det var Pedro González som öppnade målskyttet för San Lorenzo. Onega kvitterade för River innan Victorio Cocco och Carlos Veglio skickade den rödblåa klubben vidare med två mål i slutskedet. 

I finalen vann San Lorenzo sedan mot samma lag som man hamnat före i sin grupp, Estudiantes, efter förlängning på Estadio Monumental i Buenos Aires. Juan Ramón Verón (pappa till Juan Sebastián) öppnade visserligen målskyttet för Estudiantes i början av den andra halvleken, men tjugo minuter senare kvitterade Veglio för San Lorenzo innan lagets bäste målskytt under säsongen, Rodolfo Fischer, fixade segern.

Precis som laget innan dom – Carasucias – spelade Los Matadores en anfallsglad och sevärd fotboll. Dom symboliserade allt som argentinaren älskar med fotbollen – glädjen, finterna och viljan att alltid bjuda publiken på det där lilla extra. Rodolfo Fischer var lagets främste målskytt, Carlos Veglio strax där bakom och Pedro González bidrog med ett flertal viktiga baljor under säsongen. 

Detta var första gången, sedan argentinsk fotboll blev professionell på 30-talet, som ett lag gick obesegrade genom en hel säsong. Det var stort, det var stolthet och det var underhållning inkapslat i ett och samma tilltalande paket.